torsdag 19 april 2018

Stalinismen och den stora terrorn


Jag läser del 2 av professor Stephen Kotkins mastodontverk i tre delar, Stalin: Waiting for Hitler, 1928–1942. Det är den mest välunderbyggda och uttömmande beskrivningen av Stalin någonsin. Jag anträder mitten av bokens 800 sidor och det märks att Kotkin här tar ny sats och exercerar en smula djupandning. Vi har anlänt till den Stora terrorn, 1936–1938. För första gången får vi en enhetlig, realpolitisk beskrivning av denna epok i socialismens historia.

Den stora terrorn kom som en blixt från klar himmel, märkligt nog mitt i en period av relativ stadga i det sovjetiska samhället. Efter de stora utrensningarna av kulaker och svältkatastroferna, med upp till fem miljoner döda, som följd av tvångskollektiviseringen av bönderna, infann sig under första hälften av 1930-talet en period av kraftig tillväxt. Märk dock väl att tillväxten endast kunde mätas i ökat GDP, alls inte i GDP per capita, d.v.s. måttet på människornas tillgång till tillväxten. Sovjetmedborgarna var fortfarande uselt fattiga.


Detta var Stalinismen. Den var en motreaktion mot de tidigare framgångsrika, men ojämna experimenten med den nya ekonomin, NEP. Stalin motsatte sig strängt alla tillbakagångar till någon form av marknadsekonomi, oavsett hur smått och diversifierat. Han hade för avsikt att genomföra socialismen och kommunismen såsom de var tänkta och det till varje pris. När svälten satte in på allvar och kannibalismen drog genom landsbygden, mjuknade många av hans närmaste medarbetare, men aldrig Stalin. Han genomförde sin politik med kraft och vann mycket beundran i sina egna led för detta, hans roll stärktes.

Utanför Sovjetunionen märkte man inte mycket av detta, trots att Kreml lånade både kapital och erhöll nödhjälp från kapitalisterna under denna regim. I väst våndades man å sin sida med den stora depressionen, av vänstern alltid ansedd som kapitalismens kris, när i själva verket var ett foster av politisk inkompetens. Detta hjälpte Stalins anseende betydligt och med ständiga investeringar i inhemsk industri och stora omförflyttningar av befolkning från den eländiga landsbygden in till städerna, så såg det onekligen framgångsrikt ut. Det lönade sig för intelligentsian att förkunna upp till kamp och sjunga internationalen.


Trots detta infann sig den stora terrorn, helt utan anledning, ett fullständigt, jättelikt hjärnspöke. Professor Kotkin trycker på en viktig faktor i sammanhanget. Den stora terrorn går inte att jämföra med någon annan samtida diktators övergrepp, den var helt unik i sitt slag därför att det var absolut kommunistisk i sin funktion. För att översätta den stora terrorn till Nazityskland hade det krävts att Adolf Hitler sänt nästan två miljoner vanliga tyskar, och alls inte enbart judar, till koncentrationsläger. Han skulle ha låtit avrättat merparten av sina lokala gauleiter: s, majoriteten av sina generaler, flera av sina närmaste män, samt Heinrich Himmler, chefen för hemliga polisen.

Den stora terrorn kom sig av tre av varandra helt skilda orsaker, förutom Stalins inneboende paranoia. Först och främst var det Trotskismen, därefter mordet på Sergej Kirov och sedan krigiska händelser i omvärlden. Leon Trotskij var sedan han lämnat Sovjetunionen en ständigt växande hotbild. Inte för att det var så, utan därför att alla i Kreml använde hans existens som ursäkt för alla upptänkliga skäl. Trotskismen var per definition den stora kontrarevolutionen. NKVD höll Trotskij under ständig uppsikt och vid tiden för den stora terrorns inledning levde han i Norge, inbjuden av Arbeiderpartiets förste kommunist, Olav Scheflo. NKVD hade en svag representation i Norge.

Kirov

Mordet på Kirov skedde på kommunistpartiets kansli i Leningrad den 1 december 1934. Mördaren var Leonid Nikolajev, en partimedlem som i sin frustration över utebliven befordran och svartsjuka kände behovet att skjuta någon med sin revolver. NKVD, som hade ett högkvarter i samma byggnad, missade helt denna händelse. Kirov sköts i en nästan tom korridor, det var han och Nikolajev, en i sammanhanget märklig situation. Händelsen chockade alla i kommunistpartiets ledning, kanske framför allt Stalin.

Kirov var allmänt uppskattad och hade varit en av Stalins närmaste vänner. Ledaren grät öppet inför nyheten. Problemet för kommunisterna var att mordet utförts av en partimedlem med en agenda knappast större än hans personliga tragedi. NKVD vände ut och in på mördarens liv och kunde inte finna en konspiration djupare än att Nikolajev misstänkte sin hustru, Milda, för att ha en affär med Kirov. I den första rättegången, varefter Nikolajev avrättades den 29 december, framkom inget annat än överlagt mord. Detta dög naturligtvis inte, utan en andra, postum rättegång ordnades för att beskriva för allmänheten vad som egentligen stod bakom.

Trotskij

Det var Trotskismen, naturligtvis, och Stalin var direkt instrumental i detta avseende. Han styrde den i detalj från Kreml, vilket fött teorin att Stalin själv stod bakom mordet på Kirov. Kotkin har inte funnit några belägg för detta i arkiven, utan att det antagligen är en efterkonstruktion. Kirov hade varit en kritiker till den hårda linjen, egentligen stalinismen. Han hade därför hållit sig kvar i Leningrad, vis av kommunistpartiets inre funktioner i Moskva. Han hade vägrat att ta Stalins plats när en ny funktion för ledaren i Kreml hade planerats.

Trotskismen kom nu att direkt påverka Stalins utrikespolitik. Det var två händelser som dominerade denna. Kinas krig mot Japan sedan 1931 och naturligtvis det spanska inbördeskriget, 1936–1938. Båda dessa väpnade konflikter hade inledningsvis behandlats med stor försiktighet av Stalin, ovillig som han var att stöta sig med andra stormakter. I Kina tvingade han kommunisterna att alliera sig med Chiang Kai-sheks nationalister, något som skulle leda till deras ideologiska splittring efter andra världskriget.

Jezjov

I Spanien ställde sig Stalin först på Frankrikes och Storbritanniens sida. Han vägrade att ge republikanerna, den spanska vänstern, någon reell hjälp, till trots för Tysklands och Italiens hjälp till Frankrike. Trotskismen ändrade nu allt detta. Utanför Sovjetunionen hade trotskismen blivit legitim bland kommunisterna och användes ofta som en slags ideologisk säkerhetsventil när sporadiska nyheter från det stora landet i öster talade ett annat språk än det korrekta. Detta kändes väl till av Moskva och var ett irritationsmoment.

De i den sovjetiska utrikespolitiken som menade att man mera aktivt borde stödja allmän vänsterism i utlandet, mycket till deras egen fördel, kunde nu återkoppla till mordet på Kirov och trotskismens härjningar i de egna leden. Likt en supertanker svängde den nu svårt paranoiske Stalin sitt skepp och i synnerhet i Spanien märktes snart en skillnad. Vapen och militära instruktörer började anlända till landet. Snart skulle röda armén ta över republikanernas krig, med en stor intern motsättning bland internationella socialister som följd. Stalin önskade städa vänstern i väst och snart tvingades Trotskij lämna Europa för Mexiko av den norska socialdemokratiska regeringen.


Nu, mot slutet av 1936, inleddes den ännu hårdare politiken av Stalin. Den implementerades genom list och allmänt taskspel. Kommunisterna förstod sin inre funktion allt för väl och Stalin, som skapat den i grunden, från botten till topp, var dess mästare. Nyttiga idioter från de lokala kontoren började nämna listor på trotskister ute i landet. Partiets personalavdelning, deras HR, under den raketsnabbt växande Nikolaj Jezjov, pekade ut allt fler svaga kort i systemet. Det hela gick mycket snabbt. Man slog först ner på krigsmakten, vars utländska kontakter och kontrarevolutionära potential låg i fokus. Generaler började gripas, skräcken började sprida sig.

Man kan se Grigorij Ordzjonikidzes död som en viktig milstolpe i processen. Ordzjonikidze var motsvarande industriminister och en närmast älskad person bland folket. Han hade haft stor betydelse under den stora industrialiseringen, något han stött helhjärtat, till Stalins stora glädje. Däremot var han, liksom Kirov, en motståndare till de hårda metoderna som stalinismen innebar. Det fanns också ekonomiska motsättningar. Detta var oacceptabelt. Ordzjonikidzes död har använts som skäl till Stalins inblandning med mordet på Kirovs, men då missar man dödens utveckling i den sovjetiska ledningen under mitten av 1930-talet.

Ordzjonikidze

Ordzjonikidze pressades till självmord genom trakasserier från NKVD, vilka kulminerade med gripandet och avrättningen av hans bror. Den 17 februari 1937 anlände han hem till sin rymliga lägenhet i Moskva sent på kvällen, bara för att finna sin hustru gråtande och NKVD i full färd med att genomsöka hans bostad. Ordzjonikidze ringde Stalin, som svarar direkt, och en upphetsad diskussion tog vid dem emellan. Senare på morgonen den 18 februari sköt han sig själv med sin tjänsterevolver. Nyheten om hans död basunerades ut av media som en oerhört tragisk hjärtinfarkt (han hade svagt hjärta).

Samtidigt samlades delegaterna åter i Moskva för kommunistpartiets centralkommittés pågående 17: e kongress (1934–1939). Deras möte försenades med en vecka, under det att medlemmarna besåg en stad under belägring. Till tonerna av sorgemusik för Ordzjonikidze, vars död chockat dem, såg de människor runt dem bli gripna av NKVD – underförstått: den högt aktade Ordzjonikidze, en trotskist? Det kommande mötet blev längre än vanligt, hela tre dagar, under vilka Stalins närmaste män lade fram en skräckbild av förräderiets sovjetunion. Centralkommittén var djupt skakad av skådespelet och det slutliga, digra talet av en sträng Stalin mottogs som en lättnad. Av de 139 närvarande delegaterna skulle 98 inte överleva 1937.

Jagoda

Även NKVD rensades ut. Under 1936 anklagades plötsligt dess ledare, kommissarien för inrikespolitik, Genrich Jagoda, för otrohet mot partiet under möte. Väl medveten om att han i den stunden nått vägs ände, att hans liv var direkt hotat, försökte han försvara sig. Det var hopplöst och han avskedades strax, ett resultat av en kupp av Nikolaj Jezjov, som nu tog hans position. Jagoda greps 1937, anklagad bl.a. för både spioneri och trotskism. Han stod upp i en av de sista stora rättegångarna, den mot de s.k. 21 högermännen och trotskisterna, han fanns naturligtvis skyldig och avrättades medels nackskott kort därefter, bevittnat av Jezjov.

Till skillnad från all annan utrensning stärktes NKVD av att döda sina egna, tack vare Jezjovs skickliga ledning. NKVD blev föredömet, se där vad man kan åstadkomma om man gör sig av med trotskisterna. Nazisternas nästan samtida de långa knivarnas natt var som en en skolutflykt i jämförelse med detta, Himmler som en blek amatör. Detta var terror av den högsta art, det var kommunistisk terror.


Professor Kotkin avskriver resolut all historierevisionism som friar Stalin från direkt inblandning i folkmordet, likväl som det motsatta, att Stalin inte var riktig kommunist. I sökandet efter dokument i de ryska arkiven är i synnerhet dem i anknytning till den stora terrorn täckta med Stalins signum, den stora signaturen med grön penna, över hela papperet. Han har personligen lagt till egna dödslistor, gjort tillägg, igen med sin gröna penna, i marginalen till andra listor. Stalin körde denna utrensning direkt, med sin leende dvärg, Jezjov vid sin sida. Det var han som avbröt den när han tyckte det var nog.

1 550 000 människor drabbades av den stora terrorn, av dem avrättades 680 000. Resten försvann i Gulagarkipelagen. Få var dem som återkom med livet och förståndet i behåll. Den stora terrorn var den politiska korrektheten på steroider, problemet var dock att man aldrig visste vad som var korrekt. Med den stora terrorn i bakhuvudet närmade sig Sovjetunionen det andra världskriget och skulle ha ett stort inflytande över dess gång. Den tjänade Stalin och kommunismen väl.


Utanför Sovjetunionen kände man till rättegångarna och i skuggan av den politiska situationen i världen sågs det som – logiskt. Utrensningarna och de stora siffrorna däremot doldes effektivt genom en naiv media. Den stora terrorn blev inte allmänt känd förrän in på 1970-talet. Sådan var kraften i den sovjetiska trollfabriken.

Leon Trotskij mördades i Mexiko 1940 av NKVD med en ishacka. Nikolaj Jezjov avsattes 1938 och avrättades med nackskott 1942. Logiska slutresultat enligt de marxistiska teorierna.


onsdag 11 april 2018

MAGA


Hösten 2018 och det amerikanska mellanperiodsvalet till kongressen står nu i fokus. Hela representanthuset och en påtaglig del av senaten, samt åtskilliga guvernörsposter och en myriad av lokala positioner skall väljas. Frågan är om ett mellanval i USA varit så viktigt i modern tid? Det är mycket som står på spel, man kan verkligen tala om ödesval. Det är inte längre enbart en politisk fråga mellan vänster eller höger, utan definitivt även en om vett och sans. 2017 blev kanske det mest spektakulära politiska året i amerikansk historia sedan inbördeskriget och det lade grundförutsättningarna för höstens händelser.

På ena sidan står president Donald J. Trump, som egentligen inte har med valet att göra, han har redan sin position klar i Vita huset. Dock, Trump personifierar den riktning amerikansk politik slog in på med hans bländande valseger 2016. Med honom står; A. Det republikanska partiet, som; B. Har majoriteten i den amerikanska kongressen. Två faktiska påståenden som man får ta med en god portion moderation. Republikanerna – the stupid party – är trots alla fördelar ändå påfallande svagt i kongressen, vilket bidragit starkt till flera bakslag för Trump. Samtidigt har Trumps administration varit mycket framgångsrik, nationens siffror pekar absolut uppåt.


Då den andra sidan står oppositionen, numera i dubbel bemärkelse, det demokratiska partiet. Presidentvalet 2016 var helt förödande för dem. Efter åtta år av en allt mer impopulär Barack Obama, med en dålig policy, är de totalt förstörda. De har ett helt tappat fotfäste i den amerikanska verkligheten. Ändå, med medias hjälp, framstår man som mycket aktiva och närvarande. Partiet är närmast bankrutt, så man lutar sig helt mot sina stödorganisationer, delstaten Kalifornien, städer som Chicago och New York, lärarfacket, facken för federal byråkrati, den internationella finansvärlden och, igen, alltid media. Året 2017 var om något en perfekt bild av detta förhållande, som nu i sommar förväntas nå sin kulmen.

Attackerna mot Trump har varit bortom allt förstånd och eskalerar fortfarande våren 2018. Kalifornien bryter aktivt mot unionens överenskommelser. De öppnar sin internationella gräns för massiv illegal invandring med förödande effekt för deras samhällen. Chicago inrättar ett nytt ID-kort för illegala invandrare, som kan gälla som legitim handling även i resterande USA. Lärarfacket har igångsatt en revolt bland skolungdomar efter skolskjutningen i Florida nu i februari. FBI har visat sig illojalt mot den sittande regeringen. Med fonderade pengar från utlandet betalas demonstrationer och annat matnyttigt för en korrupt organisation. Media är kategoriskt anti-Trump. Nu i sommar, om dessa krafter får som de vill, kan det komma till väpnad kamp i flera områden i USA – min gissning: Där demokraterna fortfarande styr.


Genom sin minoritet i kongressen och ett svagt republikanskt parti kan demokraterna fortsatt obstruera Trump på alla vis. Motståndet tar sig löjeväckande proportioner när demokraterna protesterar mot ekonomisk tillväxt och minskad arbetslöshet. Det är handlingar från en desperat organisation som är beredda att gå över lik för att behålla sina positioner. Nu, på våren 2018, har man till sist kastat handskarna och erkänt att den illegala invandringen har ett politiskt syfte. Det finns inga politiska argument längre, utan den kanske viktigaste åtgärden inför hösten val för demokraterna blir att försöka registrera så många röster som möjligt bland de illegala invandrarna i landet, totalt 11 miljoner individer. I Kalifornien har man redan röstat in deras första, odokumenterade makthavare, Lizbeth Mateo, California State Senate Committee. Valfusk är därmed ett helt öppet fenomen i USA, även legalt på vissa platser.

Inom det republikanska partiet sker samtidigt en slags tyst revolt. Vad man kan se är att primärvalen inför 2018: s valsäsong blir svettig för republikaner som ställt sig negativa till Trump. Nya kandidater poppar upp, de s.k. Trumpisterna. Många av dem är helt oprövade kort, saknar ofta politisk bakgrund och kommer inte så sällan från affärsvärlden. Man ser också hur kända Trump-motståndare bland republikanerna, som senatorn Jeff Flake, avböjer omval eftersom de inte ser någon möjlighet att vinna. Flera tunga demokrater utmanas också starkt på lokal nivå, inte i första hand från andra demokrater, utan direkt från nya republikaner.


Dessa nya krafter i det republikanska partiet är avgörande för höstens begivenheter. Endast om republikanerna kan förnya sig och kraftigt utöka partiets majoritet i den amerikanska kongressen, kan president Trump gå hela linan ut med sin politik. Han kan då förverkliga vad han kommit till Vita huset för att göra. Denna process är definitivt på gång, det är en realitet som antagligen kommer att ske och det är steg två i Trumps plan från början: Först att bli president, därefter att säkra sin policy. Tyvärr har det visat sig att en majoritet för republikanerna inte räcker, det krävs mera.

Verktyget för framtiden har fram till nu enbart varit en vit text tryckt på röda kepsar – Make America Great Again. Under 2017 har meddelandet dragits samman till förkortningen MAGA. Det som från början betraktades enbart som en slogan, om än mycket effektiv sådan, är idag hela valplattformen för det nya republikanska partiet. Det är MAGA som får dessa nya kandidater att utmana de gamla stofilerna och göra det framgångsrikt. Det är framgångsrikt därför att MAGA direkt kopplar samman deras visioner med Donald Trumps valseger 2016 och väljarna vet detta. De vet det därför de har empiriskt bevis för detta. Det är inte bara nya, bättre siffror, folk ser skillnader i sin vardag, de känner igen språket i nationen, den gamla berättelsen är tillbaka, Stars and Stripes kan åter fladdra högt för vinden. Självförtroendet håller på att återuppväckas.


MAGA är otroligt viktigt för Trump, man bedrar sig själv om man inte tror att han tänkt bortom sin tid i Vita huset. MAGA är basen för hans politik, det som inte bara skall vinna hem 2018, utan säkra hans vision för framtiden. Trump är över 70 år gammal och även om han är mycket vigör för sin ålder, så finns det ingen garanti för att han ställer upp i presidentvalet 2020. En sak är dock klar, om inte MAGA fungerar denna höst, då kan det bli tunga ytterligare två år i Vita huset. Endast genom MAGA kan han skapa en gräsrotsrörelse i landet och i Washington DC. Detta är nödvändigt eftersom en förändring i en nation måste vidmakthållas. Vänstervridningen av USA har pågått sedan åtminstone FDR, den hämtade ytterligare fart under Bill Clinton och kulminerade med Barack Obama, en process som ny är ytterst utmanad, varför det går att känna krutrök i luften.

En valseger för MAGA nu i höst innebär en markant ökad majoritet i amerikanska kongressen för republikanerna, eller åtminstone en fortfarande majoritet bestående av trumpister. Ett sådant resultat kommer säkra Trumps valvinst 2020. Åtta är med Trump, tills han blir åttio år gammal, kommer inte att räcka ändå. En politiskt momentan måste arbetas fram av den amerikanska högern som står rycket även utan Trump. Han är definitivt unik, men det går inte att bygga en hållbar politisk rörelse enbart med honom. Det finns även anledning att misstänka en ogillande från honom att vara en sådan person. Andra måste ta vid efter honom – helst inte en ny politisk dynasti. De är katastrofer i amerikansk historia.

Så, hur går det då i höstens mellanperiodsval i USA?


Jag tror på en definitiv seger för MAGA. Det kan mycket väl bli en jordskredsseger, men det återstår att se. Jag inte bara tror, jag vet att i princip samtliga s.k. Rhino: s i det republikanska partiet kommer att lämna kongressen, antingen genom egen avgång, eller bli besegrade i primärval runt om i landet. Oavsett volymerna, GOP kommer att bli betydligt mer Trump-vänligt efter 2018. En intressant detalj är att andelen libertarianer kan öka markant i det nya republikanska partiet och det tilltalar Trump. Stora reformer står på hans lista, såsom ytterligare bantning av den federala staten, den slutliga dödsstöten för ObamaCare, privatisering av Inter State Highways, utförsäljning av US Mail och avskaffandet av Public TV/Radio.

Vad gäller demokraterna så sitter de fast i sitt eget träsk. De har målat in sig i ett hörn som innebär att såvida inte massivt valfusk blir framgångsrikt, så står de inför det slutliga katastrofvalet. Orsaken är att förutom sina fästen Kalifornien och några urbana områden, så har de inget kvar, förutom olagliga flyktingar. Mycket tyder på att demokratiska väljare kommer att stanna hemma i större antal än under 2016. Inte för att de hatar Trump, utan för att de inte känner igen sitt parti. Den vanvettiga vänstercirkusen de senaste åren har skrämt bort många demokrater, särskilt nu när snurren blivit uppenbar. De riktiga liberalerna i USA – ett nästan utrotat begrepp numera – vill inte delta i charaden längre. Ledningen av DNC har ingenstans att gå med sin politik.


Precis som inför 2016 så anar jag att opinionsundersökningarna är alltför negativa mot Trump. Nu hämtar han upp sig i opinionen och det beror på MAGA, han är fortfarande sitt buffliga jag. Exakt som 2016 finns det faktorer utanför den politiska elitens föreställningsvärld som ritar järtecken i luften. Man kan se det hur amerikanerna omedelbart straffar media och kommersiella företag som vill tysta debatten, hur de tappar marknadsandelar lika snabbt som det tar att trycka på en knapp. Man ser det i demokraternas återkommande stupida negativism, som aldrig kan vara bärande. Det kan inte vara ett framgångsrecept att rösta emot det folket vill ha. Medborgarna har synat bluffen, de vet nu vad Fake News är. Någonting säger mig därför att i det tysta kan mycket väl 2018 bli en större sensation än presidentvalet 2016.


Valåret 2018 kommer också att bli kanske det smutsigaste någonsin i USA, kanske även det våldsammaste. Det är helt upp till hur den amerikanska vänstern vill spela det. Det blir ett ödesval för alla inblandade.

onsdag 4 april 2018

The Culmination


I remember it as if it was yesterday. It was the spring of 2009, in Gothenburg, Sweden, and I listened to the night radio while driving a car. Every hour the Swedish Public Radio broadcasted news, and about three o’clock in the darkest of this early morning something happened in a news studio in Stockholm.

It was the moment in time when the United Nations Intergovernmental Panel on Climate Change, IPCC, released their famous report concerning global warming, today known as climate change. Suddenly, the newsreader went ballistic, and he had a magnificent rant – finally, the only truth is out and shame on you deniers.


The experience took me at first by surprise, I mean would the Public Radio express partisanship like this? Then, of course, I realised that this was something of a general policy of the Public Radio in Sweden, breaking their contract with the people, the state, and broadcasting their political agenda during night time when listeners were few.

Furthermore, this happened just a month, or two, after Barack Obama took office at the White House in the US. That night a strong feeling of a turning point in my life came over me. It was something new, something alarming, even sinister and I am not talking about the climate change here. In the back of my head, I wondered if all this was connected somehow.

Of course, shortly after that, an entirely stunned and somewhat embarrassed president Obama received his Nobel Peace Price in Oslo, for doing absolutely nothing. I knew by then that something was on.


I have never been sure if people got the meaning of the word Change that Barack Obama expressed. Especially in the US, did people grasp the real meaning of a socialist in the White House? Did they, or anyone else for that matter, understood the metamorphoses of the global left during his eight years in office? Today everybody can see the effects of the ridiculously violent contra-reaction with president Donald Trump, but are they able to connect the dots?

Angela Merkel is the most substantial politician in Europe; she very much sets the agenda in the European Union. In 2010 she made a famous speech where she laid out at least the German point of view regarding refugees from outside the EU. She gave a policy of restriction and restraint. The rest of the continent took her message to heart, and yet again Merkel dominated the union.

 A little later she took part in a panel discussion on German TV, and a young Tunisian girl asked her about the restrictions. Merkel was stern and answered: – Politics is cruel. The girl started to cry; afraid that her family would have to move out of Germany. Merkel went over to the girl, patted her on the back, but that was all. Her face was like stone.


In 2015, however, Merkel turned 180 degrees, and with that same European authority, she opens the floodgates for millions of refugees from the Middle East and Africa. The rest of the continent followed through with dare consequences for all involved. A ticking bomb was set up, socially, culturally and not at least economically. The question everyone still asks is how this happened and why?

Still, in 2010, Germany had that political hangover from Conrad Adenauer’s love for the west back in the 1950’s, the remedy for the incredible success of this nation ever since. They had survived Bader Meinhof and the Iron Curtain, but the dislike for the US, blended with guilt from the war was still there, but all that changed over the coming few years.

Remember President Barack Obama's official visit to Germany in the summer of 2015, a tremendous success, were the Germans love for the American president was real, the result of a growing and close friendship between the two leaders. Also remember that one of the first world leaders that Obama met after he left office in 2017, just after the thoroughly hated President Trump’s official state visit to Germany, was Angela Merkel. She offered a mothers comfort, and Obama delivered a big speech in the middle of a vast human catastrophe – we cannot hide behind a wall.


Barack Obama was all about Change in capital letters, that was his platform, what everyone was expecting, that was to be his legacy. For Americans, this is today not very clear at all, at least half of the population does not agree and among the rest, there's much disappointment. On a global scale, things were different; everyone, both high and low, was worshipping the new, unlike superpower, the changed United States of America.

Western politics in the 2010’s became absolute high wired with global warming, the exodus of refugees from the third world, the explosion of Islamist terror, all giving the decade a forever mark in history. Of course, nothing of this was ever new because this was and still is the culmination of the postmodernism.

The running point of this mess is Obamas meaning for the global left and all of the progressives of the world whatever political affiliation. For the first time, since the war, the west got the allied they always waited for, friendly America. The most influential nation on the planet became a lefty. It grew possible to love America again – for all the wrong reasons.


Therefore, it must not ever be underestimated, the effect this has on politics and opinion-making of today. Ever wondered what kind of progressive arrogance it takes to push human-made global warming on the world's population? Alternatively, that particular sort of gall trying to cover over and lie about the human exodus invading and changing the face of the western world? Never thought about why all our senses must shut against terror and mass murder in our midst?

Postmodernism has no concept of truth, no patience for facts; it is the political heaven where everything is open however wrong and deceitful it is. It has taken the wording power corrupts to a new level, but it is more than that, much more. Please, take the right proportions, think on the scale of the 20th century. Two world wars and massive genocides in the hundreds of millions was not enough to break the human free spirit, your spirit; they just had to try again.

Of all the lies that make up the entity that is Barack Obama the most important was his strive for global redistribution of wealth. It is the latest strategy for world revolution, as seen by the collective worldwide left together with the United Nations head minions. A socialist in the White House was much more than anyone could ask for and the political possibilities became almost limitless. The best with it all was the old expression by Josef Stalin, or was it, Adolf Hitler? – The larger the lie, the more people are ready to believe it.


To redistribute global wealth, believíng in socialism, there’s only one way. No, it is not the universal expenditure of corporate development worldwide, which we already know rips the face of the UN and should instead be implemented under the guidance of corporatism, only for the few, selected ones. Yes, whats on the table is, of course, the zero-sum game. For the third world to become wealthier, the western world must be more unfortunate, it is apparent.

For an American president and a corrupt US Congress is it nearly as easy as for Brussels and the EU. The president has so much more power over the world. Start with the interior and borrow up 10 trillion dollars for worthless government investments in public health, green industry and further favourite wastes. That will work for sure to cripple an economy. Ad up with closing interior energy investments and increase the nation's dependence on foreign oil instead, and you are further on the road.

Make up a lie of biblical proportions together with the UN and tell the world that humans are directly guilty of the latest natural global warming and create a political need for instant action, or we all will be in deep problems in about 50 years time. The sum of public investments are uncalculatable, perhaps more than all the available money in the whole world, but never mind about that, that is not the goal anyhow.


Pull out all the American troops from Iraq and make a heaven for ISIS. Lose some weapons in the area. Inflict more suffering in the already war-torn Syria, since you ignored the so-called Arab Spring since the beginning. Make more refugees. Also, together with Europe, bomb Libya and help kill off the local dictator, he who became reasonable in the end and kept the lid on the refugee stampede from Sub-Sahara. Never forget Benghazi.

Open up the border for not thousands of refugees, but millions of them and expect that the social welfare system you built up will pay for that – and when you are on it, make as many of them legal for voting and your political future is secured. Make a new working class when the old became too successful, a perfect remedy for coming resentments and economic burdens for the system. Increase the need for more politics at an alarming rate, make yourself irreplaceable.

Politics is about willpower, someone said. For sure it is, especially if you believe that only the state can fix anything and only a big enough government can rule the world. Political progressivism has prospered in the wake of postmodernism, not just the socialistic one but all politics. Barack Obama is still an admired person among practically all European politicians, not because it makes any sense but because it feels good.


Back in 2009, in that spring, I could not believe it would come to all this. On the other hand, it did worry me that it only took me less than ten minutes to find out, just by reading, what hardly no journalist or opinionmaker ever did, at least not in Sweden. It is there, right in front of you, Barack Obama is a socialist and he came from the Chicago Machine – as corrupt as the Clintons.


With a culmination usually, a counterreaction happens and if you have a problem with understanding why everyone is so mad these days and why President Donald Trump is so hated, please reread this text and tell me about it.

fredag 23 februari 2018

Vapen och främlingar


Amerikanska media sprider statistiken att det sedan nyåret 2018 utförts 18 skolskjutningar i USA. En fruktansvärd siffra. Det är dock inte sant. Rätt siffra är 3, det var tre händelser som passade in i definitionen School Shooting, d.v.s. detsamma som en massaker. De övriga 15 incidenterna var allt annat, såsom självmord, oförsiktighet, olyckshändelser och dumhet, de allra flesta utan vare sig kroppskada eller förlust av liv som resultat. I statistiken finns även utbildningar inkluderande skjutvapen. Fake News m.a.o.

Det finns anledning att titta närmare på två stora och mycket viktiga fenomen i den amerikanska realiteten av idag, vapen och olaglig invandring. Båda är som gigantiska elefanter i påfallande trånga utrymmen, som opinionsbildningen gör sitt bästa för att slippa redovisa, eller väljer att förvirra. De har båda betydelser i det väsentliga valåret 2018, invandringen mer påtagligt så än vapnen, men de är lika potentiella. I år är det Midterm Elections i USA, nästan hela kongressen och många flera lokala positioner skall väljas.


USA: s vapenägare röstade på Trump 2016. Under ytan var frågan om amerikanernas vapen en som fick människor att gå och rösta. Demokraternas krig mot vapenägandet under Barack Obama slog tillbaka mot dem med råge. Det blev en av dessa stora misstag som den amerikanska vänstern gjorde och de kommer aldrig att förlåta folket för det. Kriget fortsätter oförtrutet, inte bara med falska nyheter och statistik, utan även med vad som kan betraktas som politiskt taskspel.

Den illegala invandringen tjänade under valet 2016 ungefär som Sverigedemokraterna i Sverige. Åtminstone var det så media framställde det, till Trumps nackdel. Det bidrog givetvis till hans seger, men frågan blir ytterst komplicerad när nu presidenten föreslagit den mest generösa invandringsreformen i amerikansk historia och hans belackare fortfarande säger att han har fel. 1.8 miljoner illegala invandrare skall få stanna i USA, inte ens Obama kunde komma upp med något liknande. Hur går den ekvationen ihop?


Nikolas Cruz, den senaste skolmördaren, den här gången i Florida, var känd hos FBI. Larmsignalerna hade hörts, både skola och lokal polis hade pekat på instabilitet hos Cruz, tecken som pekade åt ett håll. FBI är samordnare i de här sammanhangen och det är på deras initiativ som saker skall ske. Det gjorde inte det och elaka tungor menar att FBI var allt för upptagen att konspirera mot Trump för att agera mot Cruz. Plumpheten i detta påstående har faktiskt viss bärkraft.

Varför är FBI samordnare i denna fråga? Därför att Washington DC lyft den till deras nivå, trots att skolskjutningar är en mycket lokal angelägenhet som kräver fingertoppskänsla, inkluderande inte enbart polis, utan även andra myndigheter, som skola och socialtjänst. Washington DC, tillsammans med media, har de senaste decennierna vridits allt mer mot vapenkontroll och skolskjutningar. Dock inte i frågan vapen och gatuvåld, trots att det fenomenet är betydligt dödligare än skolskjutningar. I fallet gatuvåld är FBI dessutom inte alls lika inblandad. Varför?

Den olagliga invandringen till USA, huvudsakligen genom Mexiko från hela Latinamerika, berör ca 11 miljoner individer. Det är alltså mer än ett helt Sverige som lever olagligt i USA och statistiken talar sitt tydliga språk. I dess kölvatten kommer ökad kriminalitet, ökat våld och sociala problem. Den amerikanska vänstern har velat lösa detta genom multikulturalism och humanitär stormaktstänkande, d.v.s. genom allmän amnesti. De har överallt där de har inflytande och makt skapat s.k. Sanctuary Cities, platser där de olagliga inte bara kan leva ostört från federal lag, utan också legitimeras med dokument som de kan använda i övriga landet.


I fallet Kalifornien har det nu i praktiken blivit en Sanctuary State, en stat med allt tyngre skattebörda och allt större sociala klyftor. Hela 11 procent av folket lever under USA: s nivå för fattigdom, samt det sker en massiv flykt av medelklass, till förmån för kringliggande stater och Texas. Det är här den ignorerade frågan om gatuvåld och vapen kommer in, men inte frågan om skolskjutningar. Samt, varför är inte FBI samordnare av gatuvåld, knappt ens heller ATF, Bureau of Alcohol, Tobacco, Firearms and Explosives?

Samtidigt: Den amerikanska vänstern slåss med näbbar och klor för att lagar om id-handlingar, d,v,s, bevis på medborgarskap, inte skall införas för allmänna val i USA. Dessa handlingar avkrävs i alla andra sammanhang där identitet behövs styrkas, men inte i allmänna val. Detta är så viktigt att vänstern t.o.m. hävdar att det skulle allvarligt försvåra för svarta att rösta, som om de var för dumma att äga en id-handling. En solklar rasistisk ståndpunkt, men en som media inte lägger sig i. Varför?

I Europa har man den synen på USA att vapenvåldet är ett allmänt problem, jämt fördelat över hela landet. Den synen är aktivt underbyggd av media, nyheter, film och TV från USA. I verkligheten är det inte så. Den höga mordstatistiken i USA är strikt ett lokalt problem. Ta bort de 10 mest infekterade platserna i Amerika, samtliga urbana, tätbefolkade områden och USA hamnar långt ner i den lägre nivån i internationella jämförelser. Större delen av nationen USA har en mordstatistik lägre än t.o.m. Skandinavien.


Svaret på frågan varför FBI är samordnare av skolskjutningar och att just detta är en mycket het sak i media, men alls inte så i frågan om det beväpnade gatuvåldet, är helt och hållet politiskt. Eftersom gatuvåldet drabbar platser styrda av den politiska vänstern sedan decennier tillbaka och de flesta av dem har status som Sanctuary Cities, inklusive hela Kalifornien, så undergrävs den frågan både politiskt och massmedialt. Obama-administrationen drog undan FBI: s intresse i detta sammanhang. I frågan skolskjutningar så drabbas där i första hand vit medelklass utanför de aktuella områdena och där, i det senaste fallet, har det allt mer politiserade FBI dragit sig undan sitt ansvar.

På samma sätt är Sanctuary Cities och Kalifornien oerhört väsentliga för den amerikanska vänstern. Presidentvalet 2016 visade tydligt att deras fotfolk inte räcker till. Många röstade med fötterna, men samtidigt röstade fler svarta och latinamerikaner för Trump än för någon republikansk kandidat tidigare. Vänstern behöver importera fler av sina väljare, de måste tillföras alla former av id-handlingar som kan blidka de slappa amerikanska vallagarna. Mycket av denna hantering faller utanför federal lagstiftning. Det senaste guvernörsvalet i Alabama, en mycket tight vänsterseger, drabbades av exakt detta inflytande.

Att denna hantering leder till mera vapen och våld i vänsterns fredade områden är något som effektivt trycks ner av media och aktivt ignoreras inte bara av den politiska vänstern, utan även av köpta republikaner. Samtidigt är avväpningen av amerikanerna oerhört viktig för vänstern. De måste skapa ett våldsmonopol i USA, liksom i Europa, för att kunna härska obehindrat. Det är en dröm hos de progressiva politiska krafterna i USA sedan tidigt 1900-tal. Ett obeväpnat folk är betydligt enklare att styra, se bara på Europas 1900-tal.


Just därför är skolskjutningarna i USA media-porr idag, därför är just detta så viktigt för vänstern i kampen mot vapnen. Så viktig att man med den senaste skjutningen i Florida kan börja tala om nästan regisserat förfarande från myndigheter och media. Kan det vara så?

Trump-administrationen har minskat den olagliga invandringen redan innan någon mur byggts. De är i full färd med att lagföra Sanctuary Cities utifrån federal lagstiftning i syfte att stoppa dem. De jobbar även för att införa krav på id-handling vid allmänna val. Trump har hotat Chicago med att sätta in federal polis i det nästan krigsliknande tillståndet på deras gator och han har presenterat en rad åtgärder för att hindra ytterligare skolskjutningar. Framför allt, han har pekat ut vänsterns ansvar och medias falskhet.

Någon som undrar över varför Trump hatas så intensivt och varför du, som läser detta på svenska håller med?

söndag 28 januari 2018

Tyskland och Elbia


Det finns två Tyskland. Jag åsyftar då inte i första hand på det kalla krigets Väst- och Östtyskland, ej heller föreningen mellan Preussen, Bayern och övriga Tyskland på 1800-talet, även om dessa fenomen har med saken att göra. Nej, jag talar om de två Tyskland som har existerat sedan urminnes tider och vars existens aldrig lämnat det stora landet i Europas mitt ifred.

Jag talar om Tyskland och Elbia, eller Östra Elbia – Ostelbien – som det mera korrekt kallas av tyskarna själva. Elbia utgörs av de tyska områdena öster om floden Elbe, vilket historiskt sträckt sig från Berlin till Riga i Lettland. Tyskland, i det här fallet, är helt enkelt landet väster om Elba, men mera i relation till den gamla, romerska befästa landgränsen i dagens sydvästra Tyskland, kallad Limes.

Limes

Det är så långt tillbaka man måste gå för att förstå dagens Tyskland. De germanska stammarna på den norra europeiska kontinenten, nära relaterade till skandinaverna, drabbades efter Kristi födelse av det mäktiga Rom. Vid det här laget, under 300-talet e.kr, hade Rom sträckts ut till sin yttersta förmåga, både infrastrukturellt och militärt, att expandera och germanerna kom därför att utgöra ett problem.

En fortifikationslinje, likt den i norra England, upprättades, kallad än idag; Limes. Gränsen avskilde dagens sydvästra hörn av Tyskland, även Alsace och Lorraine, från övriga nationen. Området öster om denna linje var aldrig helt fientligt mot Rom. Lokala ledare här insåg fördelarna med att hålla goda relationer västerut, något som gäller än idag. Detta område, läs: Tyskland, avgränsades distinkt i öster av floden Elbe. Landet öster därom var relativt okänt, åtminstone för jordens mitt, d.v.s. Rom.

Elbe

Germanerna som helhet kom att bli mycket starka, trots deras s.k. barbariska härkomst. De skulle rasera det gamla Rom och istället installera det Tysk-Romerska riket, föda upp Karl den store, en frankisk härskare (norra Bayern), som skulle skapa Västeuropa och stadfästa det jag här nu skriver om, landet mellan Limes och Elbe. Han skulle även inspirera en kristen rörelse som skulle leda till den teutoniska riddarorden, riktad österut.

Det är dags för Elbia.

Floden Elbe utgjorde länge gränsen mellan det romerskt/kristna väst och det hedniska öst. Det var ett gränsland per definition. Här levde germaner tillsammans med slaver, balter, eurasier och folk ändå längre österifrån. Snart skulle kristenheten avancera österut. Den teutoniska riddarorden utgjorde grundarna för Elbia, inte minst militärt. Detta Elbia skulle fr.o.m. nu relatera österut. Möjligheterna, men framförallt hoten, kom alltid österifrån. Väster om Elba däremot, i Tyskland, där bands relationerna huvudsakligen västerut.

Karl den store

Germanerna från Tyskland och Elbia startade nu en komplicerad samexistens baserad på misstro. När reformationen anlände kom denna gräns att få ytterligare en betydelse då protestantismen till stora delar skulle bli elbian, medan katolicismen förbli tysk i lika hög grad. Detta är givetvis inte skrivet i sten, utan undantagen är många och man måste ta allt detta med den breda insikten, tänka flera saker samtidigt.

Samtidigt bör man ha vetskapen om att i stora delar av Tyskland anser man fortfarande Berlin som en märkligt avig huvudstad. En tidigare håla i sankmarkerna långt därborta i öster, bort ifrån den blomstrande Rhendalen, där på andra sidan av floden Elbe.


Elbias storhetstid i den tyska historia skulle inledas med det 30: åriga kriget. Detta krig startade religiöst mellan protestanter och katoliker. Det skulle sedan expanderade till ett europeiskt världskrig mellan politiska imperier. Det hör definitivt till saken i detta sammanhang att huvuddelen av alla strider skedde i Elbia. Landet skövlades och våldtogs i decennier och ut av detta Armageddon föddes ett monster. Nyckelordet nu är Junker, den medellösa lågadeln.

Preussen var Elbia på steroider, paranoid, diktatorisk och framför allt militaristisk, junkrarnas hemvist. Medan Tyskland i väster florerade kulturellt och politiskt, började Preussen maka åt sig en allt större position i det germanska riket. Gränsdragningen mellan de två Tyskland blev allt strängare och en sammandrabbning anades. Den kom med Elbias store champion, junkrarnas junker, Otto von Bismarck, i mitten och mot slutet av 1800-talet.

Junkrarnas junker

Det s.k. enandet av Tyskland 1871 bör alltid tas med en stor nypa salt. Det egentliga Tyskland accepterade egentligen aldrig en ny ordning under det reaktionära och dominerande Preussen, läs: Elbia. Tyskarnas sociala och kulturella friheter, inspirerade och förädlade från väst, skulle medvetet undertryckas, tills nästa stora krig kom rasande över dem allihop.

Tyskland, väster om Elbe, skulle få två storhetstider i modern tid. Den första, den mindre, kom omedelbart efter det att Preussen förlorade det första världskriget. Elbia var nu nere på ett knä, tillfälligt utslaget och för en försvinnande kort tid, i det kaos som nu uppträdde, fick Tyskland chansen att uttrycka en annan uppfattning, men det var förgäves.

Adolf med elbianer

Första världskriget ritade om den politiska kartan i hela Europa, med kommunismen i det stukade Ryssland, en blomstrande marknadsekonomi i väster, samt en framväxande fascism i söder. Tyskland blev epicentrum för den politiska kalabaliken och ur den reste sig Elbias nye champion, en no-body vid namn Adolf Hitler och hans nationalsocialistiska arbetarparti.

Hitlers germanska dröm var Elbias. Han kombinerade von Bismarcks folkhem med junkrarnas militarism och rasism. Valstatistiken åren 1928–1933 är solklar på den punkten. Nazisterna dominerade helt öster om Elbe, medan man var svagare väster därom. Svagast var man väster om den gamla romerska Limes. Generellt röstade protestanter på nazisterna och katolikerna på andra partier på höger-vänsterskalan*.

Konrad Adenauer

Med Elbias nya, förödande storförlust i andra världskriget, bröts till synes ryggen på den gamla ordningen på ett mycket ironiskt och talande vis. Skapandet av Väst- respektive Östtyskland, mellan marknadsekonomi och kommunism, följde exakt de tusen år gamla relationen mellan Tyskland och Elbia. Med efterkrigstiden kom också Tysklands (Västtysklands) storhetstid alla kategorier.

Befriad från oket Elbia blomstrade Tyskland som aldrig förr och man blev en ekonomisk stormakt i världen. En gigant i Västeuropa, med tydliga västliga värderingar, med huvudstaden tryggt planterad i Rhendalen, där den tycktes höra hemma. Elbia tycktes samtidigt ödesmättat med sin lott i kommunismens garn. Bakåtsträvande, rigid, militaristiskt och med fokus helt och hållet riktat österut, med blindtarmen Berlin som huvudstad.

Tyskland och Elbia

Så rasade det röda väldet och muren mellan väst och öst föll å så symboliskt mellan Tyskland och Elbia. Under trycket av det gamla von Bismarcks s.k. enande av Tyskland, åtog sig det blomstrande väst sin olycksbroder i öst. Man var långt ifrån eniga om detta – att åter placera huvudstaden i träsklandet? Och därvidlag ligger situationen än idag.

Fortfarande 2018 kostar Elbia Tyskland hundratalet miljarder Euro per år. Sammangåendet har misslyckats och trots all välvilja svarade elbianerna helt enligt traditionen i valet till Bundestag 2017. De s.k. ytterlighetspartierna, med påfallande snarlika ställningspunkter, det socialistiska Die Linke (Vänstern) och det knall-nationalistiska AfD (Alternativ för Tyskland) har tillsammans sina i särklass starkaste fästen i Elbia.

Detta här, beskrivet här ovan, om Tyskland och Elbia, utgör Angela Merkels största huvudvärk. Kommen från Elbia är hennes enda kitt som håller ihop allting för närvarande, det fundamentala tyska arvet från supertunga Konrad Adenauer**, Västtysklands förste förbundskansler 1949–1963. Så, varför har hon då lagt ytterligare pålagor på en redan hårt ansträngd offentlig statsapparat genom att acceptera en formlig folkvandring in i landet?


Var det, som många initierade påstår, den moderna tyska skräckbilden av gränspolis med Polizei tryckt på breda, svarta läderryggar, som inför världsmedia med våld motar bort folk från Mellanöstern och Nordafrika, eller är det elbianen i henne som säger att det alltid finns pengar att hämta, om inte från Berlin, så åtminstone från Bryssel?

Tyskland står centralt i Europa som aldrig förr. Den Europeiska Unionen är intet utan Tyskland. Kommer man att fortsätta se västerut? Många säger att Merkels närmande till Emmanuel Macrons Frankrike, bunden till gamla traditioner, är ett tecken på detta. Andra menar att Merkels och Macrons avståndstagande från Brexit och Trumps USA visar på raka motsatsen, att kampen för västvärldens överlevnad kräver så mycket mer än de tycks vilja förstå.

Och förresten, är det järtecken att den europeiska kommissionens ordförande, i realiteten EU: s premiärminister, heter Juncker i efternamn?





* Militärhistoriskt kan man notera att den tyska krigsmakten efter landets enande 1871 även den har varit kluven. Armen har alltid varit preussisk, d.v.s. Elbia, medan flottan, med bas traditionellt i Kiel, har varit tysk, d.v.s. Väst. Det aktiva motståndet inom armén mot Hitler drevs av tyskar, inte preussare. Claus von Stauffenberg kom från Schwaben i söder, liksom Romel, och han var djupt troende katolik. Amiralen Wilhelm Canaris kom från Dortmund, var katolik och vars egna fascism trots allt rotades hos spanska Franco, med goda relationer med väst. De båda världskrigen utkämpades av Preussen/Elbia huvudsakligen som landkrig. Trots att Storbritannien i båda krigen var en huvudfiende satsades det aldrig tillräckligt på flottan. Man förlorade det avgörande Nordsjön till Royal Navy båda gångerna. 

** Det hör till saken att Konrad Adenauer inte ville rädda Västberlin när kommunisterna stängde gränsen och inringade dem. Han kunde inte se värdet i det. Det var JFK och amerikanerna som genomförde den åtgärden.