måndag 25 augusti 2014

Från de döda

Utdrag ur första kapitlet


Vintern tycktes fortfarande långt borta och det var fortfarande bara i slutet av oktober. Temperaturen låg omkring tio plusgrader, även vid gryningen strax efter klockan sju. Det var således fullt möjligt att utföra sommarens sysslor ännu ett tag, både arbetets som fritidens, och Christer var mycket glad för detta. Frågan han ställde sig denna tidiga morgon, var vad som egentligen var arbete och fritid, där han stod med simfenorna i vattenbrynet på den steniga stranden vid Ångermanälvens mäktiga utlopp i Bottenhavet.
Månget flodutlopp fanns i världen, Nilen, Volga och Mississippi, men mätte sig någon av dem med Ångermanälven? Det var ett väldigt vatten, skapat genom landhöjningen, från vad som inte varit mer än en å för hundratals år sedan och som vuxit till ett högt kustband som omgärdade ett vitt gap mot havet. Christer kände alltid en tacksamhet i stunder som dessa, att få leva så nära intill naturens stora skapelser. Men han var ju också partisk i målet, log han, barnfödd som han var på Hemsön.
Det var på Hemsön han stod, på dess allra nordliga ände, på Havstoudd – ett märkligt namn på en så vacker plats. Han stod där i skuggan av de skogsklädda bergen Högkullarna bakom sig och ordnade med munstycket till lufttuberna som hängde tunga över hans rygg. Torrdräkten kändes varm i den milda höstluften, men han skulle snart behöva det skyddande skalet.
Vattnet var brett, mörkt och djupt, strömmen var stark. Christer tittade uppåt älven och kunde tydligt se Högakustenbron torna upp sig genom den grå gryningen några kilometer bort. Han lät blicken svepa över landet på andra mot åt sidan, förbi Vålsön med berget Vålshuvudet på fastlandet. Därefter ön Hamnholmen, bakom den lilla Hyndan en femhundra meter direkt till vänster om honom, samt den ännu mindre Valpen rakt fram. Dessa var inte större än ett par skär. Längst ut i älvmynningen låg Storön och lurade i diset, innan havet tog vid. Det var alldeles stilla, endast ljudet från älvens vatten hördes, som rörde sig kluckande mot stenarna och hans simfenor.
Det var frågan om den lilla örlogsbryggan där på Havstoudd, som kommit upp relativt nyligen och som låg Christer varmt om hjärtat. Man visste att Kustartilleriet uppfört bryggan här långt tidigare, i syfte att bättre kunna försörja det enskilda batteriet här ute under krig. Fundamentet, en stenkista under vattenytan rakt ut från stranden där han stod, hade han stakat ut under sensommaren och nu hade arbetet kommit så långt att bryggan var gångbar. Det var en ytterst diskret konstruktion, den måste flyta in fullständigt i den annars till synes orörda naturen. Den måste se ut som något yrkesfiskarna en gång låtit uppföra. Själv ämnade han använda bryggan för turister mellan Havstoudd och Härnösand, på den eminenta och tämligen unika dykbåt, en gång tillhörande försvaret, som han höll på att renovera.
Allt för få visste det, men bakom honom, insprängt i Högkullarna, befann sig en av den svenska krigsmaktens mest bevarade hemligheter, kustartilleribatteriet vid Havstoudd. Utspridda uppe på berget låg tre diskreta kanontorn utplacerade. Härifrån hade man kontroll över Ångermanälvens inlopp, farleden rakt framför, mellan stranden och ut till Hyndan, samt vidare mot Hamnholmen och över till fastlandet på Vålshuvudet. Beskjutningen av fienden kunde inledas redan innan denne ens kommit in mellan Hemsön och Storön, som en obehaglig överraskning av den händelse att man tagit sig igenom resten av försvarsverket på Hemsön. Havstoudds batteri var enbart en liten del av det som varit Spärrbataljon Hemsö och den väldiga, underjordiska fästningen på Storåberget längre bak på ön. Tre ytterligare kanoner, med sammantaget sex eldrör på vardera 15.2 cm, täckte upp Bottenhavet med upp till två mils radie och hade gjort det sedan 1957. Terminologin var inte enkel, med kanoner, eldrör och senare robotar hade en bataljon på 1 400 man haft sina krigsuppgifter här, ända från bortom Storön i norr, runt Hemsön och till Härnön i söder.
Det var ett gigantiskt byggnadsverk, numera finansierat som turistmål av Statens krigsmuseer, men förvaltat av Christers egna företag. Det var en uppgift som renderade stor stolthet hos honom, men också oerhört massa arbete.
Christer drog havsluften djupt ned i lungorna och bestämde sig att morgonens dykning nog ändå var mer en fråga om nöje än arbete, men vad fan, lite kul måste man väl få ha? Han drog dykardräktens huva över huvudet och placerade masken utanpå. Det var bökigt att gå med simfenor på stenarna och de plaskade rejält i vattnet när han med viss möda tog sig ut i Ångermanälvens mörka bräckvatten. Han hade utnyttjat batteriets innandöme för att byta om i. Ingången var dold rakt bakom honom och därinne var det varmt och definitivt avskilt, en gång rymdes en kanonbesättning på över hundra man med logement, kök och förråd för flera veckors strid om nödvändigt.
När vattnet räckte honom till höften vände han sig om, han drog av sig dykmasken, vätte den i vattnet och satte den på sig den igen. Han satte munstycket till tuberna i munnen, kontrollerade luften både i munnen och på tryckmätaren som hängde över bröstet. Allt var som det skulle och därmed lät han tyngden av de båda tuberna göra sitt och han sänkte sedan hela kroppen under vattnet genom att skjuta fart bakåt. Synligt från land försvann han efter ett par vattenplask och så var han borta, med endast bubblor kvar på ytan.
Folk skulle bara veta hur grumligt vattnet i Ängermanälven var, hur den stora mängden sediment som följt med ändå från fjällen påverkade sikten här nere. Det blev snabbt djupare och rakt ut i nordvästlig riktning störtade bottnen ner trettiofem, fyrtio meter i farleden. Christer, vars intresse för dykning hade sina rötter i flottan, var fullt kapabel att ta sig ned på sådana djup med rätt utrustning. Han var utbildad dykinstruktör och hade arbetat i detta gebit på betydligt behagligare breddgrader, men idag ville han bara känna på fascinationen en sista gång innan vintern – som givetvis måste komma förr eller senare.
Han simmade först åt vänster, några tiotal meter rakt ut från örlogsbryggan, men gjorde sedan, av en anledning han senare inte skulle förstå, helt om och simmade i nordöstlig riktning utefter Havstoudds strandlinje mot uddens krön.
Det var mycket strömt när älvens enorma vattenmängd pressades ihop mellan öarna och en mindre van dykare skulle kunna svepas med ut till havs. Men Christer lät sig bara driva med mot udden på nästan tio meters djup, så pass att han kunde skönja bottens sörjiga stenskrovel under sig. Det var här ute man hade dumpat stenen från utsprängningarna av batteriet på Havstoudd på 1960-talet. Tidigare hade han roat sig med att syna resterna av den minlinje som under det kalla kriget hade täckt upp under farleden mot Hyndan. Den hade utgjort en dold fara för fienden i formen av fyrkantiga lådor i metall, fastskruvade i rad vid botten, med enkla, men effektiva magnetsensorer, likt metallskärmar på ovansidan. ”Bottenmina K-10” hade militären kallat dem. Deras individuella sprängstyrka hade varit mer än tillräckligt för att knäcka skroven på de ankommande stridsfartygen. Från batteriet på Havstoudd hade spärrbataljonens mintropp kunnat utlösa dem; antingen manuellt, eller automatiskt, både individuellt eller hela linjen på en gång.
Vad han nu sökte visste inte Christer, det var ren och skär nyfikenhet som drev honom denna morgon, liksom så många andra dagar tidigare i hans liv ..
Den dök plötsligt upp som en kuslig skugga snett framför honom. Det var en rund ”tingest”, liksom svävandes i det grumliga, mörka vattnet. Ett snabbt ögonkast på kompassen angav en störning i riktningsvisaren, ett tecken på metall i hans absoluta närhet. Christer simmade rakt på ”tingesten” och kunde snart greppa dess omfång. Den var övervuxen med slipprigt, marint växtliv och var aningen större än en medicinboll. Christer konstaterade att det var en övningsmina, liknande en så kallad flytmina. Han kände metallen under lagret av sediment och sjöväxter som lagt sig runt dess form. Kättingen på dess undersida försvann snett ner i mörkret, till sänket som han visste låg där nere på botten. Hjärtat bultade på honom, vad i helsike gjorde den här? Varifrån kom den? Den måste ju ha drivit någonstans ifrån? För den var väl svensk?
Hans hjärta gjorde ett obehagligt hopp i bröstet när simfenorna plösligt fångades i något mjukt som stötte emot honom underifrån. Han grep kedjan och med händerna sänkte han sig ytterligare en meter. Han återfick sitt lugn och kontrollerade metodiskt luften i tuberna. Han noterade tiden på klockan som han bar på armen innan han grep tag i vad som liknade en uttjänt ballong och som vajade i strömmen. Den var uppenbart av gummi, åtminstone en och en halv meter lång och satt i en egen kedja, antagligen förtöjd i minans kätting ytterligare några meter längre därnere. Det var utan tvekan en säck, innehållande något löst och vad han senare för pressen skulle titulera som ”skramligt”. Christer följde säcken nedåt, undersökte dess fäste i kedjan på en decimeters avstånd. Det var inte lätt att se, men där fanns en klassisk karbinhake med skruv, fullständigt sönderrostat. En ytterligare tid och säcken skulle ha lossnat av sig själv och försvunnit ut i Bottenhavet.
Han drog fram sin kniv och började bearbeta den uppluckrade metallen i kedjan, ett jobb på några sekunder. Han var noga med att inte tappa greppet om säcken, han fäste därför den gamla kedjan vid en av de egna karbinhakar han hade utmed sitt bälte. Minan måste rapporteras till militären, men säcken tänkte han undersöka själv. Han stoppade tillbaka kniven och påbörjade uppstigningen, han borde nu befinna sig alldeles intill Havstoudd, knappt hundra meter från där han gick ner, och kanske högst tjugo meter från land. Säcken strävade uppåt och den studsade mot hans kropp och hans huvud.
Innan han bröt ytan precis från den plats han utgått från, fick han en obehaglig förnimmelse av vad detta kunde vara. När han plaskade upp på land, släpandes på säcken efter sig med stora kliv och fladdrande simfenor, hade han redan bestämt sig vart han skulle ringa, bara han kom åt sin mobiltelefon i väskan vid örlogsbryggan.

Christer var inte svagmagad, men som han såg det – från och med nu måste allt ske i rätt ordning, utifrån alla krav och behov.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar