tisdag 26 augusti 2014

Från de döda

Utdrag ur första kapitlet


Ett lik hittades tidigt på morgonen den 12 september 1968 i ett skogsparti i norra Djursholm utanför Stockholm. Den döde var en mansperson, väl klädd i kostym, rock och hatt. Han hittades, liggande på sidan i en hopfälld ställning vid en fallen trädstam. Polisen drog inledningsvis slutsatsen att mannen suttit upp med stöd av stammen, men fallit åt vänster vid dödsögonblicket, eller strax därefter.
Det var ett mord, offret var bunden till händerna och hade misshandlats svårt mot ansikte och huvud innan han dödats med ett stort antal knivhugg mot buken. Offret hade blött ut nästan helt och hållet. Det aggressiva, irrationella våldet var obehagligt även för de mer luttrade konstaplarna på plats.
När mannens identitet uppdagades genom ett diplomatpass i innerfickan på kavajen antog utredningen en ny dimension. Valentin Valentinovitj Taradin, vilket var offrets namn, var vice militärattaché på den sovjetiska ambassaden i Stockholm.
Efter en knapp timme stod den väldige kriminalkommissarie Theodor Lind från säkerhetspolisen i skogen med hatten i nacken och händerna på höfterna innanför den uppknäppta överrocken. En kollega ögnade igenom Taradins papper, utan att finna något signifikativt, ännu.
Taradin var spion, det visste man, han var överstelöjtnant i den sovjetiska militära underrättelsetjänsten, GRU. Lind hade personligen talat med honom vid flera tillfällen, både professionellt och i betydligt mer festliga sammanhang. En trevlig prick, om han fick säga det själv. Taradin var en så kallad ”flaggad spion”, vilket innebar att han var officiellt på plats för att representera Röda arméns intressen, nästan övertydligt placerad i blickfånget för den som hade något att berätta, något som inte tålde dagens ljus. Tadarin var ett hot, givetvis, men ett mycket passivt sådant och fullständigt accepterad enligt den diplomatiska konstens alla regler.
Så, varför hade då någon mördat den officielle spionen Valentin Taradin?
Kommissarie Lind satte näsan i vädret, som om han vädrade något.
– Varför känner jag igen den här platsen, funderade han högt.
Kollegan såg upp från sina papper och pekade bortåt i skogen.
– Curlingbanan ligger bara femhundra meter i den riktningen, sa han och fortsatte sitt granskande.
Lind tog ett djupt andetag. Javisst, curlingbanan, tänkte han igenkännande. Detta var historisk mark, en av den legendariske spionöversten Stig Wennerströms favoritställen för möten med sin kontaktman på den sovjetiska ambassaden.

Så mörknade hans sinne. Det är något djävulskap på gång, tänkte han.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar