onsdag 21 juni 2017

Obamarama 2016


Ponera, att Donald trump inte kandiderade till president 2016, utan att han istället på ålderns höst tyckt att enough is enough och lutat sig tillbaka som pensionär och levt på räntorna av sin framgång. Republikanernas primärval hade då blivit en kamp mellan de korta namnen, Jeb Bush och Ted Cruz, och oavsett vem av dem som gått ut som segrare där, så hade Hillary Clinton plockat hem matchen i slutändan och blivit USA: s 45: e president.

Vi hade då samtliga av oss levt med den i särklass mest korrupta, falska, samt kriminellt belastade ledaren för världens mäktigaste nation någonsin. USA som bananrepublik, det är vad vi talar om här. Det mesta av Hillarys belastningsregister är fortfarande dolt likt en tjuv om natten, men röken ligger som en slöja genom snårskogen och den börjar rullas upp nu, sanningen, efter år och decennier av postmodernism.


Det tål att upprepas: Endast Donald Trump förmådde åstadkomma en seger mot det tidigare republikanska partiet och framför allt, mot valmaskinen DNC och draken Hillary. Det krävdes exakt hans respektlösa attityd, hans hänsynslöshet, hans populism. Det existerade i realiteten ingen annan lösning, det kan man idag se med allt större tydlighet. Det kan inte längre råda någon tvivel.

Presidentvalet 2016 var de facto en set up och antagligen den största av sitt slag i amerikansk historia. Den var organiserad av det demokratiska partiet under president Barack Obama och med Hillary Clintons kampanj som katalysator. Man hade inget val, det var en set up med rötter i presidentvalet 2008, då Hillary tvingades ge sig för Obama, för partifredens skull. Det var nu heller inget de hade några moraliska betänkligheter kring inför 2016. Socialism som konsekvensanalys är detsamma som progressivitet, man gör det som är nödvändigt för den stora sakens skull.


Åtta år med Barack Obama i Vita huset hade kostat det demokratiska partiet allt fotfäste i den amerikanska verkligheten. Man hade förlorat båda kamrarna i kongressen, men vad värre var, merparten av alla lokala poster ute i landet var som bortblåsta. Vad man hade kvar var några av de största och mest stukade urbana områdena, stora städer i upprorsstämning efter decennier av DNC-styre och så Kalifornien, givetvis. Dessutom, den redan utsedde kandidaten var egentligen omöjlig, en riktig stinkbomb. Så illa var det med hennes lämplighet att en stirrig, gammal socialist från Vermont kunde stjäla uppmärksamheten från henne, en inte allt för svår gärning. Man tvingades därmed styra upp händelseutvecklingen redan i primären. Det var avslöjande, för den som ville se.

Allt detta var Obama/DNC givetvis mycket medvetna om. Man hade därför allt organiserat väl innan 2015. Media, Hollywood, oppinionsinstituten, alla var de köpta och engagerade för fullt. Blottorna måste täckas. Nu hade även det nationella underrättelseväsendet, den ultimata lögnfabriken, värvats genom sin överbefälhavare, Barack Obama. Hillarys uppenbara oförmåga som kandidat skulle täckas över med ett massivt brus av oppinionsbildning och smutskastning. Allt var spikat och klart. Från detta moras av förtroendekris inför Hillary, skulle man ändå plocka en framgång – och så kom den levande furiern Trump och stjälpte alltihop.


Kom ihåg, demokraterna kan inte ha varit oförstående, de är inga idioter. John Podesta & Co är mycket smarta valmaskiner. De visste ju dessutom exakt varför de organiserat valet såsom de gjort. De kände till alla hemligheterna, de hade i sin besittning the key to the mint. Under sommaren 2016 arbetade man därför fram ett scenario för det otänkbara, en demokratisk valförlust. Detta skedde centralt inom DNC, med president Obama vid rodret. Man kopplade därmed loss Hillary, som den belastning hon var. Stora saker sattes i rörelse.

Detta förklarar Hillarys irrationella beteende under valkampanjen. Hon gjorde allt fel, höll sig dold när hon som mest måste vara synlig. Trump gjorde cirklar kring henne och vann rösterna, trots allt fusken – en bragd om något. Orsaken var givetvis att Hillary, totalt okunnig i fair play som hon är, följde de utstakade manuset för valet 2016, det som Obama, Podesta & Co redan lämnat därhän.


Man hade dock duktigt med pengar. Hillarys kampanj ensam var värd åtminstone en miljard dollar, men det var inte allt. Pengar måste nu förhandlas om, mer kapital skulle krävas för en kamp i uppförsbacke. De var nu inte längre ämnade för en valkampanj, utan en rejäl stridskassa för politiskt gerillakrig efter valet. Samtidigt skyndade sig Obama, så gott han förmådde, att fatta viktiga nyckelbeslut i sitt ämbete under den sista tiden. Allt för att svepa så mycket bevis från sin tid som president och hans inblandning i valet 2016 som möjligt under mattan.

Problemet här blir därmed uppenbart. Folk måste nämligen köpas på det allra svåraste sättet. Korruption i negativ riktning är knivigt, när det sker inte för kommande befordringar under en vänligt sinnad, regim, utan för en lottlös tystnad efter katastrofen, under en fientlig ledning. Det har visat sig vara en nästan helt omöjlig uppgift och resultaten rullas nu upp, en efter en.


Hur mycket har DNC: s valförlust kostat och hur mycket kommer den att belasta kontona inom den överskådliga framtiden? Ingen vet, men vi talar om miljarder och åter miljarder. Försök ta in hur många löften Obama gett olika potentater i olika positioner. Inte bara penninggåvor, utan löften om personlig och kommersiell framgång efter valet 2016. Det är allt från enskilda statstjänstemän (spionchefer) och politiker (republikaner, inte minst), till Förenta nationerna och stora, tunga, internationella investerare och företagsledare, särskilt inom den gröna industrin. Vi talar om George Soros, Elon Musk, Sir Richard Branson, män som räknat med säkra, oerhört politiskt korrekta storaffärer i framtiden.

Och vad med Angela Merkel, Emmanuel Macron och Stefan Löfven (nja)? Varför gjorde Obama sin Eriksgata genom Europa? Han hyllades som en segrare, visserligen, men vad mera? Vad med hittepået global uppvärmning, den stora folkvandringspolitiken, vad med Ryssland och över huvudtaget – den Stora Lögnen – vad med allt detta?


President Barack Obama lånade under sina åtta år i Vita huset ca tolv biljoner amerikanska dollars ($12 000 000 000 000). Det mer än fördubblade USA: s statsskuld, som var 8 biljoner efter George W Bush 2009. Skulden hade just passerat 20 biljoner när Donald Trump beträdde tronen i år, ett i sanningen övermäktigt jobb att hala tillbaka. Det är en offantlig massa pengar vi talar om här. Till vad har allt gått egentligen?

Bröderna Bush befinner sig i Obamas ficka, idag och mer eller mindre passiviserade. Hatmaskinen mot Trump är kompakt. Media är oresonlig i sina attacker. Träsket i Washington DC slår ännu tillbaka mot Trump. Vad alla vänsternördar och europeer måste börja fatta är att de försvarar en sorts politiskt cool, som i själva verket är den verkliga, globala fascismen. Mannen med det flygande, oranga håret och de märkliga maneerna, är i själva verket vägen ut ur det politiska, sociala och moraliska moraset vi lever med idag. Det är dags att sluta bli lurad hela tiden.


Ni är utsatta för lögner och korruption på en global nivå mänskligheten aldrig sett maken till tidigare. Detta är Barack Obamas viktigaste arv, den stora, mycket stora lögnen.


söndag 18 juni 2017

Fascismen


Den politiska vänstern har sökt kontrollera greppet om dess historiebeskrivning under förra seklet och till stora delar har man lyckats med det. Det har skett genom det oppinionsföreträde som skolan, kulturen och media gett dem. Sedan 1920-talet och Frankfurt-skolan har man medvetet kommit att dominera dessa vitala delar i samhället, för just indoktrinering och oppinionsbildning. Behovet att manipulera historien är påtaglig, eftersom verkligheten har haft en irriterande tendens att inte följa Marx teorier.

Med första världskriget kom den stora ideologiska krisen för socialismen. Den utlovade världsrevolutionen skulle enligt Marx ha startat i det rika väst, där kapitalismen frodades. Istället sparkade den igång i det feodala Ryssland, bland kulakerna. Europas arbetare ignorerade Internationalen och gick ut och slogs för kung och fosterland. Något hade gått fel och just i Frankfurt samlades man för att skriva om historien för framtiden. Varför följdes inte manus, varför gjorde även arbetarklassen tvärt emot? Dags för nya teorier.


Människan var oregerlig och missgreppen hade startat redan tidigare. Den reella tillväxtökningen som västvärlden erfarit i kölvattnet av marknadsliberalismen, den industriella revolutionen och kapitalismens framgångar, gjorde mannen på gatan däst och fokuserad på sin och familjens egna framtid. Oviljan att ta till sig det kommunistiska manifestet, motståndet mot revolt och kaos, istället värnandet av småborgerligt leverne, ordning och reda, löning på fredag, hade förbryllat socialisterna och skapat nya, mjukare fenomen, som socialdemokrati.

Att arbetaren också var nationalist och monarkist, stod klart för den svenske Per Albin Hansson och många andra efter kosackvalet 1928, då just rysskräcken fått stora delar av arbetarklassen att rösta på högern. Liknande slutsatser hade många socialister dragit under hela inledningen av 1900-talet. Den progressiva drömmen om en ny, solidarisk och i grunden lydig människa kom definitivt på skam. Endast i svårt fattiga och materiellt eftersatta länder var kanske sådant möjligt, utifrån ren desperation.


Ändå var det under det förra sekelskiftet i huvudsak den politiska högern som genomförde de flesta progressiva reformerna i samhället. Många liberaler hade börjat ta till sig tjusningen i politisk makt och från den konservativa sidan översatte man ofta sin inneboende nationalism med statens kontroll över produktionsmedlen. I Sverige var det högern som nationaliserade LKAB, president Theodore Roosevelt gapade efter amerikansk kolonialism och långt senare kunde en socialist av världsrenome och värd att hylla, Nelson Mandela, platta till sina meningsmotståndare med ett vist (eftersom det ju kom ur hans mun) – nationalisering av industrin är per defenition nationalism. Slutsatsen är att någonstans här finner man en brygga över det politiska gapet.

Så, undrar månne läsaren, vad har nu detta med fascimen att göra? Säg så här – allting!


Fascismen dyker upp i början av förra seklet som ett radikalt och revolutionärt alternativ till ovanstående socialistiska dilemma. Det var en ohelig alians mellan frustrerade socialister och en militant höger. Man fann varandra över gemensamma intressen för nationalism, för diktatur och anti-kapitalism. En tacksam fiende fann man i kommunismen, som båda hatade, om än utifrån olika orsaker. Resultatet blev en politisk plattform baserad på diktatur och ekonomisk korporatism, ett annat ord för statskapitalism, eller snarare en slags organiserad form av korruption.

Den rent socialistiska versionen av korporatism kallas syndikalism, där arbetarna efter revolutionen har tagit kontrollen över produktionsmedlen och styr samhället genom fackliga råd representerande de olika offentliga intressena – stat, militär, industri etc.


En av dessa frustrerade socialister var Benito Mussolini. Han hade svängt i nationalistetsfrågan, främst under sin tjänst som officer i första världskriget. Han blev imponerad av kamratskapen under den italienska trikoloren i armén och gjorde detta till sitt patos. Han upptäckte även fördelarna med att kunna tala med de de gamla motståndarna i högern, flera av dem frontkamrater. Han såg därmed möjligheten att kunna starta ett nytt, slagkraftigt parti, organiserad efter militär förlaga. Partiet gavs namnet Partito Fascista Rivoluzionario, PFR, Partiet fascistiska revolutionärer.

Namnet fascist kommer från italienskans fascio, som betyder ungefär bunt, d.v.s. i meningen slå ihop i bunt, bokstavlingen samla och föra samman. Deras symbol var också kärven, en bunt med sädesslag. Det är här nödvändigt att trycka på det viktiga i att ta dessa gamla partinamn på fullaste allvar. De skapades under stor entusiasm och med tydlighet i förgrunden. Fascisterna menade revolutionär när de skrev så, inget annat. Vi har anledning att återkomma längre fram till detta krav på historisk ärlighet.


Fascisterna kunde snabbt och oblodigt ta makten i ett utfattigt och söndertrasat land, där vem som helst med en idé och flera kamrater, kunde marschera till Rom. Därefter blev de en folkrörelse. Fascisterna samlade kraft både från vänster, den traditionella arbetarrörelsen och från höger, konservativ nationalism och kyrkan. Ekonomiskt kunde man lugna storgodsägare och större industriföretag, deras aktiviteter var tryggade. Därmed kunde fascisterna skapa den enighet som krävdes för temporär ordning i samhället. Svårare än så var det inte.

Med Mussolinis framgång på 1920-talet hade fascismen slagit rot, det blev ett begrepp att diskutera på global nivå. Den samlande, politiska lösningen imponerade på många, inte minst i dessa dagar av oroande ekonomiskt uppsving efter kriget, som skapade svårmod hos vänstern och därmed nya nationalekonomiska teorier från en viss Maynars Keynes. Politiker från hela världen studerade Italien, detta intressanta, mer tillgängliga alternativ till den sovjetiska kommunismen. En sådan, blivande framstående politiker var Franklin D Roosevelt, guvernör i New York. Han skulle senare, som USA: s presdient, skicka administratörer till Mussolini för att lära sig.

Falangisterna

En annan  som lät sig imponeras var Adolf Hitler. Han tog till sig den grundläggande politiska ideologin för sitt övertagna Deutsche Arbeiter-partei, DAP, det Tyska arbetarpartiet, även den militära organisationen och den ekononomiska modellen, men han tillförde också något som inte fanns tidigare i fascismen – rasismen. Igen: det nya Nationalsozialistische Deutsche Arbeiterpartei, NSDAP, det Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet, skall tolkas exakt såsom det är skrivet. Inom media och även i akademia, har man ständigt sökt tona ner det socialistiska i nazismen, eftersom det stör den gängse historiebeskrivningen och skapar en uppenbar bro över till vänstern.

Nazisterna var i sanningen national-socialister, d.v.s. nationalistiska socialister. Deras ekonomiska politik var korporatistisk i det att man styrde marknaden hårt, men med lättnader för nyckelindustrier. Den var tydligt socialistisk i sina sociala reformer för arbetare och barnfamiljer, fördelningspolitiska stordåd man knappast sett maken till i modern tid. Syftet var att tyskarna aldrig skulle behöva lida försörjningsmässigt igen under krig, men det förstod ingen då. Judarna gjordes samtidigt till icke-medborgare och deras tillgångar beslagtogs av staten, d.v.s. supertaxering. Man var liksom fascismen och framförallt socialismen ute efter den nya, solidariska, rena människan, så synlig i deras konst och propaganda.


I all denna vänsterretorik, var fanns då den politiska högern? Både fascismen och nazismen vårdade borgerliga värderingar, familjen, ordning och anti-kommunism. Under 1920-talets Tyskland hade nazisterna dragit till sig frikårsmedlemmarna, som i sin tur bistått den huvudsakligen socialdemokratiska Veimarrepubliken i ett gemensamt våldsmonopol. Fascisterna i Italien behöll monarkin, även om den ställdes på undatag för Il Duce. Nazismen var mer vänster än fascismen, varför kristendomen fick en skruvad tillvaro i Tyskland, men däremot stod central i Italien.

För det tredje exemplet på fascism i Europa från den här tiden, Spanien, spelade dock den katolska kyrkan en nyckelroll. Spansk fascism är lösligare i köttet än de italienska och tyska, uppdelade på flera förgreningar som den är. Det enda rena fascistiska partiet i Spanien, de marscherande och uniformerade Falangisterna, var alls inte den största delen i nationisternas led under inbördeskriget 1936-38. Falange Española de las JONS (Juntas de Ofensiva Nacionala Sindicalista), blåskjortorna, var den mest vänstervridna av de stora europeiska fascistpartierna. De hade t.o.m syndikalismen i sitt namn och var inte helt rumsrent bland de övriga, borgerligt kristna, nationalistpartierna. 1937, mitt under kriget, gick de också, under stökiga förhållanden, samman med de ärkekonservativa carlisterna*.

Brasilianska fascister

I kampen mot en allt våldsammare ultravänster skapades flera auktoritära nationsbevarande statsmakter i Europa innan andra världskriget. Dit bör även det tidigare nämnda Veimarrepubliken räknas, som i socialdemokratins namn genomförde ett koppel av diktatoriska och våldsverkande åtgärder för att hålla sig kvar vid makten. Mest framträdande är annars António Salazars starkt korporatistiska diktatur, som tillsammans med Fransisco Francos spanska regim höll ända till 1970-talet. Greklands Ioannis Metaxas skapade en fascistisk tradition som även den höll i sig med militärjuntor långt in på 1900-talets andra hälft. Bland de små baltiska nationerna ombildades demokratiska valda regeringar under oblodiga förhållanden till auktoritära, borgerliga regimer i syfte att stävja kommunismen**.

Anti-kommunismen är en stark kraft att räkna in i denna mörka, europeiska historia, utan att därför på något vis frigöra dem från det vanvettets envig de var ihoptrasslade i. Hitlers relation till Stalin var mer en fråga om konkurrens på den ideologiska banan än om ren anti-kommunism. Man skall inte göra sig några illusioner här.

Peron - gladfascisterna


Så vad med lilla Sverige i detta sammanhang, varför fick inte fascismen fäste där under den här tiden? Gemensamt för många demokratier i det allt mer auktoritära, svart-röda Europa, var att de kontrade med liknande politik utifrån sina förutsättningar. I Sverige tog socialdemokraterna en minoritetsmakt 1932 och började samarbeta med Bondeförbundet, som lämnat det borgerliga samarbetet på grund av vad de såg som otillbörlig jordbrukspolitik under den fria marknaden. Tillsammans införde man en populistisk politik åt folkmassan, som matchade den som fascisterna genomförde i diktaturens namn. Det var anti-kapitalism, socialdemokraterna fick ökade allmänna utgifter, mot bondeförbundarnas önskade skyddstullar. Det fanns därmed inget utrymme för fascismen i Sverige. Det som existerade höll sig små och marginaliserade under hela andra världskriget.

Om fascismen uppfattas som odefinierad och perifer i sin hållning, så stämmer det. Det blev aldrig en färdig ideologi av dem, mycket på grund av sin blandning av vänster-höger. Det har också funnits ett ointresse hos de lärde statsvetarna att sjunka ner i studier om fascismen. Åter igen: den allt mer vänstervridna intelligentian efter andra världskriget har gjort allt för att förneka fascismens solklara grund i deras egna läger. Man har velat ha dem långt där ute på högerkanten, vilket ju enbart är halva sanningen. Om politiken är en cirkel, så utgör fascismen kittet mellan vänster och höger på den auktoritära halvan av cirkeln, det kan inte råda någon tvivel om detta.


Fascismen levde kvar långt in på 1980-talet i den andra delen av världen med starka sådanna trender – Sydamerika. Kampen om makten i Latinamerika har varit böljande och mycket blodig. Den har sin skarpa gränsdragning mellan den kommunistiska revolutionstraditionen och den katolska kyrkan. Båda har hållit folken i sina hjärngrepp. Kyrkan har som regel ställt sig på den sydamerikanska fascismens sida. Getúlio Vargas, Juan Perón och Augusto Pinochet utgör en provkarta av dess utveckling sedan 1930-talet till modern tid. Vargas i Brasilien var definitivt fascist, med sina uniformerade efterapningar av Europa. Argentiska Perón representerade en slags glad-fascism, med sin vackra hustru vid sin sida. Pinochet däremot lät sig övertalas till att anamma ekonomisk frigörelse, kapitalism, i Chile och därmed återgång till demokrati*** redan under hans levnadtid.

Fascismens största fiende var aldrig kommunismen, det var istället kapitalismen. Fascismens korporatism möjliggjorde en styrd företagsverksamhet, inte nödvändigtvis nationaliserad. Miljoner svenska turister gödde Francos Spanien med tillväxt under decennier, men denna verksamhet ledde uteslutande till marknadens rop på frihet. Kapitalismens största fiender å sin sida är korruption, när statens elit söker skumma av vinsttaken för sina egna fickors skull, och monopolism, när staten ger fördelar till vissa aktörer på marknaden, t.ex. genom eget ägande. Genom att hålla ett fönster mot företagandet öppet, band fascismen sin baneman till sitt bröst, likt en cancer – en mycket godartad sådan.

Den läxan har fortfarande även de mest demokratiska av socialister att lära. Det är hög tid att ställa historien tillrätta.



* Nationalisterna i Spanien vid tiden för inbördeskriget bestod huvudsakligen av följande politiska partier: Falangisterna, FE y de las JONS fram till 1937; Carlistpartiet – traditionalistiska monarkister som önskade återinsätta Bourbon-dynastin i Spanien, FET y de las JONS tillsammans med Falangisterna fr.o.m. 1937; Confederación Espanõla de Derechas Autónomas, CEDA – en sammanslutning av kristen höger; Renovación Espanõla, RE – nationalistiska monarkister; Alfonsister – monarkister för återinsättandet av den spanske konungen Alfonso XIII (konkurrenter till Carlisterna).

** Estland: Konstantin Päts, 1934-1938, vald president från 1938. Lettland: Karlis Ulmanis, 1934-1940. Litauen: Antanas Smetona, 1926-1940.


*** Det finns en politisk sanning som säger att: Kapitalism skapar nödvändigvis inte demokrati, men demokratin kan aldrig överleva utan kapitalism.

lördag 3 juni 2017

Den stora lögnen


1
Du vaknar som vanligt en vintermorgon i Sovjetunionen och drar upp rullgardinen. Det har snöat ordentligt under natten och bakgården liknar en övergödd fettisdagsbulle. Du äter din frukost och klär dig, medan melodiradion medelar hurtigt att – de tappra kommunalarbetarna har under natten brottats effektivt med klimatets makter. Samtliga gator för lokaltrafik är rensade och resan till jobbet kommer att gå som smort. Du önskas en produktiv dag för det gemensamt goda, innan du slår av radion och lämnar hemmet.

Du är härdad sedan barnsben, så du blir inte alls förvånad att du verkligen behöver de höga stövlarna, eftersom gatan inte alls är plogad. Spårvagnen går inte, så du får pulsa dig iväg till jobbet, vilket du kommer att komma mycket försent till, vilket inte heller gör någonting. Det kan t.o.m. vara trevligare att pulsa i vacker nysnö än att sitta och göra ingenting på kontoret. Du möter den första och enda plogbilen så långt, i hörnet av huvudprospektet och den har har gått sönder. Föraren verkar inte allt för upprörd.

Se där, en återgivning av en praktisk, jordnära erfarenhet av den s.k. kallade Stora lögnen i Sovjetunionen. Den har återberättats flera gånger av jämnåriga f.d. sovjetmedborgare under min långa och vetgiriga tid i det tidigare USSR. Den stora lögnen var en alltid närvarande företeelse i sovjetmedborgarens tillvaro. I stort som smått, staten ljög för dig, hela tiden, alltid. De gjorde det huvudsakligen genom media, men även genom dina chefer, lärare och fackliga ombud. Folket svalt ihjäl i massor på USA: s gator, Sovjetunionens ekonomi var överlägsen Europas, könssjukdomar härjade villt i Norge och snön var verkligen bortplogad den här morgonen – även om den inte var det.

Det var inte så att man ljög med vilje, de som gjorde det smutsiga arbetet på frontlinjen, gjorde det på order, som en del av sina karriärer. På fritiden, i goda vänners lag, med de extra fördelarna deras jobb medförde till gagn för de andra, så skämtade man svart om detta. Ibland blev man tvungen att supa ner sig en helg för att möta de sina, men på måndagen var det dags igen – om man kom till jobbet för all snö, vill säga.

Det kommunistiska Östeuropa började krackellera när medborgarna kunde börja jämföra bilderna från Väst på film, TV och i magasinen, med den flagranta lögnen samma morgon om den bortplogade snön. Till sist satte man lögnen i halsen och den blev den viktigaste beståndsdelen i den oblodiga segern över världskommunismen.


2
Jag minns när klimathotet kom till stan. Det var 2009 och Barack Obama hade blivit amerikansk president. Det var också mitt i natten och jag satt i en bil i Göteborg och lät Sveriges radio skvala. Det var då nattprataren från statsmedia började hålla brandtal inför folket. Ekot hade just i likaledes bombastiska ordalag meddelat att FN: s organ för klimatförändringar, IPCC, kommit med sin rapport, undertecknad av över 5 000 vetenskapsmän – viktigt – om att världen förstörts av människan och att allt var kört om vi inte per omgående gjorde något för att hindra det.

Jag reagerade omedelbart instinktivt med vämjelse. Det är inte så att jag inte tror på klimatförändringar. De existerar givetvis och vi kan mycket väl befinna oss i en global uppvärmningsperiod just nu, något som antagligen pågått sedan den s.k. lilla istiden under rennässansen. Jag är fullständigt kapabel att slå upp och ta reda på sånt. Nej, det var istället nattpratarens triumvirat för människans skuld och för de storslagna åtgärderna i syfte att hindra detta, som skrämde mig. Mitt förnuft sa mig att det var fel och det har visat sig vara en korrekt slutsats. Vetenskapen må vara enig om en klimatuppvärmning, men man är absolut inte överens på långa vägar om att människan är huvudorsaken, eller att något ens går att göra åt det, oavsett vad som ligger bakom.


Detta är något helt annat, en väsentlig del av en politisk agenda och allt som därefter har hänt sedan den natten, har bekräftat denna misstanke med råge. Visst, det låter som en konspirationsteori, men om det finns något politiskt organ på denna jord som kan igångsätta en sådan agenda, så är det givetvis Förenta Nationerna. Det är liksom deras jobb, om man säger så. De gör det hela tiden. Att förneka det vore som att neka till att FN skapar världsopinion i ämnen som hunger eller sjukdomar. Så, vad om FN använder sina starka mediamuskler för att pressa fram särskilda politiska åtgärder under skenet att hindra förändringen av det globala klimatet?

Visste ni, förresten, att Sveriges Radio sysslar med ren propaganda nattetid? Låga procent av radions lyssnare är vakna och det verkar som om man tar chansen att låta sig släppas fria, likt kor på vårens första grönbete. Vid flera tillfällen har jag ertappat både Ekot och nattpratarna med att öppet propagera för SR: s politiska käpphästar, eller spy galla över det som inte passar konsensus i svensk opinionsbildning. Det sker mitt i natten, under en begränsad tid, kanske mellan två timmevisa avbrott för Ekot, för att sedan försvinna lagom innan morgonpasset tar vid och folket vaknar – likt ett cirkuståg i dimman.


Det verkliga syftet är att kontrollera det kapitalistiska segertåget över klotet. FN och alla de upptagna med att förrakta kapitalismen, har fått otroligt med pisk de senaste decennierna. Deras gamla teorier om omfördelning av världens resurser genom bistånd har kommit på skam. Globaliseringen av kapitalismen till den tidigare strängt socialistiska u-världen har istället visat sig vara en övereffektiv bekämpare av fattigdom och därmed alla problem som kommer av det. Det har aldrig varit så få fattiga i världen som idag – dock fortfarande allt för många. Vetenskapen är överens om detta och FN har tvingats erkänna samma sak. Så, vad gör FN & Co då, kan man undra? Sätter sig ner och kontemplerar de goda nyheterna?

Nej då, eftersom man är kapitalisthatare, oavsett om man är socialister, eller andra vurmare av överstatlighet, så strävar man efter att nå politisk kontroll över den till synes oreglerliga utvecklingen. Precis som på nationell nivå så får absolut inte kapitalismen löpa amock så där, inte ens när den bevisligen gör gott för människorna. Och det går djupare än så. Det är mycket politisk makt i detta, starka viljor att få saker gjorda under ens livstid. Dessutom vankas den ultimata våta drömmen – den globala, politiska kontrollen, d.v.s. makten. Jo, vi har kommit så långt nu, det finns de som vill skapa ett slags folkrepubliken United States of the World, som i Stjärnornas krig.


Jag nämnde Barack Obama alldeles i inledningen och skälet för detta är att hans maktövertagande 2009 som USA: s president, signalerade övergången till en betydligare aggressivare agenda för den politiska globaliseringen. Bland grundarna av agendorna återfinns namn som president Bill Clinton och hans hustru Hillary, vice president Al Gore, men också Norges tidigare statsminister Gro Harlem Brundtland, som var tung i FN och IPCC när det begav sig. Med Obama som president öppnades dörren helt för denna nya strategi för att söka dominera världsopinionen och nå en gemensam, progressiv riktning. Det passade väl in i hans egen åsikt om nödvändigheten att fördela världens egendomar genom att undergräva västvärlden.

Med USA för första gången med på tåget som världens starkaste supermakt, ansåg man sig oslagbara. Obama och Clinton var överens, däremot inte om vem som skulle hålla rodret, varför en överenskommelse dem emellan gjordes, vilket förutsatte en seger för Hillary Clinton och DNC i presidentvalet 2016. Nu kunde man lägga ut planen helt och hållet. Europa var med på noterna från ruta ett. EU: s redan existerande storstatliga planer passade som hand i handske. Västvärlden, den store syndaren, skulle betala för klimatförsörelsen åt den svällande nya ekonomin i den s.k. underutvecklade världen, inkl. snabbt avancerande kolosser som Kina, Indien och Singapore. Det handlade ju om omfördelning av världens ekonomi, så de nya aspiranterna ansågs givetvis att vara på rätt sida.


USA var den som skulle betala mest. Därför skrevs samtliga internationella avtal om klimat och handel till deras uppenbara nackdel. Frihandeln, annat än i teorin, slängdes ut genom fönstret. Förutom detta skuldsattes amerikanerna än mer genom gunstliga lån från de nya ekonomierna. Kapitalet brände Obama-administrationen till stora delar på en fallerande grön industri, varför man idag kan se storföretag och namnkunniga industriledare helhjärtat ställa sig bakom en i grunden kapitalförstörande utveckling. De tjänar ju storkovan på det och betalar tillbaka med konomiskt stöd till de rättmätiga politikerna i en evigt virvlande ohelig allians.

Inget av detta har med demokrati eller rättsstat att göra. Genom att binda den framgångsrika västerländska statsskicket till allt mer centrala enheter, må det vara Bryssel, Washington DC, eller Rosenbad, så kör de över alla med sin agenda, förklädd till – nödvändiga infrastrukturella och oerhört kostsamma omdaningar, s.k. hållbar utveckling, samt omfattande, vänligt sinnad folkvandringspolitik, för att rädda åldersgapet etc. Det här är redan bestämt åter därute, långt över era huvuden och gillar ni det inte är ni både förnekare av klimat och vetenskap, dessutom rasist. Får de som de vill kommer man att kunna låsa in er för att tänka och tala fel saker. Såna tendenser ses redan dyka upp.


I deras otroliga arrogans tror de att de hjälper till, att de gör världen bättre, bara de själva, politikerna, får mer kontroll över allting. Övertygelsen går numera över hela det politiska spektrat, från övervintrade kommunister till de mest konservativa och liberala. Även de som borde vara mest aktsamma av alla om friheten, demokratin och kapitalismen, ertappas numera med att ha fallit för den Stora lögnen, varför det här är farligare än det förra försöket. Om du fortfarande tvivlar på att detta är mer än min lilla konspirationsteori, fråga dig då hur 1900-talet så kunde kontrolleras av socialismen, ännu en världsomspännande lögn? Det hela är så enkelt, du behöver en idé, en väloljad politisk organisation, eller två, samt mycket pengar, väldigt mycket pengar.

Allt detta har de, i överflöd, plus en armé av nyttiga idioter.



Det gick inte med världsrevolution, eller med världskrig, eller folkmord för den delen, så de försöker igen med en rosigt tacknämlig politisk agenda om att rädda världen, men resultatet är detsamma, alltid detsamma. Och, antidoten är alltid en smutsig, mycket hård och ofta inte så vacker kamp, förda av män med hårda nypor och rappa käftar. I november 2016 började det på allvar. Striden är i full gång. 

fredag 2 juni 2017

Dagarna med Trump


Efter ett halvår i amerikanernas tjänst ser det mycket bra ut för Donald Trump. De gillar sin president skarpt och det faktiska motståndet på gatan minskar. Vänsterns aktiva och hatfyllda strategi, definititvt inräknat Mainstream Media, MSM, har varit direkt kontraproduktivt i det avseendet. Amerikanerna sluter sina vagnar kring deras president Trump.

Han har på det stora hela stått upp för sina vallöften på ett sätt få, eller ingen annan i hans ställning har gjort tidigare och sånt betalar sig. Väljarna har fått valuta för pengarna. Det sprids givetvis fake news om motsatsen, men i dagsläget är det enbart frågan om ObamaCare där hans intentioner har skadats. Det är inte hans fel i förstone, inte annat än att han underskattade motståndet hos GOP On the Hill, republikanerna i kongressen.

Det resultatet blev inte roligt, en mycket urvattnad kompromiss. Trump valde att prioritera partifreden före sin egen agenda. Det var ett strategiskt beslut som lyckades i hans fall, eftersom han visste att amerikanerna kan se skillnaden mellan deras Trump och representanthusets talman Paul Ryan, som redan har skägget väl fastvuxet i brevlådan.


Motståndet hos republikanerna i kongressen är allvarligt, likaså de fortsatt Obama-trogna elementen i Trumps egna statsapparat, inkluderat Deep State, alltså den inofficiella underrättelseapparaten bakom scenen. Trumps motmedel, förutom sin maktposition, är åter igen det amerikanska folket och hans omissligt säkra näsa för nyanserna i det förhållandet.

För den utomstående är det svårt att köpa Trump. Han ertappas ofta med olämpliga uttalanden och än värre, med att motsäga sig själv. Detta skadar honom inte dock, utan istället verkar det nästan vara en del i hans strategi, även om jag personligen inte tror att det var planerat så. Amerikanerna har definitivt inget problem med det, för dem får Trump gärna ljuga – dock inte mot dem – han är ändå inte i samma division som hans motståndare. Ont måste med ont fördrivas.

Trump styr sin skuta med säker hand. Det kan se skakigt ut, men det är svårt att avgöra eftersom media inte är att lita på i fallet Trump. I skrivandets stund har Trump-administrationen förklarat den politiska delen av den amerikanska vänstern som besegrad och nu koncentrerar man sig på just media. De är verkligen hans fiende, de har i praktiken blivit till DNC/Obama/Hillary/Soros sista bastion, en roll ingen media borde ha. Sedan när blev det medias roll i en rättsstat, i en republik, att så söka undergräva den demokratiskt valde presidentens position efter så kort tid, att det absolut kan – och bör – tolkas som samhällsomstörtande? Med vilken rätt tar sig dessa privata företag, för det är vad de är i detta sammanhang, den rätten?


Nu rullas det upp, dock fortfarande bakom det existerande mediebruset, den korrupta och lagvidriga roll DNC/Obama/Hillary haft, med stöd av mycket kapital från George Soros & Co. Det är en kapplöpning med tiden. DNC har redan fallit, hopplöst intrasslade i deras egen, kletiga, våldsglorifierande socialism, totalt i motvals gentemot det amerikanska folket. Hillary, tillsammans med John Podesta, blir allt mer insyltade i de affärer med Ryssland som de så desperat har försökt att reflektera över på Trump – och det är bara början. Obama tar sitt alternativa presidentskap, likt ett hologram ur kommediserien Red Dwarf, till internationella höjder i sitt desperata försök att rädda sitt arv – och allt mer så, hans eget skinn.

Flera dem här nämnda hör hemma i fängelse. Brottsrubriceringarna varierar från bestickning, via överlagt mord, till sabotage och förberedelse till statskupp. Det som förutom rättsystemets otillräcklighet fortfarande hindrar detta, är just mediebruset, som likt en förförisk slöja effektivt täcker det ruttna byket. Vid sidan av Trumps tuffa agenda, vad kan han göra för att avvärja de återkommande attackerna mot honom? Om media ger vika och nya styrelser och redaktionsledningar tar vid, för att återta förtroende hos de amerikanska konsumenterna, och därmed nå finansiell likviditet, ty Trump-hatet kostar pengar, ja, då blir det game, set and match.

Trumps agenda tuffar samtidigt vidare. Hans framgångar har varit många under det första halvåret vid rodret. Mycket har inte rapporterats till omvärlden, av ovan nämnda skäl. Det har varit nedskärningar i den federala budgeten, så pass att även med ökade försvarsanslag, så är det en nettobesparing. Det är givetvis helt otillräckligt i relation till Obamas statsskuld, men ändå en trendstart. Mycket viktigare är då hans arbetsmarknadspolitik, som kraftfullt har svängt jobbsiffrorna i USA, det kanske viktigaste av vallöften. Marknaden har förtroende för Trump, no question about it.


Många fortsätter att se detta som en protektionistisk politik, stick i stäv med marknadsliberala ideal. I sak är det givetvis så, men man skall då betänka att Trump startat i en situation där hans föregångare som president skrivit bort USA: s marknadsbalans med yttervärlden genom globala, fördelningspolitiska handelsavtal. Vad Trump idag gör är en återställning till fair trade på lika villkor, en klart marknadsliberal ståndpunkt. Om man därmed fortsätter att hävda att detta kommer att gynna världens största ekonomi – och så kommer det givetvis i att bli i t.ex. relation till det politiskt bakåtsträvande Europa – ja, då upprätthåller man snarare en Keynesiansk åsikt.

Åter igen; medias bild av Trump.

Trump har skickligt lagt om kursen för amerikansk utrikespolitik med både käpp och morot. Det senaste, hårt kritiserade, vapenavtalet med Sauidiarabien måste sättas i sitt rätta sammanhang. Dels ärvde Trump en mycket farlig situation i Mellanöstern, där det kärnvapenpockande Iran, tillsammans med Syrien och Ryssland, strider för en kraftfull maktposition, även kallat ett kalifat. I syfte att balansera detta, fortsätter således Trump den illavarslande traditionen att handla med Saudi. Men den här gången åker han dit och ger klart besked om att arabvärlden, den muslimska världen, måste ta ansvar för sitt uppenbara problem, terrorismen. Denna farsot går utanpå och emellan den ovanstående konflikten. Trump har nått respekt för denna ståndpunkt i arabvärlden.


Respekten kommer sig också av två amerikanska bombattacker i Mellanöstern, en i Syrien och en, mycket större, i Afghanistan. Attackerna var distinkta och mycket uppmärksammade och de fyllde sitt syfte. USA är inte längre att leka med. Terrorstater och rabiata diktaturer, som Saudi, Iran, Syrien, Turkiet och även Ryssland, svarar mycket bättre på en hök än en duva. Bombattackerna skedde även i samband med att Kinas president Xi Jinpings inofficella besök på Trumps egna mark i Florida. Enbart denna gest var en tydlig signal om vilja till förtroende och respekt till en mäktig kinesisk ledare. Och sällan har väl just respekten mellan Kina och USA varit större än idag, vilket borgar gott för de kommande monetära förhandlingarna dem emellan. I detta ligger även hanteringen av det växande problemet Nordkorea, där Kina spelar en avgörande nyckelroll.

Om läsaren inte tidigare upptäckt dessa Trumpska framgångar, så hänvisar författaren med fast hand åter till – media, alltid media.

Nästa stora politisk utmaning i USA kommer 2018 med mellanperiodsvalen till bl.a. kongressen. DNC har knappast hämtat sig tills dess, såsom de ser ut idag. Det blir ånyo seger för GOP. Frågan är bara om fler Trumpister kommer in, så att det interna motståndet inom partiet minskar. Trump största fiende är Trump själv, men det är min övertygelse att om han får behålla hälsan så sopar han banan med vem annan hans motståndare kan komma upp med till presidentvalet 2020. Det blir åtta år med Trump.


Undertecknad har lärt sig uppskatta Trump. Han har många brister och fel, precis som de flesta av oss. Han är mer mänsklig än vad som kanske är nyttigt i en avdankad, postmodern värld. Han kommer att förändra mycket och det är viktigt. Det vi står inför är CHANGE i dess rätta betydelse. För mig kommer kommer han alltid att vara verktyget, det enda tillgängliga, för att nå den nödvändiga återhämtningen av västerländsk ideologi, om frihet, demokratiska val and the rule of law.



torsdag 20 april 2017

Postmodernismens kulmen


Tidigare vicepresidenten Joe Biden gjorde ett uttalande framför kameror där han sökte en rimligare ton gentemot president Donald Trump. Som så ofta i hans fall försa han sig. Han sa att Trump nog inte riktigt trodde att han skulle vinna presidentvalet, att han nu arbetar med att skapa sin regering med minimum av förberedelser och att vi alla borde ge honom en chans. Han gick vidare med att jämföra med Hillary Clinton, som redan nio månader innan valet hade planerat hela transaktionen från Barack Obamas administration in i minsta detalj. Man får anta att Joe biden vet vad han talar om, eftersom han ju var med där det hände.

Det var ju aldrig tänkt att gå som det gjorde, natten till den 9 november 2016. Demokraterna var betydligt mindre, eller snarare inte alls, förberedda på att lämna Vita huset, än vad Trump någonsin var osäker på att vinna. Problemet i USA idag är definitivt inte att Trump är illa förberedd, han gör ett enastående arbete med sin administration, mer så än de flesta under de första dagarna – in office. Problemet är att demokraterna, med Barack Obama fortfarande i spetsen, har en direkt ovilja att lämna ifrån sig makten. Begreppet dålig förlorare har fått sig en helt ny dimension och det spelas ut som en veritabel förberedelse till statskupp.


Uppgifter som kommit ut allt eftersom, visar att Barack Obama redan innan presidentvalet insåg, när han fattade att hans tidigare nemesis, Hillary Clinton, var en katastrof i görningen, att segern inte alls var så självskriven som man tidigare antagit. Han började planera för en alternativ transaktion av makten till Trump. Mötet i Vita huset innan inaugurationen, mellan Obama och Trump, var precis så obekvämt som de båda männen signalerade att den var. Det hjärtliga handslaget efter Trumps inaugurationstal, det tydligt uttalade – well done – från Obama, var endast spel för gallerierna. Allt som skett efter valet och Trumps tillträde, demonstrationerna, upploppen på gatorna, den civila olydnaden bland den federala statens nomenklatura, det utblommade hatet från media, allt är mer eller mindre orkestrerat för att underminera Trump. Man har aldrig sett på maken tidigare.

Nu går det tyvärr djupare än så. Det visar sig nu i svallvågorna av avlyssningsskandalerna kring Trumps makttillträde, hur hårt ansatt hans administration är från fortsatt Obama-lojala underrättelseorgan, att det rekryterats ett globalt motstånd mot Trump. EU: s orimligt obstinata hållning gentemot inte enbart det brittiska Brexit, utan kanske framför allt mot just USA: s president, är enbart fernissan till ett djupare, institutionellt motstånd mot den radikala förändring Trumps seger inneburit.


Vi kan vända på steken och gå tillbaka till 2009 och Barack Obamas tillträde som president. På sin tid var detta en minst lika radikal förändring, så pass att den t.o.m. kallades för just – Change. Inte många förstod det då, men få amerikanska presidenter har inneburit så stora globala förändringar i ideologi och attityd som Barack Obama. För västvärldens samlade vänster, från miljöaktivister, via feminister, till multikulturister blev det en högst oanad, men lika välkommen jackpot. USA är världens största trendsättare, nationens största exportprodukt är populärkultur i alla dess befattningar. När presidenten i Vita huset blev en socialist rämnade fördämningarna och en helt ny tid tog vid. Jag brukar kalla den postmodernismens kulmen.

Den som någonsin undrat över hur Sveriges senaste borgerliga regering, den under Nya Moderaterna och Fredrick Reinfeldt, var så uttalat pro-Obama, när samma Obama förde en ekonomisk politik för USA som gick helt stick i stäv med deras egna för Sverige, eller varför det blev så nödvändigt att gå från flyktingpolitik till folkvandring, bör ta en titt över Europa. Vår världsdel blev – Suckers for Obama. Flyktingvåg, global uppvärmning, neo-feminismen, åsiktskorridorer och intollerans mot avvikande åsikter, eller enbart fakta. Se där, några av de arvegods Obama-administrationen möjliggjorde från världens mäktigaste politiska trendstation – The White House, Washington DC, he U.S of A.


I USA har man det något bättre förspänt, man har enskilda exempel, som media och universitetens åsiktsförfall. I Europa har vi EU, som när de stöter på riktigt motstånd via Brexit agerar som bortskämda s.k. snöflingor på amerikanska univeristets-campus. Man har invaggats i en verklighetsuppfattning som bara måste vara sann – och  om den inte är det så, så kämpar vi för den ändå och kallar motståndarna för klimatförnekare, kvinnohatare och rasister, samt gärna instiftar lagstiftning att det är på det viset också. Det finns numera något som kan kallas för fin fascism, när den stora lögnen måste försvaras till varje pris. När lögnen blir chic – postmodernismens kulmen.

Ty det går dock djupare än så. Vilket intresse ligger det i att mer än fördubbla USA: s statsskuld till otroliga 20 billioner dollar? Hur kommer det sig att samtliga åtgärder för att hämma den globala uppvärmningen innebär ökad statlig styrning och reglering på global nivå? Varför är det så nödvändigt i Europa att utmana välfärdssamhället, som man så vurmar för, med att överlasta det med en modern folkvandring? Varför var det viktigt att gå Iran till mötes med kärnvapenmöjligheter, att avsätta Muammar al-Gaddafi i Libyen och ge vapen till Islamiska staten? Är det någon fler än undertecknad som kan se ett mönster här, kanske spåret av en slags självförstörande agenda, resulterande i överstatlighet och – ja, vad då?


Socialism är inte enbart politik och samhällssystem, det är framförallt en set up. Det har aldrig varit ett problem för socialister att driva händelseutveckling framför sig, skapa förutsättningarna för den egna politiken. Det är därför Obama aldrig hjälpte de svarta i USA under sina åtta år vid makten och det är därför man i Sverige tror sig kunna byta ut den gamla arbetarklassen, som blev medelklass, med en helt ny, invandrad. Om allting är genderproblem och rasism, så måste vi göra något åt det, eller hur? Det är därför det är så chic att ljuga. På global nivå har den bittra medvetenheten hos den samlade vänstern insett att världens fattigdom är på väg ner, genom kapitalism, så vad göra för att ändå få rätt?

En av de viktigaste delarna i Obamas politik var omfördelningen av världens rikedom. Han har den gamla åsikten att den underutvecklade världen fortfarande är offer för kolonialismen, att det härskar ett nollsummespel där världens fattiga är så därför att västvärlden är rikt. Det är normalt i hans fall, han är socialist. Som förste amerikansk president gav han sig ut för att rätta detta. Så, han ökade radikalt den amerikanska upplåningen, mycket för att motivera den alldeles nödvändiga globala uppvärmningen. Han lät driva på de stora handelsavtalen med EU, som dränderade USA: s industrier och låste in Europa i deras bubbla av underskott, regleringar och utgifter. Sedan drog han USA ut ur Irak, skänkte kapital, ofta i reda kontanter, till Iran och gav vapen till IS. Därefter undergrävde han det totala sammanbrotten av Libyen och Syrien.


Obama kunde göra detta, han var ju USA: s president för jösse namn. Och Europa applåderade honom, fanatiskt, samtidigt som flyktingkatastrofen blev ett faktum, den från eller via Syrien och Libyen. Västvärldens ekonomi, någon? Välfärdssamhället? Det har varit en början till den globala omfördelningen av resurser vi har sett på sistone, d.v.s. postmodernismens kulmen.


Det är vad president Donald Trump har att veva tillbaka och det är därför vi bör hata och motarbeta honom – with a vengeance.


torsdag 13 april 2017

De döda återuppstår


Jag har åter igen beslutat att börja publicera mina böcker på något vis. Nu kör jag på det eminenta och amerikanska Lulu.com, där man kan lägga upp E-böcker gratis och sälja dem för reda slantar. I det här fallet $2.99, eller ungefär 27 svenska pengar. Ingenting med andra ord.

Den här lösningen ger mig full frihet och jag slipper en massa tjafs. Visst, det ser för djävligt ut, ett juste cover kostar över $500, vilket skulle innebära att jag ånyo betalar för att publicera och det är ju bara helt sinnesjukt att göra så. Aldrig mer.

Fortfarande saknar jag redaktör, så texterna är lite hit och dit, men så får det vara - vägrar betala en cent för publicering. Nu bryr jag mig inte i hur det går. Böckerna kommer upp på något vis och det är det viktiga.

Det är dessutom viktigt att notera att motsvarande service för E-böcker - gratis - inte existerar i Sverige. E-handel på litteratur i hemlandet är rena stenåldern, vilket är mycket märkligt och något vi kan tacka det djävla Bonniers för, säkert också den förbannade staten.

Om jag hade engelska som modersmål och bara lite pengar på fickan, jösses vad jag skulle kunna åstadkomma på Lulu.com. Den engelsk-språkiga E-book-marknaden är gigantisk och jag undrar om den inte gått om pappersversionen vid det här laget?

Man har fel språk, från fel land, helt enkelt. Typiskt. Världen är fortfarande allt för trång, likt en skräcködlas rövhål.

http://www.lulu.com/spotlight/7851Tk