onsdag 27 augusti 2014

Kremliovka

Kremliovka är ett färdigskrivet råmanus till en bok. I den här berättelsen går vi bakåt i tiden, till 1983. Handlingen utspelas i Moskva, Riga, Stockholm och London. Trots att texten inte är bearbetad utanför min egen förmåga (jag kan med svårighet läsa det jag själv skriver), så tycker jag att det följande avsnittet ger ett nytt perspektiv till hela denna romansvit.

Utdrag ur Kremliovka, en roman av Torbjörn Kvist - första kapitlet


Alla befästningar har sin svaga punkt, så hade han lärt sig det från grunden. Genom historiens gång konstruerade man borgar och fort på så vis att man försökte styra en angripare i en särskild riktning, som ledde dem till en position på försvarsverket som till synes var relativt överkomlig för den anfallande parten. En typisk sådan plats är fästningens port. Av naturliga skäl utgör den en svag punkt eftersom det är här, under normala förhållanden, som allmänheten bereds tillträde till innandömet. För både konstruktören av befästningen och ledaren av försvaret är det därför av högsta vikt att man på denna punkt skapar en zon av död och destruktion, en så kallad ”killing zone”. Det är som regel vid denna svaga punkt som striden avgörs, så en oförberedd angripare kan nå sin undergång just där, om man inte hade överraskningen och momentet på sin sida, vill säga.
Han visste med säkerheten från sina kunskaper, att exakt så skulle vara fallet även här. Det stod klart redan när han först såg målet i förrgår kväll, det här fästets svaga punkt var verkligen, just det, den svaga punkten.
Huset i den stillsamma förorten Hoppegarten strax öster om Östberlin slumrar i mörkret, det är beläget i ett mindre villaområde, som när det uppfördes på nazitidens folkhemsdrivna trettiotal, ursprungligen var avsedd för den ideologiska övre medelklassens stora familjer. Nu, efter snart fyrtio år av kommunism, är de gamla villorna uppdelade i kollektivboende med kanske två, tre hushåll i varje och området har därmed förfallit genom omfattande förslitning och försummelse.
Utom det här huset, ett faktum som i sig är ett tjänstefel.
Det är illa valt för sitt ändamål, endast en våning, med en stor planlösning i tidstypisk funkis, med vidlyftiga fönster av närmast panoramamodell. Det är enkelt att övervaka tack vare de befintliga gatorna och gångstigarna utmed tre av fastighetens sidor. På dagtid finns det gott om oansad grönska att gömma sig i, på natten blir platsen svart som i en säck på grund av energibrist och obefintlig gatubelysning.
Så var det den viktiga faktorn med skåpbilen.
Den kom varje morgon, väl före gryningen, från högkvarteret i Lichtenberg vid ungefär samma tidpunkt, kring halvfyra på morgonen, plus minus femton minuter. Den levererar färskvaror inför dagen, antagligen därför att kylskåpet i köket gått sönder och de är sex man där inne, plus hans måltavla.
Det blir totalt åtta med chauffören, tänker han igen och lutar sig närmare muren. Kanske försöker man kompensera organisatoriska tillkortakommanden med väl tilltagen personalstyrka, och kanske just därför finns det ändå någon där inne med en fraktion av en hjärna?
Han står i det kompakta mörkret på andra sidan gatan på en gångstig mellan två höga trädgårdsmurar, endast ett par meter in från trottoaren. Härifrån kan han tydligt se entrén till huset som ligger i exakt linje från hans position.
En tjänstefel är det därför att det är ett ”safe house” kontrollerat av det östtyska säkerhetsministeriet Stasi, i polisstaten Östtyskland. Den teutoniska noggrannheten med sina rigorösa procedurer biter till sist sig själv i svansen.
Han vet även varför, hans måltavla där inne är en rysk tjänsteman knuten till den sovjetiska politbyrån i Moskva. Officiellt kom han tillbaka till öst frivilligt, men egentligen greps han i Frankfurt av Stasi, visserligen mycket professionellt och diskret. Västtysk media har inte fått nys om det ännu. Man låser således inte in en tjänsteman av denna dignitet på Lichtenberg, man placerar honom här, långt ute i Hoppegarten, med en samling barnvakter, serverad och klar för honom att ta hand om.
Han skulle le åt eländet om inte hans hörsel i fjärran registrerar det numera välkända motorbullret av en gammal rysktillverkad skåpbil som svänger in på området. Långsamt känner han adrenalinet pulsera ut i sin starka kropp, lädret i hans handskar knarrar när han knyter nävarna och rätar ut fingrarna igen. Från vindrockens insida producerar han ett ljuddämparförsett vapen, en ungerskbyggd FEG, ännu en av dessa kopior av Brownings 9mm High Power, med fjorton patroner i magasinet.
Skåpbilen har släckt strålkastarna när den svänger in på gatan framför huset och den parkerar i vinkel rakt framför hans position. En mattgrön bullig kaross med stora traktorliknande däck, garanterat obekväm att köra de två milen från Berlins centrum. Chauffören stänger av motorn och kliver ur, går sedan runt till bilens baksida och öppnar dubbeldörrarna. Från bagagerummet lyfter mannen ut en kartong innehållande livsmedel, lemonad och öl, kanske även godis, precis som tidigare.
Entrén till huset öppnas som vanligt, det vill säga den öppnas allt för tidigt och man har inte heller släckt i hallen, så mannen i dörröppningen syns helt tydligt, och själv får iakttagaren tid att vänja ögonen med ljuset.
Han lämnar sin plats vid muren med pistolen i höger hand och passerar snabbt över gatan på mjuka, tysta sulor. Mannen i dörröppningen kan inte se honom på grund av kontrasten mellan inomhusbelysningen och mörkret på utsidan. När han rundar skåpbilen har chauffören hunnit fram till trappavsatsen till förstukvisten, i det ögonblicket drar han ner den stickade skidmössan med hål för ögonen över ansiktet. Mannen i dörren kan fortfarande inte se honom för chauffören med kartongen i famnen har kommit upp på förstukvisten och blockerar hela hans synfält.
En dov knall, bakkappan på hans vapen studsar blixtsnabbt fram och tillbaka, en tomhylsa spottas ut och hamnar i gräset. Chauffören träffas i ryggen i vänster skulderblad och kulan penetrerar benet och planterar sig i hjärtat. Chauffören släpper lådan på förstukvisten med en smäll och segnar omkull som en säck. Mannen i dörren hinner få ett förskräckt utseende i sitt ansikte innan vapnet smäller en andra gång och träffar honom strax ovanför näsbenet. Han är redan vid mannens sida när denne faller baklänges i hallen.
Han tar omedelbart till höger, in i ett vardagsrum, en man i en fåtölj med ryggen emot honom har påbörjat en kombinerad uppstigning när han träffas precis ovanför vänster öra, vilket får skalpen på motsatta sidan att fladdra upp i en plym av blodrött skallben och hud. När mannen rasar över soffbordet med en krasch träffas den förstelnade mannen på andra sidan soffgruppen i halsen av nästa kula och ger ifrån sig ett högt grymtande läte innan han fastnar i en stillasittande ställning med hakan pressad mot bröstet.
Man har börjat hojta och skrika runt om i huset nu, men förvirringen är total. Någonstans ringer en telefon.
Fyra stycken nere, tänker han, fyra stycken kvar.
På andra sidan vardagsrummet finns en stängd dörr. Han ignorerar den, den tar för lång tid att forcera – undvik om möjligt stängda dörrar. Han gör istället helt om och passerar snabbt hallen, fullständigt obekymrad av att dra på sig eventuell eldgivning där ute. Inne i matsalen håller en man på att öppna altandörren i glas till vänster och en rörelse till höger, vid köksingången, vittnar om en skjutredo gestalt där. Denne avlossar sina första två skott, som på grund av paniken träffar väggen mer än en meter från honom.
Han går direkt ner på ett knä och sätter sig på det andra underbenet som stöd. Det patronvisa prickskyttet är nu över, avstånden i kombination med den ökande risken, får honom att rikta sitt vapen lågt mot gestalten som i panik fortsätter att tömma sitt vapen mot honom, där han befann sekunden innan. Han utnyttjar rekylen i sin pistol och skjuter sin motståndare först i ljumsken, direkt därefter i bröstet, vilket stoppar mannens naturliga rörelse framåt och han segnar istället ihop rakt ner, snabbt blödande till döds.
Mannen vid altandörren har till sist fått upp den och ett kraftigt korsdrag drar som en uppfriskande vind genom huset. Han skjuter den flyende mannen med två skott i ryggen och denne faller ut i trädgården med en dämpad smäll.
Han reser sig upp, telefonen ringer oavbrutet, han vet att det är Lichtenberg, Stasi-högkvarteret, och orsaken till hans vetskap om detta är placerad under taket längst bort på andra sidan matsalen, en stor och bulkig videokamera.
De kan se honom.
Han gör en snabb förflyttning utmed långväggen så han kan se båda entréerna till matsalen. De stora, fladdrande gardinerna sveper in honom och hans framåtriktade vapen tillfälligt, tyget glider över pistolens blåsvarta metall när han pressar vidare. Genom det infernaliska ringandet kan han höra skrik och skrän längre in i huset. Det är två män som grälar, på ryska.
Han sparkar upp köksentréns vippdörr och naglar fast den mot väggen med sin kroppstyngd när han äntrar det upplysta, vitkaklade köket. En muskulös, blond man i en markant, tidstypisk hockeyfrilla snurrar runt och höjer automatiskt händerna till underkastelse. Han är obeväpnad. Snett bakom honom känner han igen sin måltavla från fotografierna, politbyråtjänstemannen. Det är en fetlagd, flintskallig man vars ansikte nu är förvriden i en mask av terror.
Han flyttar sig åt vänster i köket. Hockeyfrillan står alldeles stilla, fullständigt paralyserad av skräck. Han skjuter därmed den ryske tjänstemannen, i huvudet. Ett fruktansvärt buller inträffar när offret drar med sig pannor och grytor ner på golvet. Hockeyfrillan kollapsar, faller på knä, gråtande, han håller sig uppe genom att klamra sig fast vid benet till en arbetsbänk.
Han går fram och avlossar ett sista skott i hjärtat på den fallne tjänstemannen. Uppdraget är nu nästan helt utfört. Hockeyfrillan skriker om möjligt ännu mer, hans urin har bildat en stor fläck kring grenen på hans jeans.
Han fattar tag i den skräckslagne mannens stiliserade kalufs och böjer sig ner så nära att han kan känna den snoriga andedräkten genom tyget till sin skidmask. Han stirrar sitt skräckslagna offer rakt i ögonen och det ger honom en viss tillfredsställelse.
– Masterstvo, viskar han väsande till Hockeyfrillans med den bästa ryska han förmår.
Mannen slutar inte att jämra sig, men hans ögon signalerar att han försöker förstå.
– Masterstvo … vi kommer för dig, glöm inte det …
Han dunkar hockeyfrillans huvud hårt i bordsbenet och lämnar köket i några få snabba steg.
Väl ute i hallen, med den öppna entrédörren rakt framför sig, hejdar han sig plötsligt, som om han glömt något. Långsamt vänder han sig om och höjer huvudet mot videokameran som hänger i sin ställning från taket. Han tar ett steg mot den och han kan se hur den automatiska linsen korrigerar fokus mot hans gestalt.
Han ler hånfullt bakom skidmaskens sträva tyg.

Så försvinner han ut genom entrédörrens svarta hål, där traktens hundar väckts ur sin lätta slummer, skällande, gläfsande ut i natten.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar