fredag 29 augusti 2014

Med enbart himlen som tak

Ett avsnitt av Torbjörn Kvist


Ett lågtryck med centrum över Baltikum, eller:
Från Baltikum, en högtrycksrygg.
Länge var det så vi kände vår granne, en geografisk sektion på John Pohlmans väderkartor på tv, innan friheten lärde oss att där fanns människor mycket lika oss på alla sätt, ester, letter och litauer.
Himlen var alltid enastående i Baltikum, som på havet ungefär, storslagen, molnen tycktes större, vädersystemen, färgerna. Det fanns en förklaring till detta. Meteorologi. Som regel vandrar vädersystemen över Skandinavien från Atlantens golfström och kolliderar mot den stora, fasta, ryska kontinentalsockeln. Detta gör Baltikum till en vädrens trafikkorsning, vilket skapar dramatik på det baltiska himlavalvet.

Jag kom den kvällen med bil från Kaunas i Litauen, eller möjligen Vilnius, på väg hem till Riga. Det var mitten av 1990-talet och gränsen mellan de baltiska staterna var fortfarande strängt bevakade, åtminstone för trafik på vägarna. Svårt korrupta tulltjänstemän gjorde livet surt för människorna.
Det var sommar och solen hade gassat från en klarblå himmel hela dagen. Temperaturen hade legat på över trettio grader och kvällens tillfälliga solnedgång lovade ingen större förändring av det förhållandet. Jag vred av bilens motor och accepterade den stundande väntan med en lätt suck. Klockan var mycket riktigt strax efter nio och tullarna hade skiftbyte. Trafiken stod stilla, det var inte mycket mer med det.
Tullstationen Grenctale låg mitt ute på ett väldigt fält, ett minne från en fornstor svensk tid, då vår riksgräns gick ungefär här, likt ett litet härläger långt ute i inteheten med flaggor på stänger, sakta vajande i kvällsbrisen, om det funnits någon bris vill säga. Det konstaterade jag när jag öppnade bildörren och klev ut.
Värmen var kompakt, den var knastertorr, man kunde riktigt höra grödan knäppa vid vägens sida och det doftade starkt av dieselgaser. En tung lastbilsmotor slogs just då av och det blev nästan helt tyst för ett ögonblick. Jag sträckte på mig, masserade svanken med händerna och såg mig omkring. Allt var som vanligt efter minst hundra gånger de senaste åren.
Jag var på väg hem efter slutfört uppdrag. I mitt arbete som platschef för TV3 i Lettland ingick det att sköta traffic, det vill säga programdistributionen mellan de tre systerbolagen i Baltikum. Detta sköttes nästan uteslutande personligt, direkt från hand till hand, post och kurir var ännu inte att lita på. Det var dessutom en fråga om en del planering. Det innebar resor varje vecka och jag blev så småningom ett känt ansikte vid gränskontrollerna. Jag tog det därför lugnt, likt långtradarchaufförerna vid min sida. Deras ryska samtal blandade sig med kvällsluften, liksom den fräna doften från deras lika mycket ryska cigaretter.
Det här var hemma nu. Jag visste det inte då, men Riga och Baltikum skulle bli den plats jag med längtan kallade hem under elva år, den hittills näst längsta perioden i mitt liv. Jag hade förverkligat första delen av en dröm, att arbeta med television och film. Visserligen i den ordningen, television och film, men jag var helt införstådd i detta. Vad som återstod var att kamma hem en filmdeal. Jag jobbade på det, ideligen, dygnet runt. Det var hårt arbete, men härligt kreativt och danande, särskilt i den tuffa atmosfär det postsovjetiska samhället bjöd på.
Jag lade handen över ögonen, likt en fältherre och såg bortåt tullstationen. De rödvitrandiga bommarna var fortfarande fällda och skulle förbli så åtminstone en tjugo minuter, kanske en halvtimme ytterligare. Det gjorde inget, jag mådde som en prins. Projekten malde i mitt huvud, likt ett behagligt brus i den varma sommarkvällen. Fälten omkring mig badade i gyllene solljus och några svalor visslade förbi ovanför mig. Jag så upp mot dem i syfte att sluta ögonen mot den heta solskivan.
Det var då jag såg det.
Den baltiska himlen såsom jag aldrig sett den förut. Det var helt enastående och så här efteråt tänker jag ofta om jag var den ende som såg det, den där fantastiska sommarkvällen vid Grenctale.
Himlens ton växlade i solnedgången, i ett färgspel jag aldrig sett vare sig tidigare eller efteråt – och jag kollar ofta, mer än de flesta, det är jag säker på. Det var en palett jag inte trott var möjlig. Blåtonerna varierade från ljust till mörkt, övergående i turkos via orange och nästan rött. Färgerna gick i långa strimmor över himlavalvet och skiftade hela tiden.
Hur hade jag missat detta? Skulle det bli dåligt väder? Jag tvivlade starkt, högtrycket lovade en ny varm sommar nästa dag. Så jag stod där och betraktade skådespelet över mitt huvud och lät tid och rymd fylla mig från topp till tå.
Plötsligt startade bilar längre fram i kön, bommarna hade rests. Jag masserade min nacke med ett brett leende på läpparna innan jag åter satte mig bakom ratten. Jag kastade en sista blick uppåt innan jag stängde dörren om mig och startade motorn. Jag kände en sådan livsglädje att jag tror jag gav ifrån mig ett läte av absolut behag.

Idag vet jag att detta ögonblick i mitt liv representerar den totala höjden av min lycka, något jag aldrig igen kommer att uppleva.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar