torsdag 20 april 2017

Postmodernismens kulmen


Tidigare vicepresidenten Joe Biden gjorde ett uttalande framför kameror där han sökte en rimligare ton gentemot president Donald Trump. Som så ofta i hans fall försa han sig. Han sa att Trump nog inte riktigt trodde att han skulle vinna presidentvalet, att han nu arbetar med att skapa sin regering med minimum av förberedelser och att vi alla borde ge honom en chans. Han gick vidare med att jämföra med Hillary Clinton, som redan nio månader innan valet hade planerat hela transaktionen från Barack Obamas administration in i minsta detalj. Man får anta att Joe biden vet vad han talar om, eftersom han ju var med där det hände.

Det var ju aldrig tänkt att gå som det gjorde, natten till den 9 november 2016. Demokraterna var betydligt mindre, eller snarare inte alls, förberedda på att lämna Vita huset, än vad Trump någonsin var osäker på att vinna. Problemet i USA idag är definitivt inte att Trump är illa förberedd, han gör ett enastående arbete med sin administration, mer så än de flesta under de första dagarna – in office. Problemet är att demokraterna, med Barack Obama fortfarande i spetsen, har en direkt ovilja att lämna ifrån sig makten. Begreppet dålig förlorare har fått sig en helt ny dimension och det spelas ut som en veritabel förberedelse till statskupp.


Uppgifter som kommit ut allt eftersom, visar att Barack Obama redan innan presidentvalet insåg, när han fattade att hans tidigare nemesis, Hillary Clinton, var en katastrof i görningen, att segern inte alls var så självskriven som man tidigare antagit. Han började planera för en alternativ transaktion av makten till Trump. Mötet i Vita huset innan inaugurationen, mellan Obama och Trump, var precis så obekvämt som de båda männen signalerade att den var. Det hjärtliga handslaget efter Trumps inaugurationstal, det tydligt uttalade – well done – från Obama, var endast spel för gallerierna. Allt som skett efter valet och Trumps tillträde, demonstrationerna, upploppen på gatorna, den civila olydnaden bland den federala statens nomenklatura, det utblommade hatet från media, allt är mer eller mindre orkestrerat för att underminera Trump. Man har aldrig sett på maken tidigare.

Nu går det tyvärr djupare än så. Det visar sig nu i svallvågorna av avlyssningsskandalerna kring Trumps makttillträde, hur hårt ansatt hans administration är från fortsatt Obama-lojala underrättelseorgan, att det rekryterats ett globalt motstånd mot Trump. EU: s orimligt obstinata hållning gentemot inte enbart det brittiska Brexit, utan kanske framför allt mot just USA: s president, är enbart fernissan till ett djupare, institutionellt motstånd mot den radikala förändring Trumps seger inneburit.


Vi kan vända på steken och gå tillbaka till 2009 och Barack Obamas tillträde som president. På sin tid var detta en minst lika radikal förändring, så pass att den t.o.m. kallades för just – Change. Inte många förstod det då, men få amerikanska presidenter har inneburit så stora globala förändringar i ideologi och attityd som Barack Obama. För västvärldens samlade vänster, från miljöaktivister, via feminister, till multikulturister blev det en högst oanad, men lika välkommen jackpot. USA är världens största trendsättare, nationens största exportprodukt är populärkultur i alla dess befattningar. När presidenten i Vita huset blev en socialist rämnade fördämningarna och en helt ny tid tog vid. Jag brukar kalla den postmodernismens kulmen.

Den som någonsin undrat över hur Sveriges senaste borgerliga regering, den under Nya Moderaterna och Fredrick Reinfeldt, var så uttalat pro-Obama, när samma Obama förde en ekonomisk politik för USA som gick helt stick i stäv med deras egna för Sverige, eller varför det blev så nödvändigt att gå från flyktingpolitik till folkvandring, bör ta en titt över Europa. Vår världsdel blev – Suckers for Obama. Flyktingvåg, global uppvärmning, neo-feminismen, åsiktskorridorer och intollerans mot avvikande åsikter, eller enbart fakta. Se där, några av de arvegods Obama-administrationen möjliggjorde från världens mäktigaste politiska trendstation – The White House, Washington DC, he U.S of A.


I USA har man det något bättre förspänt, man har enskilda exempel, som media och universitetens åsiktsförfall. I Europa har vi EU, som när de stöter på riktigt motstånd via Brexit agerar som bortskämda s.k. snöflingor på amerikanska univeristets-campus. Man har invaggats i en verklighetsuppfattning som bara måste vara sann – och  om den inte är det så, så kämpar vi för den ändå och kallar motståndarna för klimatförnekare, kvinnohatare och rasister, samt gärna instiftar lagstiftning att det är på det viset också. Det finns numera något som kan kallas för fin fascism, när den stora lögnen måste försvaras till varje pris. När lögnen blir chic – postmodernismens kulmen.

Ty det går dock djupare än så. Vilket intresse ligger det i att mer än fördubbla USA: s statsskuld till otroliga 20 billioner dollar? Hur kommer det sig att samtliga åtgärder för att hämma den globala uppvärmningen innebär ökad statlig styrning och reglering på global nivå? Varför är det så nödvändigt i Europa att utmana välfärdssamhället, som man så vurmar för, med att överlasta det med en modern folkvandring? Varför var det viktigt att gå Iran till mötes med kärnvapenmöjligheter, att avsätta Muammar al-Gaddafi i Libyen och ge vapen till Islamiska staten? Är det någon fler än undertecknad som kan se ett mönster här, kanske spåret av en slags självförstörande agenda, resulterande i överstatlighet och – ja, vad då?


Socialism är inte enbart politik och samhällssystem, det är framförallt en set up. Det har aldrig varit ett problem för socialister att driva händelseutveckling framför sig, skapa förutsättningarna för den egna politiken. Det är därför Obama aldrig hjälpte de svarta i USA under sina åtta år vid makten och det är därför man i Sverige tror sig kunna byta ut den gamla arbetarklassen, som blev medelklass, med en helt ny, invandrad. Om allting är genderproblem och rasism, så måste vi göra något åt det, eller hur? Det är därför det är så chic att ljuga. På global nivå har den bittra medvetenheten hos den samlade vänstern insett att världens fattigdom är på väg ner, genom kapitalism, så vad göra för att ändå få rätt?

En av de viktigaste delarna i Obamas politik var omfördelningen av världens rikedom. Han har den gamla åsikten att den underutvecklade världen fortfarande är offer för kolonialismen, att det härskar ett nollsummespel där världens fattiga är så därför att västvärlden är rikt. Det är normalt i hans fall, han är socialist. Som förste amerikansk president gav han sig ut för att rätta detta. Så, han ökade radikalt den amerikanska upplåningen, mycket för att motivera den alldeles nödvändiga globala uppvärmningen. Han lät driva på de stora handelsavtalen med EU, som dränderade USA: s industrier och låste in Europa i deras bubbla av underskott, regleringar och utgifter. Sedan drog han USA ut ur Irak, skänkte kapital, ofta i reda kontanter, till Iran och gav vapen till IS. Därefter undergrävde han det totala sammanbrotten av Libyen och Syrien.


Obama kunde göra detta, han var ju USA: s president för jösse namn. Och Europa applåderade honom, fanatiskt, samtidigt som flyktingkatastrofen blev ett faktum, den från eller via Syrien och Libyen. Västvärldens ekonomi, någon? Välfärdssamhället? Det har varit en början till den globala omfördelningen av resurser vi har sett på sistone, d.v.s. postmodernismens kulmen.


Det är vad president Donald Trump har att veva tillbaka och det är därför vi bör hata och motarbeta honom – with a vengeance.


torsdag 13 april 2017

De döda återuppstår


Jag har åter igen beslutat att börja publicera mina böcker på något vis. Nu kör jag på det eminenta och amerikanska Lulu.com, där man kan lägga upp E-böcker gratis och sälja dem för reda slantar. I det här fallet $2.99, eller ungefär 27 svenska pengar. Ingenting med andra ord.

Den här lösningen ger mig full frihet och jag slipper en massa tjafs. Visst, det ser för djävligt ut, ett juste cover kostar över $500, vilket skulle innebära att jag ånyo betalar för att publicera och det är ju bara helt sinnesjukt att göra så. Aldrig mer.

Fortfarande saknar jag redaktör, så texterna är lite hit och dit, men så får det vara - vägrar betala en cent för publicering. Nu bryr jag mig inte i hur det går. Böckerna kommer upp på något vis och det är det viktiga.

Det är dessutom viktigt att notera att motsvarande service för E-böcker - gratis - inte existerar i Sverige. E-handel på litteratur i hemlandet är rena stenåldern, vilket är mycket märkligt och något vi kan tacka det djävla Bonniers för, säkert också den förbannade staten.

Om jag hade engelska som modersmål och bara lite pengar på fickan, jösses vad jag skulle kunna åstadkomma på Lulu.com. Den engelsk-språkiga E-book-marknaden är gigantisk och jag undrar om den inte gått om pappersversionen vid det här laget?

Man har fel språk, från fel land, helt enkelt. Typiskt. Världen är fortfarande allt för trång, likt en skräcködlas rövhål.

http://www.lulu.com/spotlight/7851Tk

tisdag 4 april 2017

"UNDERGROUND"


Kan härmed meddela att jag just avslutat ännu ett bokmanus. Jag kallar det "Underground", en slags modern Skattkammarön, utspelad i Riga och Lettland år 1994. Det blev inte exakt den berättelse jag först satte ut för att skriva 2016. Inte för att den gamla idén är bortkastad, den kommer nog den också.

"Underground" gick på rekordtid att skriva, knappt två månader, beroende på att berättelsen satt i huvudet och mycket material redan existerade sedan tidigare. Jag har enorma mängder skrivet material sparade, som kan användas. Det är spännande att konstruera berättelser genom att knyta gammalt skrot till nya idéer.

Manuset mäter 61 000 ord, med 37 kapitel, vilket innebär ca 240 sidor i bokformat.

Nu kommer frågan om publicering på den här sidan Östersjön, så vi får se vad som händer.

torsdag 26 januari 2017

Clintonklanen


Det finns en djupt rotad sanning i uttrycket – makt är sexigt. Varvat med stor personlig charm och behovet av tröst, så kan det bli en starkt förförande kombination. Så var det också, tillbaka i mitten av 1990-talet, när president Bill Clinton och den unga Monica Lewinsky inledde en sexuell relation i Vita huset. Presidenten var under svår press från en kongress dominerad av det politiska motståndet, han var en charmig person och makten, ja, Miss Lewinsky har själv tillstått dess berusning.

Det uppdagades 1998 och Clintons första reaktion var att ljuga i TV. Han tvingades senare erkänna i samma forum. Det borde ha inneburit svårare konsekvenser, men republikanerna lyckades endast mobilisera för riksrätt i representanthuset, medan senaten darrade på manchetten. De hade givetvis media att tänka på, som nästan unisont slöt upp bakom sin president. Detta var och förblir ännu idag den mest officiella bilden av Bill Clinton som ett sexuellt rovdjur, men också den svåraste repan på makarna Clintons lackade yta.


William J Clinton och Hillary Rodham träffades som studenter och de gifte sig 1975. Båda var erkänt mycket ambitiösa, politiskt, men det var mer än så. Båda hade rykte om sig att vara hänsynslösa, att de gärna gick över lik och båda hade historik tillbaka i tonåren att låta ändamålen helga medlen. Att positionera sig tidigt, tänka strategiskt, sedan skylla ifrån sig och ljuga utan att blinka, det var tydliga karraktärsdrag för den som ville se. Det var på många sätt ett lyckat äktenskap, eller mera ett politiskt och ekonomiskt mycket nära partnerskap.

Problemet med makarna Clinton har alltid varit just maktens otillgänglighet och framför allt medias märkliga ovilja att muddra deras historia. Bakgrunden till detta är Clintons position i början av kulmen till socialiseringen av USA, en våt dröm som den huvudsakligen vänsterinriktade median har svårt att värja sig för. Båda makarna, mer så Hillary, tillhör det demokratiska partiets yttersta vänster och det som blommade ut med Barack Obama, planterades av The Clintons. I mångt och mycket var de untouchable, trots en lång och ofta uppenbar väg av flagranta exempel på svårartad korruption, ren kriminalitet och t.o.m. övergrepp. Det är ett fall av Josef Stalins – ju större lögnen är, desto fler är beredda att tro på den.



Det började tidigt, efter Bill Clinton meteorliknande karriär i Arkansas statsrättsliga system, kom hans guvernörsskap i hemstaten mellan 1983 och 1992. Bortsett från otaliga polisiära vittnesmål om Bills ständiga jakt på unga kvinnor, inte minst från hans egna livvakter ur Arkansas delstatspolis (Troopergate), så var det  ADFA.

Arkansas Development Finance Authority var ett av guvernör Clintons viktigaste reformer. En typisk keynesian konstruktion där statliga medel skulle omsättas i investeringar för fler arbetstillfällen i Arkansas. I själva verket var det Clintons politiska maskin där kapital från näringslivsintressen kanaliserades till guvernörens fördel. Verksamheten har sedan 1980-talet besudlats av omfattande korruption, där anklagelser om penningtvätt åt mexikanska drogkarteller utgör den svåraste delen. Clinton har alltid kunnat svära sig ur den kopplingen. Däremot kommer han inte undan det faktum att hans namn står tydligt på alla de lånehandlingar utskrivna för ADFA, de som var väsentliga för penningtvätten. Ärendet är inte klart än.


Hillary Clinton var nära knuten till ADFA genom sin advokatbyrå, Rose Law Firm i Little Rock, och utförde bl.a. de återkommande revisionerna av sagda myndighet.

Många har hört talats om Whitewater-skandalen. Från början, under 1970-talet, ett kommersiellt byggprojekt av fritidshus nära White River i Arkansas, under makarna Jim och Susan McDougal. Clintons investerade delar av sin växande personliga förmögenhet i Whitewater, som sedan gick omkull under Bills guvernörskap. Ekonomiska oegentligheter hade skett i syfte att rädda kapital, involverande McDougals finansbolag Madison Guaranty Savings and Loans. Kopplingen uppmärksammades av New York Times (!), vars artiklar intresserade Laura Jean Lewis, revisor och utredare av just Madison Guaranty. Medan McDougals fått smaka på rättvisan, har Clintons sluppit undan. Lewis har återkommande under 1980- och 1990-talen sökt uppmärksamma Arkansas rättsliga system på kopplingen, utan resultat. Officienterna var alla utsedda av Clinton.

Samtidigt bör det noteras att Whitewater-skandalen enbart utgör en liten buckla i den Clintonska garnityren, kanske just därför den lyckats guppa upp på ytan. Den utreddes därför vidare 1994, under Clintons presidentskap, av den oberoende åklagaren Kenneth Starr, på order av kongressen. I samband med det kom ärendet att lida från Starrs upptäckt av tidigare kontorsassistenten till McDougals, Paula Jones, och hennes polisanmälan mot Bill Clinton för sexuellt ofredande. När sex kom in i bilden tippade sakfrågan över i snaskighet och politikerna fick kalla fötter. Clintons kom undan, men ärendet levde kvar som ett eko i samband med Lewinsky-affären.


Många funderar över hur Clintons sociala medvetande går samman med deras uppenbara hunger efter pengar. I debatten kring detta har Bill framstått som en mer renodlad politiker, medan Hillarys totala hänsynslöshet är den drivande kraften. Det finns ett moment i detta av socialistens förrakt mot kapitalismen, där pengar är smutsiga, men om de krävs för att nå politiska resultat, så låt bruka dem med alla till buds stående medel – ändamålen helgar medlen. I försvaret av dem själva används samma retorik som Hillarys mentor, Saul Alinsky, förordar. Attack är bästa försvar, eller vad Clintons själva titulerar sina belackares angrepp – Politics of Personal Destruction.

Över till Vita huset igen och Travelgate. Billy Dale hade tjänat sju presidentadministrationer sedan JFK, som Vita husets chef för det s.k. Resebyrån, det kontor som sköter Vita husets omfattande resebudget. Dale röstade på Clinton. På självaste inaugurationdagen, den 20 januari 1993, fick Dale ett telefonsamtal från en kvinna som sa att Bill Clintons kusin, Catheryn Cornelius, 24, skulle börja arbeta på hans kontor. Direkt därefter började personer, som det skulle visa sig var affärsbekanta till Clintons, ringa till Dale och försöka göra resedealar med honom som inte tålde dagens ljus. Dale tvärvägrade och hans dagar var räknade.


Målet för Clintons var att Ms Cornelius skulle ta över kontoret. Det gick nu inte att bara sparka Dale efter 30 års prickfri tjänst, dessutom kunde han ju säga ett och annat. Så man fabricerade en korruptionsskandal istället, något man var bra på. Dale förlorade inte bara sitt arbete, han drogs i smutsen och tvingades betala skadestånd på 750 000 dollar, samt hotades med fängelse. Han sålde hus och hem. En särskild kapitel var media i detta fall. Clintons kunde inte räkna med automatiskt stöd, eftersom Resebyrån skötte all trafik för media i samband med presidentens olika resor och Vita husets presskår kände Dale som en första klassens statstjänsteman. Korruptionsanklagelserna var därför ännu viktigare. Faktiskt, flera journalister framträdde som karraktärsvittnen på rättegången, som naturligtvis frikände Dale.

Billy Dale var fri, men korruptionsskandaler klyver alltid media och en riktig frihet infinner sig aldrig. Presidenten, och hans hustru, hade ingen skugga över sig, han hade ju initierat undersökningen om korruption.


Travelgate ansågs något senare samma år vara utlösande faktor till att Vincent Foster, Deputy White House Councel, sköt sig i huvudet med en revolver i Fort Marcy Park, Washington DC. Dödsfallet var mycket kontroversiellt då en så pass hög person i Vita huset ändade sitt liv endast ett halvår efter Clintons tillträde som president. Den den påföljande utredningarna av United States Park Police och den oberoende advokaten Robert B Fiske hade båda mycket att önska. Fakta ignorerades, bevismaterial slängdes och forensiskt material smittades. Mycket tydde istället på att Foster mördats och att hans kropp lagts i parken med en revolver i fel hand.

Vincent Foster hade kommit till Vita huset genom sin nära relation till Clintons. Han var tidigare kollega till Hillary på advokatfirman Rose Law Firm och var väl förtrogen med makarna Clintons affärsabakgrund. Oegentligheterna kring utredningarna efter hans död triggade ett mediakrig, där det högt uppskattade CBS 60 Minutes, med Mike Wallace, gav sig på Christopher Ruddy, från vad som på den tiden var det konservativa nyhetsbrevet Western Journalist Center, som kraftigt kritiserade både polisens och Fiskes rapporter. Wallace var gammal vän till Fiske och en beundrare av Clintons. 60 Minutes medverkade 1995 aktivt till att underminera all kritik mot självmordsscenariot i en av deras mest kontroversiella sändningar någonsin.


Gemensamt för alla Clintons offer är att de under och även efter skandalernas gång utsatts för trakasserier, inte minst genom särdeles fientliga skatteutredningar av det federala IRS. Denna metodik har tidigare endast brukats av Richard Nixon, en politiker vars sätt ofta liknats som exemplarisk för Hillary Clinton.

Bill Clinton lämnade Vita huset 2000 och därmed passades familjeinitiativet över till Hillary. Hon måste få en politisk position som språngbräda till det stora målet, USA: s första kvinnliga president. DNC kunde erbjuda en senatsposition för New York i kongressen, men hon saknade bakgrund i framför allt NYC. Clintons hade aldrig varit populära där, från södern som de var – dixiecrats. Särskilt den latinska minoriteten ansågs fientlig. Den sista perioden som president, över årsskiftet 1999-2000, lät Bill benåda ett mycket stort antal fängslade personer. Kontroversiellt var många gamla affärskontakter som satt inne för korruption, men så var det också hela sexton medlemmar av den marxistiska terroristorganisationen Fuerzas Armadas de Liberación National Puertorriqueña, FALN – för Puerto Ricos frihet.


De hade inte ens anökt om nåd, övertygade om att deras möjligheter att få någon var omöjlig. Dessa män hade mördat människor, i motsats till den officiella förklaringen från Vita huset. Plötsligt var de på fri fot, ingen var mer förvånade än dem själva. I januari 2001 valdes Hillary Clinton till senator för New York, en stad och delstat hon knappt kände till. En av de lamaste senatorsgärningarna någonsin inleddes, i hård konkurrens med en samtida kollega från Illinois, Barack Obama.

Det blev aldrig något presidentskap för Hillary Clinton, däremot position som Secretary of State, utrikesminister, från den 21 januari 2009. På ett bräde rullades nu skandalerna ut, där Clinton Foundation redovisas här p.g.a. platsbrist och sammanhanget i det narrativa.


Efter att lämnat Vita huset den 20 januari 2000 hade Bill Clinton givit sig ut i världen för att tala under flaggen för Clinton Foundation, en champion för bekämpning av fattigdom i världen och upplysning om klimatförändringarna, bl.a. Hans inledande talararvode låg på högst 200 000 dollar, något som skulle ändras snabbt året därpå, då hustrun tog plats som utrikesminister. Nu stegrades arvodena till 500-700 000 dollar. Ett mönster utkristalliserade sig snart, där Bills talarbegåvning på ett lämpligt sätt föregick specifika internationella investeringar i tvivelaktiga länder. Clintons, internationellt ärade som människorättskämpar, talade sig varma för dikatorer i Afrika. En resa till Ryssland  för Bill resulterade en uppmärksammad deal om att sälja ut 30 årocent av USA: s uraninnehav till ryska staten – samt över en miljon dollar i talararvoden.

Detta Pay for Play var särskilt utmärkande för jordbävningen i Haiti 2010, med över 100 000 döda i en av världens fattigaste länder. Utrikesminister Clinton uttalade USA: s stora stöd för grannlandet Haiti och sände t.o.m. sin man Bill, presidenten, dit för att ta kommandot. Det kändes solitt, eller hur? USA var den största bidragsgivaren till Haiti, tyvärr var det också den sämsta insatsen någonsin från den amerikanska staten. Ett stämningsförehavande ligger i fatet från den haitiska staten mot Clinton Foundation. Det fanns ett intresse att de amerikanska insatserna skulle beröra vissa företag och utföras på särskilda platser, alltid i otakt med de verkliga behoven.


Det är osäkert hur mycket pengar Clintons drog in på denna affär, men Clinton Foundation är en 4+ miljarder dollarorganisation. Undersökningar har visat att i bästa fall 10-15 procent av fondens hela omsättning går till faktiska projekt. Familjen Clinton är idag god för hundratals miljoner dollar i förmögenhet.

Bill och Hillary Clinton är i bästa fall de mest ekonomiskt framgångsrika politikerna i amerikansk historia, i sämsta fall är de också de i särklass mest kriminella och korrupta. Normalt när man väljer politiken i USA accepterar man en radikalt mindre inkomst än om man stannade i sin vanliga karriär. Robert McNamara 1961 lämnade presidentposten på Ford Motor Company, årslön en miljon dollar och gick till JFK: s Vita hus som försvarsminister, väntade en årslön på blott 25 000 dollar. En presidents nuvarande årslön ligger på 400 000 dollar, inte mycket om man jämför med den privata industrin chefslöner. Bill och Hillary Clinton har däremot blivit mångmiljonärer på sitt politiserande.


Något är mycket fel med den här bilden. Frågan är hur man lyckas under nästan 40 år sko sig inte bara på sin politik, utan även på enskilda personers bekostnad, utan att bli avslöjad, uthängd och bestraffad är en bedrift som har sin förklaring. De har arbetat otroligt hårt sedan mycket tidiga år, på det där sättet som riktigt framgångsrika människor gör. De har haft varandra i partnerskap på ett stätt få äktenskap har fungerat, med en gemensam livsplan som de strikt hållit sig till. De har byggt vida och djupa nätverk och ofta legat före utvecklingen med en oerhört sylvass intuition. De har varit skickliga, de vet exakt hur slipstenar dras.

Svårigheten att gå i strid med Clintons har varit deras centrala position i DNC och den politiska maskin det innebär. De har i alla lägen kunnat åberopa absolut lojalitet, antingen genom vänskap, eller via andra påtryckningsmedel, hos myndigheter, makthavare, organisationer och framför allt media, som de alltid spelat som ett väl stämt instrument. Du måste ha samtliga handlingar i ordning och en hel del pengar för att komma dem nära. Fram till för ca 10 år sedan ägde de begreppet konspirationsteori. All kritik mot dem var högerkonspiration och det var mycket svårt att bearbeta detta med begränsade medel. Detta har numera, inte minst genom internet, ändrats radikalt.


Presidentvalet 2016 utgjorde kulmen på ett medvetet arbete att slå in en kil i detta embargo och Donald Trumps beslut för kanske två år sedan att försöka är en väsentlig del av denna rörelse. Ingen annan hade kunnat gjort det. Om man ser Clintons som en symbol för det som måste förstöras, så var valet bara början. Därav allt hatet som nu bubblar upp.

Här följer en sammanställning av de viktigaste Clintonskandalerna genom tiden:

- Hillary Clintons privata email-server.
- Hillary Clintons email-server på utrikesministeriet.
- Benghazigate.
- Islamska staten.
- Inbördeskriget i Syrien.
- Huma Abedin.
- George Soros Foundation.
- Pay for Play.
- The Clinton Foundation (med alla underskandaler).
- Bill Clintons talararvoden.
- Politiskt kapital från Saudiarabien och Ryssland (bl.a.).
- Senator Hillary Clinton.
- Jeffrey Epstein (sex med minderåriga).
- Monika Lewinsky.
- Mordet på Vince Foster.
- Travelgate.
- Bill Clintons sexuella ofredanden och våldtäkter (Paula Jones, Juanita Broaddrick, Gennifer Flowers, Kathleen Willey m.fl.)
- Troopergate.
- Whitewater.

Listan kan göras längre om man går ner på delajerna. Även om enbart en tiondel av detta är sant, så är det långt mer än tillräckligt. Bill och Hillary Clinton hör hemma hos kriminalvården. Att världen slapp ytterligare en president Clinton var en enastående välgärning.





onsdag 25 januari 2017

Vada i åsiktskloaken


Och Donald Trump svors in på trappan till kongressen och fördämningarna rämnade. Av professionella demonstranter köpt upplopp i Washington DC. Dagen därefter, en stor, men snabbt ihopkokad och likaledes betald demonstration av kvinnor, inbussad, inflygen, baserad på en 12 år gammal fras, som Trump bett om ursäkt för. Vi använder ett mycket amerikanskt uttryck, höversatt – skitstorm.

Sedan valet har det arbetats hårt. Hatet florerar som sällan tidigare och har i vissa lägen gått över till hot från prominenta personer. Stora pengar har förts över från Hillarys misslyckade kampanj, strategin är ändrad, taktiken likaså. Det planeras nu på flera håll förutsättningar för att ställa Trump inför riksrätt, den processen startade redan innan han ens satt sig i Vita huset. Populärkulturen, Hollywood och media är engagerade – förstå hur mycket pengar detta kostar.

Meddelandet är att Trump stal valet. Det är en felaktig slutsats, men det spelar ingen roll, den är ändå tacksam att ta till sig. Annars är Trump galen, han är fascist, rasist, homofob, han plågar kvinnor. Hans hustru är misstänkt vacker, hon talar knappt engelska, yngsta sonen ser konstig ut. Framför allt är de för rika. Skitstormen handlar enbart om förolämpning, smutskastning och någonstans här dyker en fråga upp:


Existerar det i dagsläget ingen saklig kritik mot Trumps seger och inauguration? Skitstorm, är det vad man har?

Svaret är ja, just nu är det så. Så småningom kommer givetvis Trump att samla på sig beslut som går att sakligt kritisera åt ena eller andra hållet, men just nu är det enbart smutskastning som finns till hands. Varför då, kan man undra?

Svaret på följdfrågan är att alternativet till skitstorm innebär att ta tag i den riktigt stora orsaken till denna vrede som går över världen just nu – paradigmskiftet. Trump står inte ensam i detta, även om han kommer att vara väldigt mycket sin egen president. En viktig del av bakgrunden till Trumps framgång är en politisk rörelse som legat och ruvat de senaste decennierna och i den aspekten är Trump en pionjär, en champion.

Vad är paradigmskiftet? Det är postmodernismens kulmen och påbörjade nedåtgång. Efter mer än femtio år av utveckling sedan kriget, har man nu toppat med de yttersta relativiteterna. Det är klimatförändringarna, islamismen, flyktingströmmarna, syd mot nord, fattig mot rik, kapitalismens död, en era av lögner håller på att förtvina och nu vinner motkrafterna – Brexit och Trump är de första väsentliga tecknen. Och det kommer mera.


Det ironiska är att motståndarna mot paradigmskiftet faktiskt inte vill ta i det, eftersom de vet hur lite de har på fötterna. Den stora lögnen har ett större problem, även om så många tror på den, det är fortfarande en lögn. När världens största supermakt byter fot med Trump vid rodret går det inte längre att odla lögnen lika effektivt, eller ens försvara den med lagstiftning om tystnad, den nya trenden är redan satt, skynket har fallit


Trumps motståndare i stort och smått, från Washington DC, via Södermalm, till Moskva, Teheran och Beijing, vet att de är slagna. Nu vevas allt tillbaka och det starkaste man har är dramatisk förtvivlan, bombastiskt hat, än mer lögner och förolämningar, i värsta fall hot och våld, det är allt.

tisdag 6 december 2016

Thatchers arv


Det finns den här klassiska anekdoten från någon gång efter Margaret Thatchers avgång som brittisk premiärminister och ledare för det konservativa partiet 1990. En journalist frågade henne om vad hon ansåg vara hennes främsta prestation under hennes långa karriär inom politiken. Döm om hans förvåning när hon svarade – Tony Blair.

Det ligger mycket i detta kluriga svar. Givetvis, det var Thatchers långa tid i 10 Downing Street, hennes tillväxtvänliga ekonomiska politik, som lade grunden till det blomstrande Storbritannien under 1990-talet, det som Tony Blair kunde skörda politiska fördelar ifrån. Det finns en liknande relation mellan den för Thatchers samtida amerikanske presidenten Ronald Reagan och efterföljaren Bill Clinton, parhäst med Blair.

Dock, med vetskapen om Thatchers vanligtvis långsynta betraktelse av dagsaktuell politik vid sin tid, så bör man ta ett större grepp om hennes svar. Man skall fråga sig vad hon verkligen menade den där stunden på ålderns höst. Svaret är snarare ett typiskt engelskt understatement och istället menade hon nog något större och under längre tidsspann än så. Man får ta hennes hela gärning i brittisk politik i beaktande.

Wilson och Heath

Först måste man ha klart för sig att Thatcher var en rebell i hennes eget parti, The Conservatives – Torys. Hon var en kvinna som kom upp genom 1950-talets rigida konservatism, hon tillhörde inte det gamla partietablissemanget, adelskalendern, the Public School Boysthe Winston Churchills, Anthony Edens, Harold Macmillans and Alec Douglas-Homes of British politics. Hon var specerihandlaren Alfred Roberts dotter från Grantham, Lincolnshire.

Hennes främste välgörare – för sådana måste man ha i politiken – var Edward Heath, premiärminister mellan 1970 och 1974. Hon var aktiv i hans kabinett som utbildnings- och vetenskapsminister. Enligt Heath körde hon därefter kniven i hans rygg 1975 när hon tog ledarskapet för Torys ifrån honom. Han satt kvar i parlamentets underhus i ytterligare 20 år och han förlät henne aldrig för detta. Vid det laget var Thatcher ledare för det interna partiupproret inte bara mot Heath, utan även mot hela den brittiska konservatismen sedan andra världskriget. Det var absolut nödvändigt.

Vi backar lite. Edward Heath blev partiledare 1965, efter att ha varit näringslivsminister under Douglas-Home. Han blev ledare mycket därför att Torys behövde en lämplig motpol till den populäre och jordnäre Harold Wilson, Labour Party’s premiärminister sedan 1964. Wilson ledde den första Labour-regeringen i Storbritannien sedan 1951, ett paradigmskifte i sig. Heath var lika gammal som Wilson, med liknande bakgrund, lägre medelklass, även om Public School. Mellan åren 1965 och 1975, under tio år, skulle dessa två män slåss om Number 10 i blodig kamp, ty de avskydde varandra intensivt.


London innan Thatcher

British Labour Party, det brittiska arbetarpartiet, före 1990-talet var något helt annat än vad man idag känner dem som. Då var det ett knallrött socialistparti med starka revolutionära aspirationer bland leden. Man tilltalade varandra internt med kamrat och ägnade kampsång mycket tid på möten. En kraftfull maktkamp rådde samtidigt bakom kulisserna mellan socialdemokrater och kommunister i partiet. Under Wilsons första tid som premiärminister höll man fortfarande den väldiga fackföreningsrörelsen på armslängds avstånd. Wilson betraktade facken som odemokratiska och något som inte hörde hemma i partipolitik.

Wilson och Heath styrde Storbritannien under en av de mest turbulenta epokerna i modern historia. En stark vänstervåg drabbade västvärlden och på de brittiska öarna innebar det eskalerande strejker och upplopp i samhället. Till det kom det närmast inbördeskriget på Nordirland. Sedan slutet av 1940-talet och Clement Attlees Labour-regeringar hade brittiska staten låtit nationalisera stora delar av brittisk industri och praktiskt taget hela energi- och transportsektorn. De konservativa hade inte gjort mycket åt detta, inte ens Winston Churchill i hans andra period som premiärminister 1951-1955.

Harold Wilson kämpade mot fackföreningarnas försök att hålla staten gisslan, bl.a. genom lagstiftning, samtidigt som han slogs mot deras politiker internt i partiet. 1970, mot alla odds segrade Tory och Edward Heath. Inledningsvis lyckades Heath med mycket, så t.ex. var det han som fick Storbritannien in i EU, en akilleshäl i Torys politik sedan dess. Däremot misslyckades även han att stävja fackföreningarna och en ny, större period av vedertagna revolter tog fart. Han försökte lösa problemet genom att helt svänga om ideologiskt och börja pumpa in miljardbelopp i industrin. Wilson tog 1974 tillbaka Number 10 i ett mycket tajt parlamentsval och han skapade lugn genom att ytterligare köpa ut fackföreningarna. Skattebetalarna fick ta notan för arbetarnas och framför allt pamparnas rekordhöjda löner.


Wilson lämnade politiken 1976 p.g.a. begynnande demens. Vid det laget hade han bjudit in fackföreningsrörelsen i Labour och under hans efterträdare James Callaghan tappade man helt kontrollen och det hela utvecklade sig till ett jättelikt monster. Under de sista åren av 1970-talet betalade britterna mycket dyrt för stegrande socialisering av deras ekonomi under de senaste 30 åren. Ransonering av energi, sopberg på gatorna, ständiga upplopp. Facken agerade endast utifrån egenintresse, det var endast en fråga om makt och pengar. Det var mot bakgrund av detta som Margaret Thatcher kom in på arenan.

Först styrde hon upp Torys ideologi, därefter vann hon valet 1979 i en för Labour förnedrande jordskredsseger, därefter gjorde hon det ingen premiärminister gjort före henne, d.v.s. sätta hårt mot hårt mot facken. Vid den här tiden hade vissa fackföreningar utvecklat rena terroristambitioner, med störtande av regeringsmakten på agendan. Med järnvilja och våld kväste hon hotbilden, privatiserade och avreglerade samhället. Hon svängde om hela skutan. Det var hårt, det var hänsynslöst, men alldeles nödvändigt och under halva hennes långa tid vid makten erhöll britterna belöning i form av mera jobb, högre löner och stadig tillväxt.

Samtidigt som Thatcherismen gick segertåg under 11 oavbrutna år, vandrade Labour Party omkring i vildmarken, fullständigt sönderslitet av inre stridigheter. Britterna var så less på dem att oavsett vad de gjorde så plockade Thatcher in vinsten i tre val på raken. Kampen mellan partiets höger och vänstern ledde till en splittring redan 1981 då Social Democratic Party, SDP, skapades. Allt eftersom tiden gick insåg allt fler i det ledande skiktet att partiet måste gå högerut för att överleva. Under Neil Kinnocks ledarskap, 1983-1992 började denna nya rörelse att ta form, även om det satt långt inne. Detta skulle leda till begreppet New Labour.

Brown och Blair

Tony Blair och Gordon Brown kom in i parlamentet samtidigt, 1983. Deras främste välgörare var John Smith, Shaddow Secretary i Kinnocks skuggkabinett, och tillsammans utgjorde de kärnan i Labours nya höger. De blev produkter av The Wilderness Years, den långa tid då Labour kämpade i stark uppförsbacke för att återta förtroendet bland folket. När Torys partiledning gjorde sig av med Thatcher i en intern kupp 1990, trodde Labour att nu var tiden inne. Partiet var nu så pass moderniserat, vänstern hade utmanövrerats och självförtroendet var på topp. Man trodde heller inte att Thatchers efterträdare, John Major, var en match för Kinnock.

Valet 1992 blev mycket märkligt. Labour slog på stora trumman med ny logga, den röda rosen, ny organisation, nya, stora pengar – New Labour. Inför valet organiserades ett jättelikt konvent i Sheffield, American Style, Neil Kinnock anlände i en röd helikopter, klädd i strikt, svart kostym. Man tog i så mycket att man helt glömt bort att det inte längre var Margaret Thatcher de slogs mot, utan John Major. Major hade växt upp i Brixton, London, under mycket påvra omständigheter. Han var i mycket en self made man som levde på sin genomtrevliga framtoning och vinnande charm. Eftersom han var premiärminister så var det han som valde tidpunkt för valet och han såg till att få en lång valperiod. Medan musten gick ur ur den uppblåsta Labour-kampanjen, satsade Major på sin traditionella fisklåda, på vilken ha stod i folkhavet och käftade med folket.

Labours tal om sociala reformer föll platt inför Majors enkelhet. Vem var egentligen mannen av folket? När arbetarpartiet förlorade sitt fjärde val på raken, uttryckte den desillusionerade Tony Blair saken bäst – the british people really must hate us. Neil Kinnock avgick som partiledare och John Smith tog över. Detta skedde mycket därför att hans protegé, Gordon Brown, vägrade utmana honom till posten, trots stort stöd i partiet, inte minst från vännen Tony Blair.

Thatcher och Major

John Majors tid i Number 10 blev ett fiasko. Han klarade ekonomin bra, mycket tack vare Thatchers arbete, men han ärvde också en av hennes surdegar – EU. Thatcher hade varit med och drivit egenom Storbritanniens EU-medlemskap, under Heath, på 1970-talet. Hon svängde dock på 1980-talet och blev en hård EU-motståndare. Detta skifte skadade de konservativa mycket eftersom det skapade två läger, för och emot EU. Under Majors regeringstid utvecklades denna motsättning till storbråk inför öppen ridå. Margaret Thatcher gjorde det inte enklare för honom genom att ständigt lägga sig i.

Majors stora svaghet som ledare var brist på hårda nypor, han var för snäll och kunde inte hålla samman partiet. Samtidigt drabbades Labours John Smith av sitt livs andra, massiva hjärtinfarkt. Han avled 1994. Tony Blair manövrerade nu snabbt bakom kulisserna. Tack vare valorganisationens ledare Peter Mandelson, en vän och protegé till både Blair och Brown, ställde han sig i förgrunden. Blair hade stort stöd i partiet och Brown fick kliva tillbaka för att rädda sämjan i partiet. Brown hade haft sin chans mot Smith, men inte tagit den. I valet 1997 vann Labour, under Blair, en rungande jordskredsseger och major avgick som ledare för det sarjade Torys.

Margaret Thatcher hade som premiärminister drivit upp Blair till att tänka nytt, tänka aggressivt, för att besegra henne. Hon hade styrt upp ekonomin och gett honom en kassakista att arbeta med. Hon hade stött John Major som sin efterträdare, för att senare, i ren besvikelse, medverka till hans sammanbrott. Thatcher hade på så vis lagt grunden till Blairs framgång. Det är därför intressant att idag, i mitten av 2010-talet, funderar nu Tony Blair på att hoppa tillbaka i politiken igen. Orsaken är att Labours gamla åkerspöke åter har tittat fram – deras tokvänster.


Labours tid efter Blairs avgång 2007 förvaltades inte väl. Gordon Brown, trots en enorm erfarenhet, visade sig allt för tungfotad och micromanagement för att fungera som en effektiv partiledare. Tory kom tillbaka 2010 med David Cameron. Brown efterträdare Ed Miliband manövrerades ut fullständigt av den skicklige Cameron, i en kombination av folkomröstningen 2014 i Skottland om deras självständighet, som helt sänkte det skottska Labour, och parlamentsvalet 2015. Miliband avgick i ett åter tillintetgjort arbetarparti och nu kunde yttersta vänstern komma tillbaka med Jeremy Corbin.


Ironiskt nog har både Labour och Torys gått hela cirkeln runt sedan 1970-talet. För Labour är det deras vänster, för Tory är det åter igen EU, den här gången genom Brexit. Margaret Thatcher hade känd sig mycket hemmastadd i den här situationen.

onsdag 30 november 2016

Obamarama


Inför det amerikanska presidentvalet 2008 var världens opinionsbildare helt upptagna med föresatsen att USA stod inför möjligheten att välja sin förste svarte president. Det var enda intresset och man ignorerade helt frågan om vem Barack Obama faktiskt var och vad hans politik i realiteten skulle kunna bli. Och ändå var det så enkelt.

Jag visste inte vem Barack Obama var förrän han dök upp som kandidat i presidentvalet. Det tog mig kanske 10 minuter att sammanfatta hans bakgrund. Han kom från Chicago, han hade utvecklats från att vara s.k. samhällsorganisatör i de svarta förstäderna av den staden, valts till senator etc. Det talade om för mig att Obama var amerikansk vänster, även mycket vänster, antagligen den mest vänstervridne presidenten någonsin.

Amerikansk vänster betyder på svenska ungefär Nya Moderaterna och även om det var vad världen uppenbarligen önskade sig 2008, så var det mer än så – fråga min namne Jagland, han med Nobels Fredspris. Staden Chicago innebär social konstruktion och det innebär korruption, politisk som ekonomisk. Barack Obama var deras prins och det borde ha ringt flera larmklockor, men ingen lyssnade.

Chicago har varit den tyngsta politiska maskinen i det demokratiska partiet sedan den stora depressionen på 1930-talet. Det är den ledande verkstaden för den amerikanska vänsterns s.k. social justice och racial equality, samtidigt som absolut ingenting har gjorts för de svarta i Chicago sedan maskinen kickades igång för 80 år sedan. Staden är fortfarande Murder City, där svarta mördar svarta i drivor, den statistik ingen demokrat i USA vill redovisa.

Det gör Obama till en produkt av FDR, Franklin Delano Roosevelt, vilket han definitivt aldrig har förnekat, snarare tvärt om. Mer än så, den svenskättlade historikern Viktor Davis Hanson har påpekat hur han tidigt reagerade på Obamas sätt att använda uttrycket – typiskt vita människor. Enligt Hanson får man gå tillbaka till Woodrow Wilson för att finna en president med liknande offentlig rasfixering.

Woodrow Wilson, FDR, LBJ - Lyndon Baines Johnson – och Bill Clinton, de stora, dominerande demokratiska presidenterna under 1900-talet, som enträget drog USA vänsterut, närmare Europas politiska hegemoni. Obama är den siste, den mest vänstervridne i den linjen – USA: s Fredrik Reinfeldt, kanske? Hans rop på Change var i själva verket ett eko från forna dagar av kostsam social konstruktivism, statism, rasism. Resultaten helgar medlen. Svarta röster kostar. Obama hade dock inte sina föregångares skicklighet.

Barack Obama 2008 var i verkligheten den stora illusionen, den politiska impotensen personifierad. Han var en påläggskalv, inkastad av maskinen för hans hudfärgs skull, ovan vid reellt politiskt arbete och i behov av teleprompter i alla lägen. Det hade varit en smal sak att förstå detta från början, om man bara velat se det.

Idag vet vi att en stor del av alla de amerikaner som 2016 röstade på Donald Trump, var samma väljare som 2008 och 2012 röstade på Barack Obama. De röstade på honom två gånger och det mest sorgliga med denne mans misslyckande, är att han pissade på dem allihop i kraften av hans enfaldighet.


Barack Obama förmådde inte värna den utveckling mot amerikansk enighet som faktiskt gjorde honom till president vid första tillfället.