måndag 25 augusti 2014

Blonde fatale – en studie i fetischism

En betraktelse av Torbjörn kvist



I den stormflod av fakta om Adolf Hitler som överöser oss är nog de som rör hans kvinnor och särskilt hans sexualitet som fascinerar mest. Vad hade han för preferenser egentligen? Var det ändå inte så att bakom den stela fasaden lurade en passionerad perversion? Eller var han rent av homosexuell? Att akademikerna inte visat de här aspekterna av personen Hitler allt för mycket intresse har enbart spätt på ryktesspridningen. Hitler vaktade sitt privatliv ytterst noga, han gick långt för att städa upp sin historia och han hade effektiv hjälp med detta av den säkerhetsorganisation han lät sätta upp, SS och Gestapo. Den som utanför hans egen person kände till mest om honom var antagligen Heinrich Himmler, och han var trogen sin führer, likt en hund sin husse.

Ryktesspridningen fanns där redan från början, det låg i sakens natur. Det spreds mycket intriganta saker i nazisternas led och särskilt hans opposition inom naziströrelsen var flitiga spridare av skvaller. En av de värsta av denna sort var Hans Frank, en annan Ernst Röhm. Frank, den blivande ledaren för det polska generalguvernementet under kriget, var jurist, hade varit både riksdagsman i Berlin och justitieminister i Bayern. Han hade haft en personlig relation med Hitler sedan slutet av 1920-talet i egenskap av dennes personlige advokat. Relationen mellan de båda männen hade inte varit lyckad, antagligen p.g.a. Franks indiskretion i personliga frågor. Han fick snart lämna sin privilegierade post, men redan innan det hände hade han spritt de mest otroliga rykten om Hitlers sexualliv. SA-ledaren Röhm pliktade med sitt liv i de långa knivarnas natt, något som även innefattade hans allt mer nedsättande ton mot sin ledare. Hans relation till Hitler låg bakom mycket om ryktena kring homosexualitet.

Hitler var pryd när det gällde sin egen person. Han kunde skämta om sex på manligt vis i goda vänners lag, men alla visste att han inte tolererade lustigheter kring hans egna intima relationer. Sedan han blivit en känd politiker, och definitivt efter det att han tagit makten i Tyskland, var ämnet absolut förbjudet. Knappt en handfull utomstående, eller kanske rent av ingen, kände till förhållandena mellan Hitler och de kvinnor som florerade runt honom. Förhör efter kriget med führerns personliga hushållsstab, samtliga mycket diskreta SS-anställda rekryterade direkt av Himmler, och med Margarete Braun gav nästan inga klarheter alls. Uppgifterna gick skarpt isär, antingen hade Hitler sexuella relationer, eller så fanns där inget alls att berätta om. När Adolf och Eva Hitler gifte sig i bunkern under det sönderbombade Rikskansliet, dagarna innan deras gemensamma självmord, och de kysste varandra, blev alla närvarande chockade. Ingen hade sett dem göra så tidigare.

Alfred Hitchcock var samtida med Adolf Hitler. När den blivande führern etablerade sin politiska karriär under 1920-talet, arbetade Hitchcock i olika kapaciteter på det stora, tyska filmproduktionsbolaget Ufa. Det var där, i Tyskland, som han träffade sin blivande hustru, Alma Reville, hans fasta punkt i livet. När Hitchcock senare blev en hushållsartikel inom filmens värld vid slutet av 1930-talet, först i hemlandet England, därefter med sitt genombrott i USA på 1940-talet, var han redan trött på hantverket att regissera film. Rent tekniskt var han en av de skickligaste regissörerna i historien, hans långa erfarenhet bakom kameran innebar att det inte fanns en funktion på en filminspelningsplats som han inte arbetat med. Hitchcocks stora geni som filmmakare var planering, att istället för att stångas med skådespelare och tekniker, så ville han sitta ner i ett formellt kontor och planera varje scen i minsta detalj, tills han hade hela montaget klar för sig. Metoden minimerade också den tid han behövde vistas på inspelningsplatsen, han hade ju en ständigt tilltagande rondör att värna om.

En av de viktigaste aspekterna i Hitchcocks filmer var de kvinnliga huvudrollerna. Detta kom att bli allt mer uppenbart ju mer känd och bejublad han blev som regissör. Dels blev kvinnliga skådespelare allt mer intresserade i hans verk, han gav dem som regel en ovanligt stor andel screening time för sin tid. Nu hade han ju dessutom mera pengar till att forma dem efter sina önskemål. Det råder ingen tvekan, Alfred Hitchcock hade en fetischistisk relation till sin porträttering av kvinnor på den vita duken. För att arbeta med Hitchcock måste man ha mycket självförtroende, han gav enbart teknisk regi, sällan, eller aldrig, psykologiska direktiv. Hitchcock ville ha blonda, bländande vackra kvinnor, som han kunde klä upp i enastående kreationer. Kvinnor med klass och skinn på näsan. Sedan ville han hota dem, ruffa upp deras frisyrer, hänga ut dem från tåg och skyskrapor, och praktiskt taget skrämma dem från vettet. Mannens sexualitet handlar i förstone mer om visuell attraktion än om mentalitet. Hitchcock ville förstöra bilden av sina perfekta, ouppnåeliga kvinnor och straffa dem under filmens knappa två timmar på duken.

Den tidigaste noteringen om en kvinna i Adolf Hitlers liv kom från hans ungdomskamrat August Kubizek. Han berättade om hur Hitler i hans tidiga tonår i Linz föll pladask för en lång, slank och mycket tilltalande flicka vid namn Stefanie Isak – som således antagligen hade judisk påbrå. Händelseförloppet vittnade tydligt om den unge Hitlers tillkortakommanden. Han närmade sig aldrig fröken Isak under de fyra år det pågick, utan han beundrade henne enbart på avstånd. Inför Kubizek målade Hitler upp sin enastående kärlek för den här flickan, hur hon förtjänade en piedestal att stå på och hur han måste förtjäna henne innan han ens kunde tilltala henne. Han påstod även, enligt Kubizek, att han kunde tänka sig kidnappa flickan, så de kunde begå självmord tillsammans, som den fullständiga kärleksakten. Kubizek avfärdade Hitler som feg. Han får till sist nog av sin vän och hotade med att avslöja honom för henne. Hitler blev då rasande och händelsen markerade början till slutet för deras vänskap. Kort därefter lämnade Hitler landsorten för den stora staden Wien.

Nästa kvinnliga relation av någon substans för Hitlers del var den med dottern till hans halvsyster. Angela Maria ”Geli” Raubal var enbart 17 år då Hitler 1925 fick ögonen på henne. Det finns ingen dokumentation om någon som helst sexuell relation dem emellan, men förbindelsen var ändå alarmerande osund, vilket flera av Hitlers medarbetare reagerade på. Han tog helt över flickans uppfostran från systern, som tycks ha funnits sig i det. Hon flyttades till Hitlers stora lägenhet i München och avslutade sina medicinstudier. Han bevakade henne som en hök och styrde vem hon träffade och vad hon kunde och inte kunde göra. När Geli blev förälskad i Hitlers chaufför, Emil Maurice, drabbades morbror Adolf av vrede och avskedade honom på stående fot. Geli blev djupt olycklig, hon var en ung, sprudlande kvinna som hölls fången i en gyllene bur. Den 18 september 1931 begick hon självmord, 23 år gammal, i Hitlers lägenhet. Händelsen var en skandal i görningen, men nazistpartiet tystade effektivt ner det hela. Hitler var bestört, han lät stänga Gelis sovrum i stort sett orört sedan polisen gjort sitt. Han bodde aldrig mer i lägenheten och en röd ros lär ha kontinuerligt lagts på hennes säng hädanefter. Ibland stängde führern in sig i Gelis rum, kanske för att gråta.

En av Hitchcocks första blonde fatale var Marlene Dietrich i filmen Stage Fright, där hon spelade en farlig puppet master i ett dunkelt svartsjukedrama i teatermiljö. Dietrich markerade inledningen till Hitchcocks storhetstid, 1950-talet, och hans serie av storslagna klassiker för Universal, MGM och Paramount – Rear Windows, Vertigo, North by Northwest och Psycho. Marlene Dietrich var personlig vän till Alfred och Alma, de brukade roa sig med att tala tyska med varandra i offentliga sammanhang. Av alla kvinnor i Hitchcocks liv fanns där enbart två muser: Grace Kelly och Vera Miles. Båda aspirerade på stjärnstatus mycket med hans hjälp och båda – enligt hans uppfattning – svek honom. Grace gifte sig med sin europeiske prins och Vera valde hemmafrurollen när hon blev gravid just när produktionen av Vertigo skulle till att starta. Aldrig lade Hitchcock ner så mycket arbete på att forma sin huvudrollsinnehaverska som i Vertigo, hans allra mest personliga verk. Valet av Kim Novak var inte så mycket en fråga om hennes skönhet, hon var en naturlig mörk brunette, utan istället var det hans vision av henne som blondin. Resultatet, den platinablonda Madeleine Elster, som förvrider huvudet på James Stewarts karaktär, är Hitchcocks mest utsökta, och kusliga, feminina skapelse på den vita duken. Vertigo är en film helt dedikerad till fetischism.

Däremot, den skådespelerska som kom att spela ut det mest ekivoka batteriet av kvinnlig sex appeal i Hitchcocks filmer var Eva Marie Saint. I rollen som den mystiska Eve Kendall i North by Northwest spelade hon brallorna av Cary Grant rent bokstavligen. Aldrig på den tiden hade lusta spelats ut så flagrant som i scenen ombord på Chicagoexpressens restaurangvagn. Hennes mun säger helt tydligt – I never make love on an empty stomach. Men det var för mycket för censuren, man tvingades dubba om repliken till – I never fall in love on an empty stomach. I en intervju med Eva Marie Saint berättar hon hur Hitchcock, efter att ha ruttnat på MGM: s kostymavdelning, tog med henne på en fantastisk shoppingrunda runt Manhattan och köpte upp hela den enastående garderob Eve Kendall visade upp i filmen. Det var en skarp kontrast från den lilla sparven till flicka hon tidigare spelat i Elia Kazans On the Waterfront, mot Marlon Brando. You will never do another kitchen zink, my dear, kommenterade en påfallande nöjd Hitchcock. He was truly my one and only sugar daddy, påpekade Eva Marie Saint.

Det fanns även fler kvinnor i Adolf Hitlers liv. Han var praktiskt taget omringad av dem. Under 1920-talet omsvärmades han äldre, moderliga kvinnor, varav flera han hade stor nytta av – utan att riktigt förstå det själv. Det var de paranta hustrurna till Tysklands industrialister och affärsmän, vars middagar och tillställningar han bevistade. I Hitler såg dessa kvinnor en ensam, vinddriven och missförstådd man, plågad av en brinnande, inre passion. Det var ofta dessa kvinnor som fick sina män att lätta på plånboken. Påfallande många av dem blev fullfjädrade nazister, medan deras äkta hälfter var mer misstänksamma och enligt god affärssed betraktade politik som ett potentiellt hot. Dessa kvinnor lärde även den fyrkantige Hitler att klä och föra sig i offentliga sammanhang. Han bytte därför sina lederhosen mot en strikt kostym och slutade med att som först på agendan i samtliga offentliga sammanhang stirra ut folk under stoisk tystnad.

Hitlers inverkan på ung, kvinnlig publik liknade det som drabbade senare rockstjärnor. En del kvinnor har sagt sig ha fått orgasmer i hans närhet. Det kom också att röra sig många yngre, vackra och framgångsrika kvinnor omkring honom och han hade uppenbarligen inget emot starka kvinnogestalter. Två goda exempel var Leni Riefenstahl, skådespelare, fotograf och bejublad filmregissör, samt Hanna Reitsch, en enastående flygplanspilot som var honom trogen in i det sista. En kvinna som helt och hållet sålde sin själ till honom, och som han själv beundrade mycket, var Magda Goebbels. Det var hon som tog sina sex, nästan osannolikt vackra barn till Führerbunkern i det tredje rikets sista timmar och mördade dem allihop med gift, hennes slutliga och kompletta gåva till honom. Själv uttryckte Hitler bl.a. till Albert Speer att höjden av kvinnlig fägring var en flicka, nyutsprungen och naiv, som man kunde forma enligt sitt eget tycke. 1929, under ett besök på sin personlige fotograf Heinrich Hoffmanns studio i München, mötte Hitler hans nya assistent, en sjuttonårig flicka vid namn Eva Braun.

En av Adolf Hitlers många offer under andra världskriget var en pojke född i Paris 1933 som Rajmund Roman Thierry Polanski. Hans föräldrar var polska judar som sommaren 1939 begick sitt livs misstag – de flyttade hem till Warszawa med sin lille son. Snart befann de sig stadens judiska ghetto, väntande på vad som skulle hända därnäst. Polanskis far förstod exakt vad som skulle ske och han började enträget öva sin son i hur man tog sig från ghettot ut till en bondgård på den polska landsbygden. Bonden var en avlägsen bekant till fadern och han hade fått familjen Polanskis sista pengar mot löfte att ta hand om pojken ifall han en dag dök upp ensam på gården. Fadern lät också sy in pengar till spårvagn och buss i pojkens kläder. När nazisterna så utrymde ghettot för vidare transport till undergången, kysste fadern sin son och kastade honom över ett plank. Gråtande gjorde pojken som hans pappa sagt och han dök upp på gården samma eftermiddag. Roman Polanski överlevde kriget på så vis. Händelsen satte så djupa spår i hans inre att det för alltid skulle påverka hans artisteri i en mörkare riktning. Polanski kom att porträttera barn i sina filmer såsom djävulska små kryp som åsamkar sina föräldrar helvetes kval.

Om North by Northwest var Hitchcocks största produktion någonsin, så blev den betydligt mindre Psycho hans största framgång alla kategorier. Valet av bystiga Janet Leigh i rollen som Marion Crane kom sig utav tre faktorer – givetvis hennes kropp och blondhet, det faktum att hon var en tuff tjej, en riktig trooper, lojal och lättarbetad, samt det faktum att hon två år innan gjort Touch of Evil för Orson Welles, en roll som satt som gjuten i den amerikanska publikens inre. Leigh hade inget problem med att nästan vara naken, att nästan ha sex med John Gavin i ett hotellrum, eller att paradera omkring i ömsom vita, ömsom svarta bysthållare, beroende på om det var före eller efter hon stal de där 20 000 dollarna. Inte heller stördes hon av att mördas ut ur handlingen 20 minuter in i filmen, för sån var hon bara – professionell. Däremot bekymrade hon sig för att Marion Crane – Crane rimmar ju på Kane – var en replika på hennes karaktär i Touch of Evil. Åter igen var hon uppträngd på ett motellrum, där sociopatiska män kunde göra vad de önskade med henne. Och var inte Norman Bates bara en mera utmejslad version av Dennis Weavers överspelade version av en motellföreståndare i Orson Welles film? Nonsens, sa Hitchcock och placerade Vera Miles i andraplansrollen som Marions bleka syster, en bestraffning som den insiktsfyllda Vera bara skrattade åt.

Sanningen om Adolf Hitlers sexualitet var en väl bevarad hemlighet som han tog med sig i bensingropen bakom Rikskansliet. Vad som däremot med största sannolikhet är sant om honom var att han inte var särskilt intresserad av sex. Säkert inte oförmögen, som en del påstått, men däremot genuint upptagen med annat för att ägna kärlek, samlevnad och sex någon större plats i sitt liv. Vi vet ju att han var komplexfylld i detta sammanhang, något som han dolde väl bakom en front av storvulen idealism. Führern var i sig en asexuell gestalt, det ville han framställa för folket. Führern levde för folket, de var hans barn, hans familj, ungefär som en katolsk präst och hans flock. I det sammanhanget passade inte Eva Braun in, så helt klart hade han behov av en kvinna någonstans i sitt liv, en ung och mycket naiv kvinna, någon han kunde forma. Inledningsvis kände allmänheten knappt till henne, hon rörde sig enbart i hans absolut innersta kretsar, där alla visste bättre än att kommentera saken. Så vad gjorde de tillsammans i sängkammaren då? Säkerligen inget spektakulärt. De hade alltid separata sovrum och det finns ingen som helst uppgift på att något särskilt hände, inte ens från dem som borde veta.

Gick det att älska Adolf Hitler? Svaret på den frågan är utan tvekan ja. Gertrude Traudl Junge, hans yngste sekreterare, beskrev honom som en älskvärd herre, med gammaldags hövlighet och charm. Han duttade med sina kvinnor, tog hand om dem, han mindes deras födelsedagar, familjer och äkta hälfter, på ett sätt få män med makt gjorde. Enligt henne älskade Eva Braun honom, men det var en kärlek som hade ett högt pris. De levde ihop i mer än tio år och den unga kvinnan Eva Braun fick allt svårare att leva vid sidan av. Hon utsattes ständigt för opassliga närmanden från Hitlers allra innersta krets, de s.k. Alte Kämpfen, äldre, robusta män han en gång startat partiet med. Martin Borman, partisekreteraren, förödmjukade henne ofta med gliringar och tafsande, något Hitler tydligen tillät. Precis som med Geli Raubal hotade hon till sist att ta sitt liv och hon gjorde åtminstone ett försök. Efter det gav Hitler med sig och hon blev mer officiell med högre status, men för allmänheten var hon aldrig mer än en sällskapsdam, eller en förtrogen anställd. Eva Braun tilläts aldrig visa den uppenbara beundran för führern som Magda Goebbels presenterade, något som med tiden fick ett löjes tecken över sig. Josef Goebbels brydde sig inte, han var fullt upptagen med sina filmskådespelerskor.

I sin första spelfilm lärde sig Roman Polanski den regel som säger att ta kameran ut på en båt på sjön är detsamma som helvetet på jorden. Kniven i vattnet är en utmärkt film om manlig, sexuell rivalitet och stackars Jolanta Umecka, en mörk, ung dramastudent från Warszawa var chanslös mot Roman, Leon och Zygmunt ombord på en trång segelbåt utmed Östersjön. Den unge regissören var tvungen att avfyra en startpistol bakom henne för att hon skulle reagera på den uppdiktade hotbilden. Polanski hoppade senare av från det kommunistiska Polen. Hans far hade överlevt förintelsen och återvänt till Frankrike. Fr.o.m. nu skulle Roman Polanski nästan enbart använda sig av blonda muser med stora, rådjursliknande ögon: Catherine Deneuve i Repulsion, hennes syster Francoise Dorléac i Cul-de-sac och senare Nastassja Kinski i Tess. Hans framgångar ledde honom till USA och Hollywood, där han gifte sig med modellen och skådespelerskan Sharon Tate. När Polanski befann i Frankrike under ett filmarbete, mördades Sharon bestialiskt av Charles Mansons klan under en drogstinn fest hemma hos honom. Hon var då gravid med deras gemensamma barn. Händelsen drog åter undan mattan för Polanski och han kontemplerade inte en egen familj förrän han på 1990-talet mötte en blond fransyska vid namn Emmanuelle Seigner i samband med inspelningen av Bitter Moon, en film om sexuell fetischism.

Roman Polanski är en av Alfred Hitchcocks främsta protegéer. Stilistiskt står de varandra nära, på fler sätt än ett. Polanskis film Frantic, med Harrison Ford och Emmanuelle Seigner är en direkt hyllning till Hitchcock. En av de mest intressanta aspekterna på detta är de båda regissörernas främsta brytningar när det kommer till deras leading ladies. I Hitchcocks ovanliga, men småputtrigt kompetenta The Problem With Harry, valde mästaren en något knäpp Shirley McLaine i hennes stora debutroll. I sin mest klassiska rysare, Rosemary’s Baby – med ett anslag direkt från Psycho – etablerade Polanski en mycket skör Mia Farrow. Båda skådespelerskorna representerade undantag från regeln och båda två bar korta frisyrer i rött, något som för all framtid skulle bli en signal för det främmande i filmens värld. I en av Polanskis senaste verk, det burleska kammardramat Carnage, om två äkta par bråkande om allting annat än deras respektive söners slagsmål i skolan, svidar han upp Kate Winslet i klassisk Hitchcock – den professionella, strikta blondinen. Snart krälar hon dock omkring på golvet, full som en alika och avfyrar den mest spektakulära spyscenen i filmhistorien sedan Mr. Creosote.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar