tisdag 19 september 2017

Konspirationsteori


Tänk om den stora flyktingvågen över Europa i själva verket var manufakturerad, alltså inte bara ett verk av människan i största allmänhet – för det är den ju, direkt och indirekt – utan iscensatt med vilja, i syfte att skapa en specifik situation? Hur skulle det gå till i praktiken? Märk väl, jag ifrågasätter inte om det är möjligt, för manufakturerade flyktingvågor i megaformat har människan ordnat vid flera tillfällen genom historien. Vi talar nu om denna flyktingkatastrof, den under de senaste tre, fyra åren.

Det behövs krig, fattigdom och en del påtryckning. Då vi talar om Mellanöstern och Afrika som källor till flyktingvågen, så finns ju krig och fattigdom i överskott redan från början. Återstår då påtryckning. Detta skulle komma i två delar: 1. En radikal förändring av den rådande situationen. 2. En vision av en rik och välkomnande kontinent på andra sidan Medelhavet. Vi talar således om piskan och moroten. Givetvis, allt detta måste ske i kulisserna, det får inte framstå i öppen dager. Allt måste se ut som en naturlig följd av den oroliga händelseutvecklingen i de aktuella världsdelarna.


Mera specifikt. Piskan skulle innebära en kraftig eskalering av konflikten i Mellanöstern, samtidigt med en likaledes stark förändring av flyktvägarna genom Nordafrika. Två händelser skulle ha bidragit till dessa utvecklingar. Dels en kraftig minskning av säkerheten i ett fortsatt oroligt Irak, så också i Afghanistan. Samtidigt måste inbördeskonflikten i Syrien intensifieras till fullskaligt krig. Helt klart skulle ett nytt, våldsamt inslag krävas i området, särskilt då allting i regionen påverkas av makthavare i närområdet, såsom Saudiarabien, Iran och Turkiet. Sådana inslag existerar naturligtvis, men det skulle krävas finansiering och fri lejd.

Dels skulle det krävas en uppmjukning av den flyktingbarriär som Nordafrika inneburit för den resterande kontinenten. Då ingen omedelbar militär konflikt är aktuell i området, skulle behovet av just en sådan bli nödvändig. Libyen bör definitivt identifieras som det främsta alternativet för en sådan aktion, en latent instabil nation med en gammal, om än avdankad tyrann i ledningen. Mycket tacksamt. Konflikten i Libyen skulle dock kunna bli en svag länk, så mycket mindre den blir i jämförelse med den i Mellanöstern. Det skulle krävas en absolut disciplin bland de inblandade, så även bland deltagande diplomater, särskilt dem med en bakgrund i underrättelseväsendet, som kanske ser något annat torna upp sig och få för sig något. Det skulle krävas mycket hårda nypor.


Del två av påtryckningarna, själva moroten, skulle bli det enkla i sammanhanget. Här skulle inga hemligheter krävas, för vilka av de västerländska nationerna ställer sig emot en ökad flyktingvåg från krigshärjade platser och fattigdom? Kanske inte en hur stor våg som helst, om man tänker efter, men något borde man kunna ta emot i alla fall? Fast, det är klart, Europa mer eller mindre styrs av EU. En överenskommelse med ett fåtal makthavare i Bryssel och det kan plötsligt bli svårt att stå emot en generös policy för en enskild nation. Har man flyt kan en eller två europeiska nationer utropa sig till moraliska stormakter. De vill så gärna, de är identifierade. Resten är allmän ryktesspridning bland flyktingläger i konflikternas närhet och bland de som tjänar pengar på trafficking i hela Afrika. Lätt som en plätt.

Så, visst är det möjligt. Tar man sig ett ordentligt fågelperspektiv över hela situationen, så är detta inte alls så komplicerat som det kan se ut. Det handlar om en intakt kommandokedja innefattande förvånansvärt få individer. Det är dessutom absolut så att de utländska kontakterna som krävs för detta innebär än mindre personkontakt. Det är genuint auktoritära organisationer och nationer vi talar om här. Man får heller inte glömma att operationen innefattar dem som har ett enormt och pockande behov av att släppa lös sina destruktiva, religiöst laddade krafter. Faktiskt, med handen på hjärtat, saker och ting kan faktiskt ske påfallande automatiskt. Det är liksom det geniala i det hela.

Den undrande läsaren kan då fråga sig, varför detta gigantiska äventyr, varför en folkvandring nu, på 2010-talet? Vad är syftet med detta, egentligen? Vänligen svara.


Vackert uttryckt: Rättvisa på jorden. Den rika delen av världen lever på de fattigas bekostnad. Så har det alltid varit, från kolonialtiden, till dagens nyliberala kapitalism. För att de fattiga två tredjedelar av världens befolkning skall kunna komma sig upp, måste den rika tredjedelen maka åt sig. Det kommer de aldrig att göra frivilligt, så de måste tvingas till det. Vi ger dem de fattiga och utsatta på ett bräde och kräver att de skall tas om hand. Det är det enda sättet de rikas kapital kan komma de fattiga till glädje. De får helt enkelt adoptera dem, kosta vad det kosta vill. Ytterst handlar det om rättvis fördelning av jordens sinande resurser. Väst har levt över sina tillgångar länge nog.

Men räcker då dessa drakoniska åtgärder för att knäcka västs välfärdsembargo?

Svaret är, en hel del. De kommer aldrig att erkänna det, fast i välfärdspolitiken som de är, men resultaten blir snart uppenbara för alla, även för mannen på gatan. Nu är dock inte detta allt som ligger i skäppan.


Då vi talar om fördelning av världens resurser, vad med en fabricering av en väntande katastrof i vårt globala klimat, just p.g.a. samma orsak? Det kapitalistiska överutnyttjandet av jordens resurser, med påföljande utsläpp av växthusgaser och ökande temperaturer i världen. Tänk er katastrofen, med kraftigt ökande havsnivåer inom 50 år, flera av världens världsmetropoler under vatten. Det vore något det.

Det är också enklare än den förra operationen och kommer inte att kräva de stora dödstalen. Här handlar det om att få med sig EU, som i andan alltid varit på banan (vi återkommer till det), samt FN, men det är redan klart, de är en av huvudinstanserna. Först måste man tillsätta en FN-styrd kommission för klimat, som ligger vilande tills det är dags att släppa en rapport till världens media. Rapporten berättar att mer än 5 000 vetenskapsmän är överens, global uppvärmning genom mänsklig påverkan är en realitet och det är bråttom nu. Det brinner i knutarna.

Det kommer att krävas massiva satsningar att åtgärda detta, av alla nationer. Vi talar om grundläggande, infrastrukturella förändringar i megaformat. Allt måste säkras inför framtiden, allt måste ställas om till lågenergi och enorma satsningar på alternativa energislag måste utföras. Det kommer inte att bli ett större problem att motivera västvärldens politiker till detta. De flesta, särskilt i Europa, är ändå inställda på statlig kontroll av näringslivet i vilket fall som helst. Detta kommer att stärka deras positioner. Och, igen, Europa är EU, glöm inte de fåtaliga makthavarna, de älskar sånt här.


Givetvis, det ursprungliga ställningstagandet av över 5 000 vetenskapsmän, är en sanning med mycket stor modifikation. Vad vetenskapen är överens om är att världen med stor sannolikhet går mot en uppvärmning, men att det är en utveckling som skett sedan ett par hundra år tillbaka i tiden. Det är en gradvis, långsam utveckling och ingen snar katastrof. Detta med mänsklig inverkan är vetenskapen inte på långa vägar överens om, det är en medveten överdrift, men vem bryr sig om det om hundra år?

Man får arbeta metodiskt, som man alltid gjort, engagera media, kulturen, utbildningsinstituten. Staterna måste finansiera medvetandet om den alarmerande utvecklingen genom dessa organ. Det är enkelt, både vetenskap och kultur finansieras till stora delar av staten. Sånt här fungerar alltid, nyttiga idioter växer på träden i överflöd när det kommer till progressiv politisk utveckling.

Målet är kostnaderna, de gigantiska finansieringarna. Det är enbart om några viktigpettrar skulle få för sig att räkna på de sammantagna kostnaderna för det man kräver, som det absurda blir uppenbart. Det finns inte så mycket pengar i världen, men det är inte poängen – det är att de västerländska staterna satsar så mycket kapital som möjligt på detta. Det fina i kråksången är också att det går att koppla detta till korporatism på global nivå. Man inviterar stora multinationella företag och finansiärer att göra rejäla investeringar i grön energi subventionerade av staterna. Man får statskapitalism på köpet, en än större träffyta, oändligt mycket mer finansiella resurser i omlopp för alla eventualiteter.


Detta är kulmen på en medveten utveckling sedan andra världskriget, att underminera information, utbildning och kultur i en riktning som kan sammanfattas med: Revisionism. Det har aldrig varit mer möjligt att dra skrönor och ljuga offentligt som idag, aldrig så enkelt att föra hela befolkningar bakom ljuset. Detta tack vare, och absolut inte trots, ett fantastiskt utvecklat informationssamhälle. Tvärtom, om man har monopolen inom informationen på sin sida, vem kan då sätta emot? Josef Goebbels hade rätt – folket ser alltid åt fel håll.

Man har försökt sedan förra sekelskiftet, med två oerhört blodiga världskrig, med massiva folkmord, med revolutioner, tyranni och allmänt helvete, men den fria kapitalismen har alltid överlevt och briljerat, om och om igen. Det här är och blir de senaste, allvarliga försöken att ändra detta.

Det finns ingen akilleshäl?

Naturligtvis finns det en hake.

Vilken då?

USA. Världens största ekonomi och supermakt måste inte bara vara med, utan dessutom leda det hela. Det är den enda möjligheten.

Det låter långsökt. Vad om det inte lyckas?

Tala inte om det. Besvikelsen skulle bli ofattbar. Då blir det krig.



Fotnot: Det finns en gemensam nämnare för både flyktingkatastrofen och ryktet om den globala uppvärmningen. De dyker båda upp efter det att Barack Obama tog plats i Vita huset i januari 2009. Det var första gången i historien som hela den samlade vänstern i världen fick en amerikansk president på sin sida. Det går inte att kringgå det faktumet.

lördag 16 september 2017

Från det andra till det tredje riket


Det första tyska riket var det Tysk-romerska riket, Heiliges Römisches Reich, som existerade mellan åren 962 och 1806. Riket, som krossades med Napoleonkrigen, kom sig av en önskan hos de olika och många tyska nationer att fortleva i den gamla, kristna-romerska traditionen. Den kom att utgöra kittet som höll de annars mycket splittrade germanska folken tillsammans. Tysk-romerska riket innefattade inte enbart vad vi idag ser som Tyskland, utan även omkringliggande, icke-tyska nationer, såsom Benelux, delar av östra Frankrike. Österrike, Tjeckien och Polen.

Det är viktigt att förstå detta, eftersom det finns en kontinuitet i vad som komma skall.

Det andra tyska riket var enandet av vad som idag är Tyskland sextio år senare. Detta skedde under det dåvarande, dominerande preussiska riket. Om kittet i det första riket hade varit religion, så var detsamma i det andra något annat - välfärdssamhället. Järnkanslern Otto von Bismarck var således inte först, idén om det progressiva välfärdssamhället fanns där redan tidigare. Dessa idéer blev dock ytterst potenta under den allmänt nationalistiska och folkromantiska perioden som rådde vid 1800-talets andra hälft. Kejsarens makt hade reducerats under en liberal och frihetlig era, men politikerna hade istället blivit professionella och sugna på inflytande och makt. De hade börjat kalla sina parlament för ett hus för dyrkan. Von Bismarck var kanske inte först ideologiskt, men han var definitivt först realpolitiskt och han var den mest framgångsrike vid sin tid. Hans verk krossades av det första världskriget.


Det tredje tyska riket känner vi alla till, som den slutliga perversionen under Adolf Hitler. Nazityskland var resultatet av de två föregående rikena, men framför allt ytterst färgad av den efterkrigstid den kom att härska i. Det skulle krävas världshistoriens största och blodigaste, globala krig för att slutligen stoppa vanvettet, utan att därför egentligen gräva ner och glömma sjukan den vältrat sig i. Idag lever vi ånyo i en efterkrigstid, mitt i en kulminerande epok som liknar mer kaos än någonsin. Allt hänger samman och det här exemplet berör Tyskland under perioden mellan det andra och det tredje tyska rikena, från 1870 till 1939.

Det var mycket på en gång. Förutom det enade Tyskland, med kriget som bundsförvant, så skapade Otto von Bismarck (1815–1898) realpolitiken, den pragmatiska med politisk realism före moral och ideologi, och med det, det första, riktiga progressiva välfärdssamhället. Idén om ett modernt samhälle skapat genom sociala reformer hade kommit under 1800-talets mitt, som ett motmedel för vad man såg som kapitalismens oreglerade framfart efter frihetstidens 1700-tal, under den industriella revolutionen. Det var därför även den nya, parlamentaristiska politikens svar på den gamla kungamaktens kontroll av samhällets skeenden.

Järnkanslern använde progressiv välfärd utifrån två skäl: dels som ett lika attraktivt som effektivt kitt i sammanförandet av de tyska staterna under Berlin, dels som ett borgerligt alternativ till de framväxande socialisternas krav på detsamma – igen: realpolitiken. Det lyckades storartat och ingenting kom heller att ändras även efter von Bismarcks avsättning 1890 och därefter snara död. Detta skedde blott tjugofem år innan första världskriget.

Preussen, initiatorn till det moderna Tyskland, var sedan 1700-talet i mycket en latent militärdiktatur. Därför blev den nya, tyska värnplikten en oerhört viktig grund i den preussiska och senare tyska statens välfärdsbygge. Alla progressiva välfärdsnationer av vikt i historien har dragits med välstrukturerade värnpliktssystem. Organisation inför krig har varit en grundpelare till välfärdskonstruktionen. Nationer utan generellt välfärdssamhälle från 1800-talet har huvudsakligen haft yrkesmilitär, som en separat, nödvändig, statlig konstruktion. Ett av de viktigaste tecknen på politisk omvälvning i Västeuropa efter det kalla kriget var just övergången till yrkesmilitär i flera nationer. Konsekvensanalysen är faktiskt allt för övertydligt för att kunna ignoreras.


Första världskriget innebar att de gigantiska, europeiska värnpliktsarméerna, närmast vibrerande likt utsträckta gummiband i startgroparna, förgjorde varandra på slagfälten. Människor dog i miljoner. Första världskriget grusade det andra tyska riket, men ingalunda det progressiva välfärdssamhället. Ett ytterst realpolitiskt socialdemokratiskt parti tog över efter kejsarens abdikation, i vad som kallades Weimarrepubliken. Denna republik har alltid beskrivits som svag, med beslutsångest. Detta är fel. Weimarrepubliken slogs under bältet för sin och det progressiva välfärdssamhällets överlevnad. De allierade sig med högern och medborgarvärnet. Under stundom regerade man en polisstat. Man undergrävde medvetet Versaillesfördragets regler och byggde hemliga försvarsorganisationer med militären. Det finns de ekonomiska historiker som menar att den berömda superinflationen av den tyska Marken under 1920-talet, skapades av den tyska riksbanken. Syftet var att undvika betala skadestånden till segrarstaterna från kriget, samt sätta politiskt fokus på välfärdssamhället.

Nu var detta en tid av politisk kris i Europa. Den förutsatt ledande politiska ideologin, socialismen, hade trasats sönder av kriget. Inget stämde för dem, arbetarrörelsen gjorde inte vad den förväntades, proletariatets stora revolution skedde någon annanstans, med andra medel, och de politiska motståndarna vann mark, med samma medel. I detta vakuum på vänsterkanten bildades därför socialisternas stökige kusin, fascismen, som ett radikalt men också mycket mer realpolitiskt alternativ. På många sätt är den tyska fascismen i det närmaste von Bismarcks med sin kombination av nationalism och den progressiva välfärdssamhällets välsignelse. Socialisterna kan fortfarande inte acceptera detta faktum, eftersom det vore att erkänna att fascismen verkligen är deras odräglige kusin och därför huvudsakligen deras ideologiska problem.


Adolf Hitler skapade det största och mest givmilda progressiva välfärdssamhälle människan någonsin sett. Vägen dit kan ses som försvinnande kort, men så var inte fallet. Det fokus man hittills lagt på propaganda samt, senare vid deras makt, kontrollen över media, måste betraktas som ett utanpåverk på den verkliga orsaken till nationalsocialisternas framgångar. Det talas mycket om en dolkstöt i ryggen. Med den menade Hitler retoriskt de judiska kommunisternas förräderi i det stora krigets slutskede, när man stack en dolk i ryggen på armén och den tyska nationalismen. Därmed skapade man den orättfärdiga freden o.s.v. Vad folket framför allt kände av under krigets sista år var sveket från välfärdssamhället, d.v.s. svälten. Den berörde ingen tysk nationalist i deras retorik, eftersom det skulle avslöja hur den tyska krigsmaskinen åt upp hela folkhushållningen under blockaden, allt för sitt fortsatta krig.

Det finns en stark symbolik i att den f.d. generalstabschefen under kriget, general Erich Ludendorff, konspirerade med nazisterna. Det var i själva verket han som: 1. Fortsatte kriget trots svälten. 2. Skyllde ifrån sig genom att låta regeringen, politikerna, för första gången blanda sig i kriget inför fredssträvandet i slutet av 1918. Man måste komma ihåg att Tyskland de facto var en parlamentarisk, monarkistisk militärdiktatur under kriget och att Ludendorff var chef för denna. Kejsaren var enbart statschef. Ludendorff lade grunden för Weimarrepubliken medan han själv gömde sig i Sverige. Symboliken fortsätter också när samme Ludendorff helt tappar politisk betydelse efter nazisternas kuppförsök i München 1923 och när Hitler sadlar om deras politik från socialistisk revolutionär till socialdemokratisk parlamentarisk.


På grund av historieförvanskning, mycket för att rädda socialismens ansikte, har varningsekona från Tysklands 1920-tal skallat för döva öron. Det var inte dolkstötsteorin, ej heller nazisternas propagandamaskin, inte alls. Folk var inte idioter, men situationen var ju så oerhört förvirrande och Hitlers snille – om det överhuvudtaget existerade – var att han kunde kapitalisera på den. Medan han gapade sitt antisemitiska nonsens på sina möten, belades nazisternas media med censur. Weimarrepubliken hamrade istället ut vad som ansågs politiskt korrekt, d.v.s. politiskt kaos. Det tyska folkhavet, majoriteten, kunde se nödvändigheten för regeringens ultravåld mot kommunisterna i maskopi med högern, men nu gav man sig på nazisterna – som ju stred med friskyttarna på gatorna, mot kommunisterna.

Tyskarna började se orättfärdighet i att regeringen försökte till varje pris tysta nazisterna. Man t.o.m. fängslade deras chefredaktörer, inkl. Josef Goebbels. Var inte ordet fritt i det nya, demokratiska Tyskland? Vad menade de etablerade politiska organen, de konservativa, liberalerna och socialdemokraterna med sin kritik mot nazisterna, som framför allt propagerade för samma sak, progressivitet, välfärd och lag och ordning? Det tyska folket kom i sina undringar mycket nära den huvudsakligen socialdemokratiska Weimarrepublikens verkliga syfte. Nazisterna hade med sina vidlyftiga löften om ett nytt tyskt folkhem gått om socialdemokraternas egna paroller om exakt samma sak. I skiftet mellan 1920- och 30-talet, när nazisterna växte sig som störst parlamentariskt, utgjorde de ett förödande hot mot just socialdemokraterna. Kommunisterna hade tryckts undan bit för bit, men nazisterna hamtade väljare från alla läger. Till sist orkade inte de konservativa längre och gav den politiska vänstern ett alibi till våra dagar för högerns svek mot demokratin.


Dock, det var socialdemokratins, och därmed den etablerade medians, ovilja att ta den ideologiska kampen med nazisterna under så lång tid som lade grunden för Hitlers framgång. Den samlade högern kunde alltid ha flaggat med socialistkortet för både socialdemokrater och nationalsocialister, men de var brutna till underkastelse av Weimarrepublikens verkningslösa överlevnadsstrategi. (Känns det månne igen idag?)

Vad Hitler framför allt kunde åstadkomma – och detta hade han förstått ända sedan barnsben – var att anknyta till den nationaltyska själen, den som existerat i mer än tusen år. Detta var i princip hans ledande geni. Symbolspråket var hans, han hade tecknat det, och det var tydligt, med de romerska standaren framför SA: s stormtrupper, de utsträckta, romerska handhälsningarna, den tyska örnen. Hakkorset, solkorset – korset – i betydelsen evighet. Hitler var skolad katolik som barn och precis som Josef Stalin – en f.d. prästlärling – var hans påstådda ateism väl grundad i en fundamental förståelse för religiös retorik och strukturbyggnad. Detta var inget annat än politisk religion.


Central i nationalsocialisternas politik stod folkhemmet, den progressiva välfärdspolitiken. Antisemitismen, rasismen, föraktet mot det främmande och det som var avart i det normala, utgjorde det tydligaste och mest radikala greppet i denna politik. Kom ihåg, vi talar om en tid då progressivitet och välfärdspolitik frodades i hela västvärlden. Sverige hade världens största rashygieniska institut på Uppsala universitet. Eutanasi, d.v.s. dödshjälp till utvecklingsstörda och mentalt sjuka var absolut i ropet. I USA talade Margaret Sanger sig varm för allmän abort av svarta barn, själva grunden för fascistorganisationen Planned Parenthood. Detta var en tid av allmänna planer för folkmord, vilket Hermann Göring framgångsrikt brukade till sitt försvar under sin första dag i svarandeboxen i Nürnberg efter andra världskriget.

Nazisterna skapade världshistoriens största progressiva välfärdssamhälle, där staten subventionerade vanligt folks semestrar med kryssningsfartyg och hotell vid havet. Där de rikas skatter ökades alarm artat och de mindre bemedlade erhöll stora lättnader och arbete åt alla. Där stora barnfamiljer kunde leva på bidrag. Där värnplikt inte innebar att större ekonomiskt tapp för soldaterna. Bakom kulisserna bestod Hitler löfte till det tyska folket att vid nästa krig skulle de aldrig gå lottlösa, aldrig. Det progressiva välfärdssamhället och enbart det säkrade nazisternas väg till makten och Nazitysklands obönhörliga resa till andra världskriget. Allt annat är enbart socialistisk historierevisionism.


Det var verkligen ett tredje rike och det skulle vara det hittills bästa, det skulle vara lika länge som de två första tillsammans, i tusen år.

söndag 27 augusti 2017

Washington Nomenklatura


Definitionen för begreppet Nomenklatura är: nyckelpersoner i en statsbyråkrati, vars kollektiv genom sitt inflytande i ledarhierarkins mellanskikt, utövar reell makt bortom sin egentliga funktion.

Ordet Nomenklatura är latin och betyder; lista med namn. Det härrör i modern tid från självaste Sovjetunionen. Nomenklaturan blev, enligt smarta personer på plats, en egen klass vars närvaro aldrig kunde ignoreras av pamparna i toppen av det stora partiet. De bar en stor skuld i Sovjetunionens illa fungerande samhälle, de intrigerade vitt spridd korruption och påverkade all utveckling mycket negativt.

I väst har vi alltid föredragit att kalla dem etablissemanget. Det är ett mycket större och diffust begrepp, som innefattar allt från parkeringsvakten på gatan till kungen – ett postmodernt begrepp, kanske?


Dock, Washington DC har en nomenklatura i dess korrekta definition, helt enligt sovjetisk modell. President Donald Trump var medveten om dem när han tog office och kampen mot den är i sanningen i full gång. Han kallar dem fyndigt, tillsammans med den politiska eliten, för ett träsk, men det är å så viktigt att veta vad det är vi talar om.

USA är en republik med tre styrande funktioner: först den exekutiva, regeringen, Vita huset; därefter den lagstiftande, kongressens båda kamrar och sedan den övervakande funktionen, Högsta domstolen. Nomenklaturan i Washington utgör den inofficiella fjärde funktionen: den federala statsbyråkratin. De har sällan förmått helt förändra regeringens, eller kongressens viljor, men de har ställt till med problem genom historien, som påtvingade avgångar och åstadkommit mer än en politisk kompromiss till det sämre.


Nomenklaturan i Washington DC motarbetade starkt Harry Trumans vilja att erkänna staten Israel. State Department, utrikesdepartementet, arbetade nära FN för att hindra Truman. Han tvingades också att avskeda närmare 300 statstjänstemän, byråkrater, för korruption och direkt ordervägran. Tidigare, under FDR, hade de aktivt påverkat presidentens administration under kriget i positiv riktning gentemot Josef Stalin.

Låt oss inte heller glömma att Abraham Lincoln avskedade nästan 2 000 tjänstemän under inbördeskriget, som en ren och skär krigshandling.

När president Ronald Reagan reste till Berlin 1987 för att bl.a. hålla tal framför Brandenburger Tor och uttala de idag ikoniska orden: Mr Gorbatjov, tear down this wall. Han fick med näbbar och klor försvara sitt tal in i det sista mot klåfingriga tjänstemän från utrikesdepartementet. Tre gånger, enbart i Berlin, fick hans närmaste män slita till sig talet ur deras händer.

President Trump har utkämpat slaget mot nomenklaturan från den första stunden i Vita huset och så har hans samtliga ministrar. Det är en kamp 24/7 för att få igenom minsta lilla förändring. Aldrig är nomenklaturan så omedgörlig i DC, så fientligt inställd, som när republikanerna har huset. Erfarna politiker säger detsamma, aldrig har det varit så illa som nu, aldrig.

Washington Nomenklaturan har t.o.m. ett namn för detta, vida känt i huvudstaden, en förkortning: WEBEHWYG – We’ll be here when you’re gone.


De förekommande läckorna från Trumps Vita hus kommer från denna nomenklatura, när de inte administreras av demokratiska partiet. General Mike Flynns avgång är deras verk. FBI: s märkliga turer, CIA, NSA, likaså. Ryssland-historien gödslas den här vägen, så också bilden av ett vitt hus i kaos. Man har upptäckt ett nätverk, typ mellan Washingtons parkförvaltning och FBI, en app som man organiserar motståndet genom.

Media älskar det här och är beroende av det. Nomenklaturan föder deras fake news på daglig basis. Man har blivit kreativa i processen. När Trump sparkade tillförordnande US Attorney General Sally Yates, medan Jeff Sessions satt fast i kongressförhören, basunerade media att hon fick gå p.g.a. hennes politiska tillhörighet (D). Så var det givetvis inte. Hon fick gå därför att hon vägrade att lyda order, hon gjorde inte som hon blivit instruerad av hennes chef, president Trump. Det finns väl knappast bättre skäl för avsked.

Siffrorna talar sitt tydliga språk när det kommer till Washington Nomenklatura. Man vet att 95 procent av samtliga politiska penningdonationer från den federala statens civilanställda under presidentvalet – och de tillhör de mest flitiga donatorerna i landet – gick till Hillary Clinton. Utrikesdepartementet var värst, 99 procent, följt av justitiedepartementet, 97 procent.


Presidenten alla män och kvinnor arbetar emot honom som aldrig förr och det finns en klar definierbar orsak till detta. Precis som på delstats- och kommunal nivå i USA, så satsar demokraterna mycket kapital på att smörja de offentliganställda och särskilt deras fackförbund. Det rör sig om miljardbelopp i löner, pensioner och andra privilegier och deras antal växer starkt från år till år. I delstater som Illinois och Maryland, i metropoler som Chicago och Baltimore, står man på ruinens brant. Detroit har redan gått i konkurs. Det var hit en stor del av Barack Obamas lånade kapital, mer än 10 biljoner dollar, gick till.

Vad får demokraterna tillbaka? Lojalitet, både i allmänna val – om någon funderat över varför Washington DC alltid är ett säkert kort för demokraterna – som i politiskt motstånd på gatunivå och i kontoren, samt – mycket viktigt – till media.

Det går att åstadkomma mycket när man har maskinen på sin sida, när förvanskning av verkligheten, svarta pengar och falska intentioner skall genomföras.


Drain the Swamp.

fredag 25 augusti 2017

Trump, Thatcherismen och Tokvänstern


Många håller Ronald Reagan som idealet för Donald Trump och det är inte tu tal om att den liknelsen är frestande. Samtidigt är det enklare att göra jämförelsen med en samtida politisk ledare med Reagan. Jag tänker då givetvis på Margaret Thatcher.

Likheterna är stora. 1979, när Thatcher vann premiärministerposten i Storbritannien befann sig landet i en mycket prekär situation. Tre decennier av stegvis socialisering av ekonomin hade helt slagit undan benen på Storbritanniens tillväxtmöjligheter. Nya tag var nödvändiga och de kom med Järnladyn.

Hatet från vänster mot henne var massivt. Den visade sig i ett närmast totalt medie-embargo och en politisk/kulturell elit fullständigt dedikerad till motstånd. Extremversionen var gruvarbetarfackets närmast kupp-artade försök att svälta britterna på kol, i tron att Thatcher skulle vika sig. Hon gjorde inte det och vann en avgörande seger mot ultravänstern.


Det var inte enbart vänstern som var problemet. Thatcher hade kommit från en utbrytargrupp ur det traditionella brittiska konservativa partiet. Hon var initiativtagare och ledare för gruppen, som hårt kritiserade partiets oförmåga till ideologisk rättskaffenhet. Torys hade länge undvikit att ens försöka ändra på vänsterns moras, även när de själva satt vid makten.

Det var också slående hur det brittiska folket belönade Thatcher under tre på varandra följande parlamentsval, trots, eller snarare på grund av, vänsterns massiva hat på scenen och i media. Det räckte även till en helt otippad fjärde seger för John Major, efter Thatchers påtvingade avgång 1990.

Tony Blairs kommentar samma år var lika profetisk som den var hård – Folket måste verkligen hata oss.

Ronald Reagans resa var snarlik Thatchers, efter fyra år med Jimmy Carters havererade administration. Samtidigt var det enklare för honom i ett USA, vars vänster fortfarande var överkomlig rent förståndsmässigt. Hatet fanns där, givetvis, men det var inte dominerande på den politiska sidan av nationen.

Nej, det är Thatcherismen som står Trumpismen närmast, både vad gäller ursprung och resultat. Thatcher hämtade sin inspiration från hennes fars företagande, Trump är företagare. Hon mötte ett rent ursinne från vänster, med kravaller på gatorna, så gör även Trump. På många sätt är det dock värre för Trump idag än det var för Thatcher då. Jämförelsen med Reagan bleknar därför.



Orsaken till det formliga politiska krig som Trump-administrationen tvingas uthärda beror på den numera hårt radikaliserade amerikanska vänstern. Slentrianmässigt kallar man vänstern i USA för liberaler. Ett fåtal, klarsynta kommentatorer väljer dock att korrekt skilja på demokraternas liberala tradition och den nya vänstern. Det är viktigt att förstå att det demokratiska partiet har förändrats sedan Reagans tid.

Förändringen har skett stegvis sedan tidigt 1900-tal, den s.k. progressivismen. Kom ihåg att även Reagan en gång varit demokrat, men att partiet gått ifrån honom på 1950-talet. Den politiska vetenskapen visar tydligt hur demokraterna sedan Reagan rört sig vänsterut. Det existerar en motsvarande rörelse högerut på den andra sidan, men demokraternas förändring är starkare. Den har skett i samklang med demokraternas misslyckade policys sedan den stora depressionen på 1930-talet. Det finns dock en kulmen här, där vi befinner oss idag, som vänstern vilar mot och som säger att misslyckad politik skall rättas till med mer misslyckad politik*.

Den stora förändringen kom på 1990-talet och den kom med Clinton – nej, inte Bill, utan med Hillary. Personen Bill Clinton har alltid varit klassisk demokrat, d.v.s. liberal. Hans hjärta har alltid rytmiskt klappat för USA: s traditioner och han fungerade väl, åtminstone på ytan, som amerikansk president. Det var den oheliga alliansen med hans hustru, socialisten Hillary, som gjorde Clinton-administrationen till en katastrof i görningen.

Det var Hillary som rattade Bill och så länge han fick vara mjuk och rolig i media, flexa sin Southern Charm och jaga kvinnor på fritiden, så fick han låna sin hustrus politiska list och vilja. På så vis var de en perfekt mix för politisk maskerad. Det var Hillary Clinton som definitivt sänkte det demokratiska partiet bakom kulisserna, i syfte att bli USA: s första kvinnliga president och förändra landet och västvärlden i grunden.

Och precis som Bernie Sanders under valet 2016, så utmanövrerades Hillary från insidan 2008 av en mycket mer politisk korrekt, svart Barack Obama. Kvinnor i all ära, tyckte den nya, identitetspolitiska vänstern, men då var det de svartas år – och är det fortfarande. Rasbiologi slår feminism vilken dag i veckan som helst.

Dock, och det måste alltid upprepas. En Obama-administration följd av en ny Clinton-administration 2016 hade inneburit en ofattbar katastrof, inte bara för USA, utan för hela västvärlden. Det varken kan, eller får råda någon tvekan om detta.

Det var också få på den amerikanska högerkanten som såg vad som hänt med DNC. Det krävdes folk med tidigare tillhörighet till vänster, som Andrew Breitbart, eller ideologiskt fanatiska, som Steve Bannon, för att under tidigt 2000-tal kunna se nyanserna och sia korrekt om framtiden. Trump såg det, han såg det tidigt, därför att han stod utanför och tittade in.


Det finns riktiga liberaler i dagens DNC, som professor Alan Dershowitz**. De är antagligen i majoritet, åtminstone lokalt, men få av dem, eller någon alls, vågar öppna munnen officiellt. Vänstern, the Hard Left, the alt-left, kort sagt, socialisterna, idkar ett större tryck på liberalerna än de någonsin kan mot Trump. Samtidigt är det liberalerna som underbygger vänstern, bl.a. genom att inbilla allt för många konservativa att demokraterna idag är ett liberalt parti, som man kan arbeta med***.

Amerikanska allmänmedia – MSM – springer vänsterns ärenden. De är de mest pantade i sammanhanget. En solklar liberal som Tv-personligheten Bill Maher, som uppenbarligen kan se islamismens inverkan på terrorism, fattar fortfarande inte att han, trots detta, är ett verktyg för de amerikanska socialisterna.

Det är viktigt med distinktionerna. Trump förstår dessa och vänstern gör allt de kan för att ingen annan skall fatta det. Trump talar hela tiden om samarbete över partigränserna. Innan han blev president påstod många att han var en demokrat i förklädnad. Trump begriper att liberalismen – inte vänstern/socialismen – har sin naturliga position i Amerika och att de kan, tillsammans, besegra det röda eländet i grunden.


Observera: Trump är en brobyggare. Han skulle kunna förmedla det bättre och tydligare, men han är utsatt för ett pågående, lågintensivt statskuppsförsök från vänster och har inte råd med finlir. Dock, det kan inte råda något tvivel även här – Trump är en brobyggare. Han vill ha hela USA med sig.

Just nu låter det sig inte göras. Situationen är allt för polariserad. Det finns även en risk för att vänstern i USA lyckas mobilisera den amerikanska ultrahögern, direkt eller indirekt, i kampen mot Trump. Upploppen i Charlottesville, Virginia, nu i augusti, ser allt mer ut som ett sådant försök. Det var en set up, kanske rent utav med vänsteraktivister klädda som påstådda högerextrema.

En så pass vedervärdig vänster slapp i alla fall Ronald Reagan och Margaret Thatcher uthärda.


* Se Sverige.

** Alan Dershowitz är ingen aktiv demokratisk politiker, men en talesperson med visst inflytande. Han är dessutom så pass gammal och vis att han kan angripa vänstern från liberalistiskt håll.


*** Republikaner i kongressen köps till stor del också med reda pengar, både i direkta utbetalningar, som med löften om investeringar i deras valmanskretsar. De kan dock använda det liberala motivet – republikaner kan de facto stödja liberala frågor – som rökridå för deras i grunden ideologiska förräderi.

lördag 29 juli 2017

Billigare än en yacht


Donald Trump sover ungefär fyra timmar per dygn. Han har gjort det så länge han kan minnas. Han behöver inte mer sömn. Det innebär att han är uppe och poar med sitt i Vita huset mitt i natten, medans alla andra sover sött i sina sängar. Det är vid den här tiden som flera av Trumps berömda tweets läggs upp, en liten vana han kom upp med under presidentkampanjen. Dessa var som regel förberedda, åtminstone strategiskt i stora drag, tillsammans med den närmaste staben.

Han brukade lägga upp dem på nätet vid sisådär tre på natten, sedan pysslade han med annat tills han åt frukost framför Morning Joe på MSNBC. De båda ankarna, äkta paret Joe Scarborough och Mika Brzezinski, diskuterade i högvarv Trumps senaste tweet. Man var upprörda, så var också deras gäster. Hur var detta möjligt, vad menar han, det är skandal, varför twittrar han? Vid det här laget brukade Trumps stab dyka upp, Kellyanne Conway, Steve Bannon, Reince Priebus m.fl.

Tillsammans diskuterade de reaktionerna på Trumps tweet, de andra hade följt övriga mediekanaler. Man kom fram till en utvecklad strategi, kanske formulerade Trump ytterligare en tweet på morgonen, som kommentar på kommentarerna. Innan lunch var mediedrevet i full gång, hysterin osade bränt kablage, monitorerna gick varma. Hatet visste inga gränser.  Hos Trump var allt förhållandevis lugnt, han hade som regel ett framträdande på eftermiddagen någonstans, inför minst 20 000 människor.


Framåt kvällningen hade det samlade mediedrevet kört i skift hela dagen, svettiga av upprördhet och illvilja, allt medan Trump & Co i lugn och ro planerade nästa tweet.

Först var de sexton republikaner, Ted Cruz, Jeb Bush, Ben Carson, Chris Christie, Carly Fiorina, Jim Gilmore, Lindsey Graham, Mike Huckabee, Bobby Jindal, John Kasich, George Pataki, Rand Paul, Rick Perry, Marco Rubio, Rick Santorum och Scott Walker. Vid den här tiden kontrade Trump även med uppseendeväckande uttalanden, inte minst under debatterna. Det enda sättet någon av dessa kandidater kunde få tid hos media överhuvudtaget, det var att kommentera Trump, aldrig annars.

Sedan kom demokraterna. Först var de två, inklusive Bernie Sanders, men snart, självklart, blev det enbart en kvar – Hillary Clinton. Trumps taktik var densamma och han ägde media under hela den fortsatta kampanjen. Ingen kunde förstå hur någon så hemsk som Trump kunde få besudla Hillarys rättmätigt utstakade väg mot det Vita huset. Analyserna gick varma, alla upptänkliga historier hittades på. Man slet sitt hår. Världen begapade det amerikanska skådespelet på andra sidan Atlanten. Vad höll på att hända, det var väl ändå inte möjligt …?


Tre veckor innan valet, när lögnerna i media var som hetast och opinionsinstituten hamrade ut fake figures på löpande band, så ringde Newt Gingrich till sin vän och undrade över läget var i kampanjlägret. Jodå, kontrade Trump, hans folk var naturligtvis nervösa – men min vän, jag kommer att segra, jag segrar alltid i dessa lägen. Det fanns inte ett uns av tvekan i Trumps röst. Gingrich lät det bero, han visste inte hur han skulle tolka det.

Gingrich förstod att Trump funderade på att kandidera vid ungefär 2013. Trump frågade honom om kostnaderna kring en presidentkampanj. Gingrich var brydd men måttade mellan tummen och pekfingret åtminstone mellan 50 och 80 miljoner dollar, till att börja med. Trump hade sett på honom med en tankfull grimas. Sedan sa han – du, det där är ungefär en yacht. Sedan funderade han en stund till. – En presidentkampanj är nog roligare än en yacht.

Det är inte bara det att Donald Trump är den förste presidenten i USA: s historia som helt saknar politisk eller militär karriär bakom sig, hans presidentkampanj är antagligen den billigaste i modern historia. Trump har stolt redovisat en total kostnad på 30 miljoner dollar. Det är sånt som får honom att gå loss.


I ett och ett halvt år har Trump haft media i sin hand. Han har kontrollerat dem i sin helhet, styrt över deras samlade agenda, haft dem vid sina fötter, fullständigt oförstående inför att de blivit hans viktigaste språkrör. Fortfarande i denna stund fattar de det inte. De är besegrade, fullständigt borttrollade. Trump besegrade alla andra pengar, framförallt Hillary Clintons mer än en miljard dollar starka kampanj.

Det är så han vann valet och det är så han kör sitt lopp som Amerikas 45: e president.



Fotnot: Uppgifter hämtade ur Newt Gingrich bok Understanding Trump

torsdag 6 juli 2017

Det stora kriget


Hur stort och katastrofalt det andra världskriget än var, så var dess betydelse för vår samtid inte ens i närheten av sin mindre anfader, det första världskriget. När kriget 1914-1918 utkämpades så kallades det enbart det stora kriget och förhoppningen var att det skulle bli det sista. Det stora kriget födde andra världskriget, men detta krig, 1939-1945, var egentligen enbart en förlösande kulmen av den situation som skapats av det första, mer än så var det inte. Det kalla kriget, som följde på det andra världskriget utgjorde endast ett status qua på den konflikten.

Det är viktigt att förstå den katastrof som det första världskriget innebar för västvärlden, vilka ohyggliga följder det kom att innebära, inklusive andra världskriget etc. Det var inte så, som vissa vill få det till, att människorna 1914 inte var medvetna om att krig faktiskt kunde ske. De hade så långt på deras nya århundrade förundrats lite till mans över varför inte ett storkrig redan startat. Två militära konflikter hade avklarats i Europa strax innan det small 1914 och båda hade med det sammanfallande Ottomanska riket att göra. Det var kriget Italien-Turkiet 1911-1912, samt de båda balkankrigen 1912-1913.


Dessa krig hängde samman på mer än ett sätt och gav faktiskt människorna i Europa en möjlighet att förstå hur en ny konflikt verkligen kunde starta på just Balkan – varför inte i Sarajevo? Det var alls ingen omöjlig tanke. Snarare var européerna 1914 särskilt intresserade av att det inte skulle bli något krig och det fanns en alldeles speciell och logisk förklaring till detta.

Sedan den industriella revolutionen, med början hundra år tidigare, hade västvärlden genomgått ett ekonomiskt uppsving som ingen kunnat ana tidigare. Den frisläppta ekonomin – kapitalismen – hade gjort alla rikare. Industriarbetare i hela Europa hade åtnjutit en reallöneökning på 100 procent eller mer under de senaste decennierna. För första gången i mänsklighetens historia kunde den vanliga människan på gatan se en allt bättre framtid för sig själva, sina familjer och framför allt, deras barn. Kapitalismen hade gjort resandet i affärer mellan nationer mycket vanliga, dessutom nästan alltid utan papper. Den nya turistnäringen blomstrade och inte bara för rika.


Allt det Europa idag vill genomföra, det fanns redan då, fri rörlighet av folk och kapital genom kontinenten och verklig tillväxtökning i samhällena. Demokrati och frihet var på ropet, de gamla monarkierna blev snabbt parlamentariska sådana över hela kartan. Det var glada dagar, man ville ha fred, inte krig. Sommaren 1914 var därför en spektakulär sommar, inte bara för de goda tidernas skull, utan även för att hela Europa drabbades av ett stort och stabilt högtryck under stora delar av sommaren. Folk trodde det inte var sant, man satt i värmen i parkerna, på stränderna och på caféerna och njöt av tillvaron, på det sättet deras föräldrar aldrig kunnat göra. Något krig kunde man inte tänka sig.

Kriget kom i alla fall. Spänningarna mellan den gamla kontinentens fem stormakter, Tyskland, Österrike-Ungern, Frankrike, Storbritannien och jumbon Italien, hade vuxit sig allt för starka, precis som folket anat. Gammalt tänkande tog över, kanske i opposition till de nya tiderna, politiken för detta var outvecklat, särskilt diplomatin. De stora militära upprustningarna över sekelskiftet, de gigantiska värnpliktsarméerna. Det var ett monster som inte gick att stoppa när väl maskineriet satte igång. Ett stort och fruktansvärt krig drog över världen, särskilt i Europa, ett krig man aldrig sett maken till tidigare. Miljoner människor dog.


Efter kriget var Europa som förvandlat, från en solig och glad kontinent med tillförsikt, till en dyster, sönderskjuten ruin, där mörka krafter fått fotfäste. Socialismen vann mark, revolutionen blev norm, fascismen tog tillfället i akt. De intellektuell skyllde på kapitalismen, den hade startat kriget och nu måste den tyglas, så det inte hände igen (!). Socialist Light gick segertåg över Europa. Gränserna stängdes, passen kom fram, handel blev svårare. Normen blev nationell samling runt soppköken, alla måste bli solidariskt fattiga med varandra, fram för fanborgar och klatschiga paroller.

Andra världskriget blev det obönhörliga resultatet av all denna politiska gegga, men det kriget löste ingenting. 1945, när kriget skulle föreställas vara över, byttes fascismen ut mot kommunismen och därifrån avhöll endast terrorbalansen mänskligheten från att helt förinta hela planeten.


Första världskriget förgjorde den kapitalistiska ådran i samhällsutvecklingen dessförinnan. Efter 1918 har allt handlat om att tygla kapitalismen, västvärldens skapare. Det spelar ingen roll om det är kommunism, nazism, socialdemokrati, eller Nya Moderaterna, allt handlar om att tygla, eller helt enkelt döda kapitalismen. Politiken påstår sig ha stoppat krigen, men de har också startat dem. Politiken, propagandan, den allmänna opinionen, det är vad allt har handlat om. Andra världskriget gav västvärlden en sak, en reaktion på mellankrigstidens försök att trolla med modernismen innan första världskriget. Det blev till postmodernismen, en ren krigsprodukt.

Allt det människan 1914 upplevde och kände måste förvanskas. Människorna hade ett helvete, kapitalismen plågade skiten ur dem, det var de stora politiska idéerna som räddade dem, inklusive kriget. Människorna 1914 skulle naturligtvis inte hålla med, inte till mans i alla fall. De brydde sig inte alls i paroller, röstade både vänster och höger, gillade rättvisa lika mycket som kungahusen. Människan 1914 var inte politikens kreatur, det var kriget som ställde in dem i leden, gjorde dem mottagliga både för politisk indoktrinering som cigarett-rökning. Människan 1918, en förhoppningsvis ny människa, marscherade levande ut ur köttkvarnen, redo att bemästra fanorna, parollerna och gaskranarna till dödslägren.



Fortfarande idag kan inte de unga ens stava till frihet, än mindre kapitalism. Nästa år, 2018, firar denna mänsklighetens förljugna dumhet 100 år. Jag tror inte vi kommer att ta till oss någon form av lärdom kring detta.

onsdag 21 juni 2017

Obamarama 2016


Ponera, att Donald trump inte kandiderade till president 2016, utan att han istället på ålderns höst tyckt att enough is enough och lutat sig tillbaka som pensionär och levt på räntorna av sin framgång. Republikanernas primärval hade då blivit en kamp mellan de korta namnen, Jeb Bush och Ted Cruz, och oavsett vem av dem som gått ut som segrare där, så hade Hillary Clinton plockat hem matchen i slutändan och blivit USA: s 45: e president.

Vi hade då samtliga av oss levt med den i särklass mest korrupta, falska, samt kriminellt belastade ledaren för världens mäktigaste nation någonsin. USA som bananrepublik, det är vad vi talar om här. Det mesta av Hillarys belastningsregister är fortfarande dolt likt en tjuv om natten, men röken ligger som en slöja genom snårskogen och den börjar rullas upp nu, sanningen, efter år och decennier av postmodernism.


Det tål att upprepas: Endast Donald Trump förmådde åstadkomma en seger mot det tidigare republikanska partiet och framför allt, mot valmaskinen DNC och draken Hillary. Det krävdes exakt hans respektlösa attityd, hans hänsynslöshet, hans populism. Det existerade i realiteten ingen annan lösning, det kan man idag se med allt större tydlighet. Det kan inte längre råda någon tvivel.

Presidentvalet 2016 var de facto en set up och antagligen den största av sitt slag i amerikansk historia. Den var organiserad av det demokratiska partiet under president Barack Obama och med Hillary Clintons kampanj som katalysator. Man hade inget val, det var en set up med rötter i presidentvalet 2008, då Hillary tvingades ge sig för Obama, för partifredens skull. Det var nu heller inget de hade några moraliska betänkligheter kring inför 2016. Socialism som konsekvensanalys är detsamma som progressivitet, man gör det som är nödvändigt för den stora sakens skull.


Åtta år med Barack Obama i Vita huset hade kostat det demokratiska partiet allt fotfäste i den amerikanska verkligheten. Man hade förlorat båda kamrarna i kongressen, men vad värre var, merparten av alla lokala poster ute i landet var som bortblåsta. Vad man hade kvar var några av de största och mest stukade urbana områdena, stora städer i upprorsstämning efter decennier av DNC-styre och så Kalifornien, givetvis. Dessutom, den redan utsedde kandidaten var egentligen omöjlig, en riktig stinkbomb. Så illa var det med hennes lämplighet att en stirrig, gammal socialist från Vermont kunde stjäla uppmärksamheten från henne, en inte allt för svår gärning. Man tvingades därmed styra upp händelseutvecklingen redan i primären. Det var avslöjande, för den som ville se.

Allt detta var Obama/DNC givetvis mycket medvetna om. Man hade därför allt organiserat väl innan 2015. Media, Hollywood, oppinionsinstituten, alla var de köpta och engagerade för fullt. Blottorna måste täckas. Nu hade även det nationella underrättelseväsendet, den ultimata lögnfabriken, värvats genom sin överbefälhavare, Barack Obama. Hillarys uppenbara oförmåga som kandidat skulle täckas över med ett massivt brus av oppinionsbildning och smutskastning. Allt var spikat och klart. Från detta moras av förtroendekris inför Hillary, skulle man ändå plocka en framgång – och så kom den levande furiern Trump och stjälpte alltihop.


Kom ihåg, demokraterna kan inte ha varit oförstående, de är inga idioter. John Podesta & Co är mycket smarta valmaskiner. De visste ju dessutom exakt varför de organiserat valet såsom de gjort. De kände till alla hemligheterna, de hade i sin besittning the key to the mint. Under sommaren 2016 arbetade man därför fram ett scenario för det otänkbara, en demokratisk valförlust. Detta skedde centralt inom DNC, med president Obama vid rodret. Man kopplade därmed loss Hillary, som den belastning hon var. Stora saker sattes i rörelse.

Detta förklarar Hillarys irrationella beteende under valkampanjen. Hon gjorde allt fel, höll sig dold när hon som mest måste vara synlig. Trump gjorde cirklar kring henne och vann rösterna, trots allt fusken – en bragd om något. Orsaken var givetvis att Hillary, totalt okunnig i fair play som hon är, följde de utstakade manuset för valet 2016, det som Obama, Podesta & Co redan lämnat därhän.


Man hade dock duktigt med pengar. Hillarys kampanj ensam var värd åtminstone en miljard dollar, men det var inte allt. Pengar måste nu förhandlas om, mer kapital skulle krävas för en kamp i uppförsbacke. De var nu inte längre ämnade för en valkampanj, utan en rejäl stridskassa för politiskt gerillakrig efter valet. Samtidigt skyndade sig Obama, så gott han förmådde, att fatta viktiga nyckelbeslut i sitt ämbete under den sista tiden. Allt för att svepa så mycket bevis från sin tid som president och hans inblandning i valet 2016 som möjligt under mattan.

Problemet här blir därmed uppenbart. Folk måste nämligen köpas på det allra svåraste sättet. Korruption i negativ riktning är knivigt, när det sker inte för kommande befordringar under en vänligt sinnad, regim, utan för en lottlös tystnad efter katastrofen, under en fientlig ledning. Det har visat sig vara en nästan helt omöjlig uppgift och resultaten rullas nu upp, en efter en.


Hur mycket har DNC: s valförlust kostat och hur mycket kommer den att belasta kontona inom den överskådliga framtiden? Ingen vet, men vi talar om miljarder och åter miljarder. Försök ta in hur många löften Obama gett olika potentater i olika positioner. Inte bara penninggåvor, utan löften om personlig och kommersiell framgång efter valet 2016. Det är allt från enskilda statstjänstemän (spionchefer) och politiker (republikaner, inte minst), till Förenta nationerna och stora, tunga, internationella investerare och företagsledare, särskilt inom den gröna industrin. Vi talar om George Soros, Elon Musk, Sir Richard Branson, män som räknat med säkra, oerhört politiskt korrekta storaffärer i framtiden.

Och vad med Angela Merkel, Emmanuel Macron och Stefan Löfven (nja)? Varför gjorde Obama sin Eriksgata genom Europa? Han hyllades som en segrare, visserligen, men vad mera? Vad med hittepået global uppvärmning, den stora folkvandringspolitiken, vad med Ryssland och över huvudtaget – den Stora Lögnen – vad med allt detta?


President Barack Obama lånade under sina åtta år i Vita huset ca tolv biljoner amerikanska dollars ($12 000 000 000 000). Det mer än fördubblade USA: s statsskuld, som var 8 biljoner efter George W Bush 2009. Skulden hade just passerat 20 biljoner när Donald Trump beträdde tronen i år, ett i sanningen övermäktigt jobb att hala tillbaka. Det är en offantlig massa pengar vi talar om här. Till vad har allt gått egentligen?

Bröderna Bush befinner sig i Obamas ficka, idag och mer eller mindre passiviserade. Hatmaskinen mot Trump är kompakt. Media är oresonlig i sina attacker. Träsket i Washington DC slår ännu tillbaka mot Trump. Vad alla vänsternördar och europeer måste börja fatta är att de försvarar en sorts politiskt cool, som i själva verket är den verkliga, globala fascismen. Mannen med det flygande, oranga håret och de märkliga maneerna, är i själva verket vägen ut ur det politiska, sociala och moraliska moraset vi lever med idag. Det är dags att sluta bli lurad hela tiden.


Ni är utsatta för lögner och korruption på en global nivå mänskligheten aldrig sett maken till tidigare. Detta är Barack Obamas viktigaste arv, den stora, mycket stora lögnen.