måndag 25 augusti 2014

GULAG, INC. II

Utdrag ur Gulag, Inc. II - prologen


De hann ifatt honom på Riksbron, efter en kortare språngmarsch, alldeles intill Riksdagshuset. Två civilklädda män från säkerhetspolisen stoppade där en vithårig gentleman med en portfölj i handen. Klockan var strax efter halv tio på morgonen, den 20 juli 1963, när de förde in den pensionerade översten vid flygvapnet i baksätet på en väntande bil. Stig Wennerström, Sveriges störste spion genom tiderna var gripen.
Detta innebar slutet av en tidsödande spaning som utgjorts huvudsakligen av olika iakttagelser och misstankar som dykt upp i olika rapporter och promemorior hos den militära underrättelsetjänsten ända sedan 1947. Den verkliga jakten på spionöversten startade med polisens åtagande av fallet så tidigt som 1957. Arbetet med att fånga Wennerström var en mycket delikat uppgift. Det måste hållas hemligt för alla, särskilt för de politiker och ministrar som överste Wennerström servade. Säkerhetspolisen fick använda all sin list för att lägga ut nätet kring den till synes oantastlige översten.
En av de mer kontroversiella åtgärderna var att rekrytera överste Wennerströms hushållerska som kontraspion i dennes hem. Denna åtgärd kom att visa sig helt avgörande för det slutliga avslöjandet.
Hushållerskans namn var Carin Rosén.


Fru Rosén hade varit i ryssrotelns lokaler under takåsarna på Bergsgatan, Kungsholmen, ett antal gånger vid det här laget och därmed lärt känna expeditionens personal ganska väl, på det där sättet som en äldre, vänlig dam bekantar sig med betydligt yngre människor. De var alltid så älskvärda mot henne och nu när hösten anlänt hjälptes hon av med kappan av den ständigt närvarande och mycket trevliga sekreteraren, fröken Rosa Hammar. På väg till sammanträdesrummet samtalade de som hastigast om vädret och givetvis om Roséns enastående barnbarn. Däremot nämndes aldrig något om fröken Hammars personliga liv, det hade den gamla damen noggrant lagt märke till.
Det var några månader sedan överste Stig Wennerström fått sin livstidsdom för sitt högförräderi efter enbart sex veckors förhör och rättegång. Man kunde nu tänka sig att Carin Rosén var ett avslutat kapitel vid det här laget, men säkerhetspolisen behövde fortfarande hennes tjänster, för att kunna knyta ihop säcken efter Wennerströms i huvudsak öppenhjärtiga erkännanden. Så, en civil radiobil hade diskret hämtat henne från bostaden i Näsby park.
Rosa Hammar placerade den lilla damen i en bekväm stol i sammanträdesrummet, hon förhörde sig om hennes behov av kaffe och gick sedan för att hämta en kopp i expeditionens lilla pentry. Vid det här laget hade den gamla damen blivit något av en celebritet på polishuset, även om metoden att använda tjänstefolk som kontraspioner på intet sätt var ovanligt i underrättelsetjänsters historia. Snarare var det nog mer av en regel.
Det var kommissarie Otto Danielsson, chefen för avdelning II på säkerhetspolisen, som till sist beslutade att använda sig av fru Rosén. Det hade visat sig vara mycket svårt att komma Stig Wennerström inpå livet utanför hans arbete på försvarets kommandoexpedition i Gamla stan. Villan ute i Djursholm var omöjlig att övervaka då den låg på en höjd, det gick inte ens att köra förbi uppfarten utan att väcka onödig uppmärksamhet. Den logiska, men riskfyllda idén om att använda sig av hushållerskan blev möjlig när det visade sig att hennes man var en pensionerad underofficer i flottan. Man tänkte sig nämligen att det säkert skulle finnas ett moment av patriotism i det Rosénska hemmet och det visade sig vara rätt.
Makarna Rosén hade redan anat att något inte stod rätt till med den ståtlige översten. De hade gissat på att han sysslade med falskmynteri, vilket var illa nog. Det var den ymniga förekomsten av myntrullar hemma hos Wennerström som initierade den ursprungliga misstanken. Av polisen blev de dock upplysta om vad annat dessa rullar kunde användas till. Carin Rosén blev snabbt en källa till ovärderlig information om överstens göromål, både i sitt arbete och under hans fritid. Han hade till exempel en radiomottagare med en högantenn, trots att han inte var någon radioamatör och han höll sig med ett hemligt rum, den så kallade ”skräpkammaren”, som fru Rosén absolut inte fick besöka.
På direkt uppmaning från kommissarie Danielsson skaffade Carin Rosén fram de viktigaste fysiska bevisen mot överste Stig Wennerström. Efter att ha sökt sig halvt fördärvad efter myntrullar innehållande mikrofilm var det hustrun i huset, Ulla-Greta Wennerström, som under en vindsstädning indirekt visade Rosén var de förvarades. I trossbotten under vindsgolvet fann den enträgna hushållerskan några rullar mikrofilm och saken var klar.
När fröken Hammar återvände med kaffet och sockret har de två poliserna redan anlänt och de hälsade båda artigt på den gamla damen. Hon ställde därför ner koppen på bordet framför fru Rosén och satte sig själv till rätta vid sidan av med stenografblocket och en nyvässad penna i knäet. Carin Rosén smuttade på kaffet och såg forskande på de församlade människorna.
Hon ler inte särskilt ofta, tänkte Rosa Hammar.
Intervjuledare för dagen var kriminalinspektör Teodor Lind, en barsk och i grunden otrevlig man utan några som helst utseendemässiga fördelar, enligt fröken Hammar. Bisittare var överkonstapel Rune Backman, som var allt för ung och ännu inte torr bakom öronen i sin tjänst. Så pass mycket rent rutinärende hade detta blivit, med andra ord.
Och så blev det. Rosa Hammar hade att anteckna rena upprepningarna från tidigare intervjuer, uppgifter som hon själv behärskade ut och innan, till och med bättre än självaste Otto Danielsson. Delvis fick fru Rosén skylla sig själv när hon nu började visa tecken på trötthet, för även om hon alltid varit klar i sina vittnesmål, nära på likt en maskin, hade hon ofta ändrat sina uttalanden. Polisen hade varit mycket överseende med detta, det hörde till vittnens egenheter, men det låg till grund för att de känt sig tvingade att ideligen kalla tillbaka henne till ”kåken” på Kungsholmen.
Så suckade den gamla damen djupt och tittade ner på sina händer, där hon satt med den sedan länge urdruckna kaffekoppen på bordet framför sig. Rosa Hammar trodde att fru Rosén till sist hade kroknat och skulle just till att föreslå en liten paus till de likaledes trötta poliserna, när damen såg upp igen med vakna, om än misströstande ögon.
– Jo, det är ju så, sa hon tvekande, att det finns ytterligare en sak att berätta.
De tre polisanställda såg frågande på henne, fröken Hammars penna hade just svept ner kommentaren på sitt block.
– Och vad kan det vara då, undrade inspektör Lind med sin höga stämma.
– Ja, det är lite pinsamt, att jag inte berättat detta tidigare.
Så där höll hon alltid på, bästa fru Rosén, en mening åt gången, långsamt och metodiskt byggde hon upp sina vittnesmål. Oerhört långdraget för hormonstinna konstaplar och utleda inspektörer, men åtminstone betydligt enklare för fröken Hammar att anteckna.
– Vad är det ni inte berättat, fru Rosén?
– Det rör mannen som kommer hem till paret Wennerström när de inte är hemma.
Rosa Hammar kunde nästan höra hur senorna sträcktes i Teodor Linds stora kropp. Han böjde sig framåt och stirrade oförstående på den gamla kvinnan. Överkonstapel Backman hade låtit öppna munnen något.
– Ursäkta mig, fru Rosén, men nu säger ni alltså att en man kom hem till Stig Wennerström när de inte var hemma.
– Ja, det stämmer.
– När då?
– Det började i maj 1958, tror jag.
Fröken Hammar bröt nästan av spetsen på sin blyertspenna, överkonstapel Backman gav ifrån sig ett litet ljud av häpnad och inspektör Linds stol knakade när han lätt kroppen falla tillbaka mot ryggstödet.
– Den här mannen, han kom förbi flera gånger?
Lind flåsade när han frågade.
– O, ja, flera gånger.
Lind böjde sig tillbaka mot Backman och Rosa Hammar kunde höra vad han hastigt viskade till sin underlydande.
– Meddela Danielsson, eller Lindén, eller vem fan som är inne. Säg att vi har en ny öppning med fru Rosén.
Backman nickade och försvann snabbt ut ur rummet. Lind gav Rosa ett hopplöst ögonkast innan han åter koncentrerade sig på sitt intervjuoffer.
– Fru Rosén, ursäkta mig, men det här är nya uppgifter för oss. Vill ni vara snäll och ta allt från början.



Så föddes historien om ”Fallet X”, eller ”Mannen i bilen”, en av de märkligaste delarna av hela Wennerströmsaffären och kanske den största myten i svensk underrättelsehistoria.
Carin Rosén berättade att från våren 1958 och ungefär två och ett halvt år framåt, kanske åtta gånger totalt, besöktes den Wennerströmska villan i Djursholm av en okänd man. Makarna var alltid ute när det skedde och mannen tog sig in med egen nyckel. Carin Rosén hade vidare lagt märke till att översten varje gång hade tänt en jordglob i ett vardagsrumsfönster, något han aldrig gjorde annars.
Den okände mannen stördes inte på något vis av hushållerskans närvaro utan nickade bara en hälsning och gick sedan, åter med egen nyckel, in i den låsta så kallade ”skräpkammaren”, ett slags kontor som Wennerström inrett. Där inne slamrade han med arkivskåpen i kanske femton minuter och lämnade sedan huset lika obekymrat som han kom. Mannen parkerade alltid sin bil diskret på baksidan, nedanför kullen, på en ödetomt.
Polisen var förstummad, å ena sidan kom de nya uppgifterna för sent vad utredningen beträffade, men å andra sidan öppnade ”Fallet X” en potentiell möjlighet att få ett svar på frågan ifall Wennerström arbetade ensam, eller om han tillhörde en så kallad ”spionring”. Många var av den uppfattningen att den samlade massan av material som Wennerström lämnade ut till Ryssarna innebar att han knappast kunde ha gjort det ensam. Wennerström själv förnekade hela tiden att han skulle ha haft medhjälpare.
– Hur såg han ut, den här mannen, frågade inspektör Lind.
Carin Rosén tänkte intensivt innan hon svarade.
– Omkring de fyrtio, bakåtkammat rågblont hår utan bena, något kortare än översten, utstående öron. Han rörde sig däremot som översten gjorde, samma hållning.
– Är det därför ni tror att han är militär?
– Ja, och för att han bar svart slips och gråblå byxor under den civila rocken.
Rosa Hammar skrev ner uppgifterna på sitt block allt eftersom de kom.
– Talade han någonsin till er, fru Rosén?
– Nej, aldrig.
På frågan varför hon dröjt så länge att lämna dessa avgörande uppgifter svarade Carin Rosén att hon inte vågat, eftersom att det kunde röra sig om en officer i den svenska krigsmakten kände hon att det kunde vara farligt att säga något.
Svaret var märkligt, noterade Rosa Hammar betryckt med pennan i handen, Rosén hade ju redan satt fast en hel överste utan att blinka. Hon måste vara paranoid på något sätt, kanske blev hon rädd för potentiell fara för sin man, den pensionerade underofficeren?
Det gjordes mycket utredningsarbete på ”Fallet X”, både av säkerhetspolisen och av den militära underrättelsetjänsten, men allt var förgäves. Wennerström blånekade och påstod att fru Rosén ljög, men både polisen och militären trodde på henne.
Epitetet ”Mannen i bilen” var den mest intrikata delen av Roséns vittnesmål. Hösten 1958 skulle överste Wennerström ha mött en delegation med ryska militärer på Bromma flygplats. Enligt Rosén hämtades översten av ”Mr X”, som anlänt i den limousine från försvarsstaben som Wennerström senare åkte iväg med till flygplatsen, men nu i sällskap med ”Mr X”.
Trots att man hade det exakta datumet för besöket och trots närvaron av en värnpliktig chaufför, som man givetvis hade hört, så kunde inte polisen styrka vem ”Mr X” var. Chauffören hävdade bestämt att endast Wennerström hämtades den dagen i Djursholm. ”Mr X” fortsatte därmed att att vara en gäckande skugga, en mystisk fantom vars existens Wennerström alltid förnekade och vars eventuella identitet han tog med sig i graven. Men uppslagen blev många och en hel del kända personligheter kollades under lupp, män med strålande karriärer framför sig inom svensk militär och säkerhetspolitisk verksamhet.
Rosa Hammar hjälpte Carin Rosén på med kappan den där första dagen med ”Fallet X”. Hon lugnade den gamla kvinnan ännu en gång: Nej, inspektör Lind var inte ond på henne. Nej, det var ingen större skada skedd. Gå nu hem och tänk inte mer på detta, allt kommer att ordna sig.
Hon släppte ut fru Rosén till trappan, vinkade och låste dörren efter det att hon stängt den. När hon gick utefter korridorens linoleumgolv, på väg mot sitt rum och en lång utskrivning på maskin, tänkte hon intensivt på dagens händelser.

De kom att förfölja henne under resten av hennes liv.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar