tisdag 26 augusti 2014

Royal Hangmen

En essä av Torbjörn Kvist



Enligt den traditionella anglo-amerikanska rättsordningen skulle domaren alltid informera juryn när han ämnade tilldela lagens strängaste straff i det aktuella fallet, i den händelse de fann den tilltalade skyldig. Han instruerade nogsamt de tolv edsvurna att det krävdes absolut enighet mellan dem för att så skulle ske. Så, när juryn återkom till sitt podium efter noggrann överläggning och deras beslut var enigt, då vände sig domaren till den åtalade med en allvarlig min. Så sker fortfarande i vissa delstater i USA, men i Storbritannien när det begav sig, placerade en av domarens assistenter en svart duk på toppen av hans vita peruk och den graverande domen kunde avkunnas.

… you will be returned to the place of your execution, where you will be hanged by the neck until your dead. May God have mercy on your soul.

Den dödsdömde fördes chockad ner från sin taburett av stadiga polismän. Han leddes ner till ett utrymme under domstolen avsett för väntan. Från denna stund gällde sekundbevakning på den dömde, han fick aldrig lämnas obevakad för ens ett ögonblick. Inom en kort stund anlände uniformerad personal ur HM Prison Service, vars uppgift det var att transportera den dömde till aktuell anstalt. Enligt tradition fick han defilera i hand och fotjärn, mellan domstol och transportfordon, inför press och nyfikna. Det måste ha varit en fullständigt bedövande erfarenhet för honom – för det var ju mestadels en han.

Väl på fängelset placerades den dödsdömde i en särskild avskild avdelning. I Storbritannien var överklagan svår att nå och de utsatta datumen för avrättning hölls som regel. Den dömde visste att han enbart hade dagar kvar att leva, en tid han tillbringade under betydligt bekvämare omständigheter än före domen. Han fick bättre mat, fick ta emot besök och förströelse, men allt skedde inför vakande ögon dygnet runt. Han fick inte ens gå på toaletten obevakad. Den personal som arbetade med honom var särskilt uttagna, de var äldre i tjänst, erfarna och pålitliga. De skötte sitt arbete med största professionalitet, varken den dömde, eller någon annan när- eller utomstående, fick ha en orsak att klaga på behandlingen. Det var man noga med.

Att utöva dödsstraffet i Storbritannien var den lokale Sheriffens uppgift. Begreppet Sheriff är engelskt och kommer från den gamla titeln Shire Reeve, vilket betydde en lokal ämbetsman – County – i kronans, d.v.s. statens tjänst. Det rörde sig således om skatteindrivning och rättsväsende. Titeln är inte så vanlig i Storbritannien längre, däremot existerar den i USA som beteckning på en kommunal polistjänsteman på landsbygden. Sheriffen lade i sin tur ut det praktiska arbetet med avrättningar på s.k. Executioners, i folkmun kallade för hangmen, alltså bödlar. HM Prison Service hade inga egna, uniformerade bödlar under 1900-talet. Det var istället HM Prison Commission under Home Office, d.v.s. inrikesdepartementet, som utsåg och utbildade bödlar. Dessa var civilanställda män och hade inte sin syssla på heltid. Istället var det förtroendeuppdrag där lön utgick vid varje tillfälle. De flesta hangmen i Storbritannien var egna företagare, eftersom de kunde organisera sin tid bättre och dessutom fakturera inkomsterna gentemot staten. Det tycks som om pubägare, s.k. publicans, var överrepresenterade bland dem.

För att bli Executioner så sökte man tjänsten hos Home Office. Man skrev ett brev där intressenten uttryckte sin önskan att bli bödel. Någon utlysning av lediga tjänster förekom aldrig, utan man sökte på ren spekulation. Antalet hugade spekulanter var högt och staten kunde välja och vraka. Kraven var att man inte fick förekomma i kriminalregister, man fick gärna vara gående i kyrkan och referenser var bra att ha. Många hade släkt i branschen, exemplen på arv var vanliga. Efter en väntan, på ibland upp till ett år, fick man svar. Antogs man skickades kandidaten vidare till en två veckor lång kurs som anordnades mycket diskret på något fängelse någonstans. Här fick man lära sig det praktiska handlaget, att hänga människor till döds, samt allt om den stränga tystnadsplikten och inte minst etiken. Allt måste skötas samvetsgrant, det fick inte förekomma något fusk, inget trams och samröre med pressen var absolut förbjudet. Lönen, som var förhållandevis hög, hölls inne i två veckor efter utfört värv, tills berörda parter, i första hand det aktuella fängelsets direktör var nöjd, först då skrev fängelsekommissionen på checkerna.

Det var som regel på kvällen innan utsatt avrättningsdatum, efter inlåsningen, när enbart fängelsets nattpersonal var i tjänst, som de anlände, två allvarliga män i strikta kostymer. Vakthavande befäl släppte diskret in dem, ofta genom en alternativ ingång. De av personalen som ännu inte sett dem i levande livet, stirrade storögt uppifrån paviljongerna. Kommentarer och onödigt sladder var bannlyst, tystnad rådde på anstalten. De arbetade alltid i par, The Executioner och hans Assitent Executioner. Positionerna bestämdes ofta utifrån tjänstetid, men rent formellt kunde paren sättas samman oavsett. Bödeln fick dubbelt så mycket betalt som assistenten. Efter att ha släppts in på fängelset gick man direkt till galgen. En brittisk galge såg inte alls ut som på film, som ett podium i trä av provisorisk typ. Sådana var vanliga på andra ställen i världen, men i Storbritannien hade man utvecklat en mycket rationell och städad metodik. Galgen var ett rum utan möbler. Falluckan utgjorde större delen av rummets trägolv. I taket fanns det en ordentlig krok och i rummets bortre sida, från entrédörren betraktat, ett enkelt handtag att öppna falluckan med. Det var allt.

Bödeln, hans assistent och vakthavande befäl tog av sig kavajer och vapenrockar. De granskade gemensamt all utrustning, innan bödeln öppnade sin medhavda väska. På dagen hade han mot kvitto inköpt ett alldeles nytt rep om ca fyra, fem meter av prima hampa. Det måste vara färskt, så det hade all den elasticitet som krävdes. Fängelset tillhandahöll en 40 kg tung säck som man därefter utförde en blindhängning med, för att testa allting. Dock, säcken fick hänga kvar under natten så att hampan sträcktes ut. På så vis fick man den rätta kvaliteten på repet. Det skulle vara stumt, så det blev ett ordentligt ryck, helst med en ljudlig snärt. Därefter gick man och inspekterade den dödsdömde. Det gjordes mycket diskret. Bödeln fick mått och vikt, uppgifter som skulle hjälpa honom att beräkna fallhöjden på kroppen. Man ville också veta mentalt status på den dömde, hur han mådde, om han ansågs stabil, eller allt för skärrad. Därefter åt man kvällsvard, samma mat som den dömde fått och så gick man och lade sig i avskilda celler med dörrarna öppna. Allt var klart för morgonens arbete.

Den främste av Storbritanniens hangmen i modern tid bar namnet Albert Pierrepoint (1905-1992). Han kom från Yorkshire och både hans far och farbror, Henry och Tom, hade varit beryktade executioners. När lille Albert skrev uppsats i skolan om sitt drömyrke plitade han ner, utan en uns tvekan – When I leave school I should like to be the Official Executioner. Läraren, som läst över hans axel, skall ha klappat honom uppskattande på huvudet. Han blev bödel 1932, men livnärde sig annars som grönsakshandlare. Senare blev han pubägare i London, en rätt framgångsrik sådan. Allmänhetens uppfattning om hangmen var försiktigt positiv. De möttes med respekt, modiga män som gjorde sin plikt mot samhället på detta gruvsamma sätt. Mödrar brukade peka ut dem på gatan för sina barn och hota dem med vad mannen där borta kunde göra med dem om de inte skötte sig. Albert Pierrepoint hängde fler människor än någon annan i brittisk kriminalhistoria. Det höga antalet berodde främst på att han givetvis var mest aktiv under och direkt efter andra världskriget, då han utförde över 200 jobb åt krigsmyndigheterna och armén. Han hängde de brittiska förrädarna William Joyce (Lord Haw-Haw) och John Amery. Han reste till kontinenten och hängde ett stort antal tyska nazister, bl.a. Irma Grese, kvinnlig lägervakt från Auschwitz. Den officiella totalsumman för Pierrepoint var 435 avrättningar, men det finns även siffror på uppåt 600.

Morgonen för avrättningen startade mycket tidigt för de två bödlarna. De väcktes före klockan fem och gjorde morgontoalett och åt frukost. Man ville utföra arbetet innan upplåsningen för att undvika onödig uppståndelse. Vid det här laget kände alla intagna på fängelset till vad som var i görningen och man önskade hålla dem i cellerna tills det var över. Man lösgjorde säcken som hängt i snaran under natten och stängde falluckan. Därefter ordnades snaran från kroken i taket på så vis att det bara var att dra ner den utan problem. Metoderna var väl inövade. Fängelsets direktör anlände lagom till avrättningen, tillsammans med officiella vittnen och särskilda gäster, ibland även någon betrodd journalist. Samtidigt genomförde de två bödlarna en särskild procedur som betraktades med fascination även av de mest luttrade bland fängelsets personal. Bödeln tog fram den svarta tygkåpa som han skulle trä över den dömdes huvud. Han vek ihop den på ett särskilt sätt och placerade den i sin ena kavajficka, så att han enkelt skulle kunna dra upp den. Samtidigt applicerade hans assistent två remmar av mjukt läder på sin person. Båda var gjorda till öglor enligt en specifik metod. Den ena trädde han in i öglorna för livremmen på byxorna, med den ena änden framme vid magen. Den andra remmen följde med en arm genom kavajärmen så den stack ut en liten bit vid skjortans manschett. Så var de redo.

Den dödsdömde väntade tillsammans med fängelseprästen i sin cell. Han visste att det var dags. Ytterst få var utagerade, de flesta var i sådant chocktillstånd att de inget kunde säga. Prästen läste för honom när de två prydligt klädda männen trädde in i cellen. Ute i korridoren väntade en liten grupp personal, tyst väntande ifall något oförutsett skulle hända. Assistenten gick in först och smet snabbt in bakom den dömdes rygg. Bödeln ställde sig framför den dömde och såg honom rakt i ögonen. Det var viktigt att skapa kontakt och att presentera sig för honom. Albert Pierrepoint brukade lägga sin hand på bröstet till den dömde, för att känna hjärtat slå där inne. Vid det laget kände den dömde inte hur hans händer bakbands med flinka fingrar med en enkel läderrem från assistentens kavajärm.

Mr. Smith, my name is Pierrepoint, your executioner. I promise you that this will end very swift and without pain. Just follow me.

Med dessa ord startade processionen från cellen till galgen, bödeln först, sedan den dödsdömde och sist, assistenten. De tågade snabbt den korta vägen till galgen och anträdde rummet i exakt samma procession, nu betraktade av fängelsedirektören och hans vittnen, som samtliga stod utefter den ena väggen. Processionen gick rakt över falluckan, mot handtaget som strax skulle förlösa dess båda lemmar. Plötsligt stannade bödeln rakt under kroken med snaran och snodde runt. Han placerade en hand i bröstet på den dömde och stannade honom tvärt.

Två saker inträffade nu i rasande fart. Assistenten gick snabbt ned på knä och ut från sina byxor under kavajen drog han fram den andra läderremmen och slog den runt den dömdes båda ben och drog åt öglan. Därefter reste hans sig lika snabbt upp och tog två steg bakåt. Framför dörröppningen ställde han sig med båda händerna sträckte uppåt för att markera att han var klar. Samtidigt drog bödeln fram den svarta huvan ur fickan på sin kavaj. Gamla och erfarna bödlar, likt Pierrepoint, gjorde detta med så stor skicklighet att luft samlades i huvan och den träddes ner över den dömdes huvud i en enda rörelse. Det var som att släcka ljuset för dem och de brukade här ge ifrån sig det enda ljudet av skräck. Med den andra handen sträckte sig bödeln efter snaran som arrangerats i kroken ovanför huvudet på dem. Snaran träddes lika snabbt över huvudet på den dömde och drogs åt. Bödeln tog därmed i sin tur två steg bakåt och med handen på spaken öppnade han den stora falluckan under fötterna på den dödsdömde och med ett väldigt dån öppnades marken under honom. Repet sträcktes omedelbart och stumt. En klar snärt, likt en smäll hördes.

Så var det över. Fängelsedirektörerna brukade klocka tiden från det att processionen kom in genom dörröppningen till att den dömde dinglade i snaran. Det var ett mått på bödlarnas skicklighet och Albert Pierrepoint hade det stående rekordet under 1900-talet – åtta sekunder blankt.

Därefter gick de två yrkesmännen ner i källaren, där fängelsets läkare väntade. Tillsammans gick de in under galgen, där kroppen hängde fritt i luften. Med hjälp av en liten stege kontrollerade doktorn den hängdes hjärta. I nio fall av tio var han död, annars fick de vänta. Därefter skars han ner av bödlarna och lades på en bårvagn under en täckelse. Sedan rullades han ut till det rum där begravningsentreprenörerna skulle hämta kroppen. Med det var de båda männens arbete utfört. De åkte hem och två veckor senare kom betalningen med posten, godkänd av fängelsedirektören.


1956 avgick Albert Pierrepoint från sin tjänst som Executioner efter ett bråk om hans betalning. 1998 avskaffades dödsstraffet helt i Storbritannien. För mord hade det då varit avskaffat sedan 1965, i Nordirland sedan 1973.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar