torsdag 28 augusti 2014

Vedergällningen

Novell av Torbjörn Kvist


Han anlände till Stockholm en morgon i början av september och lämnade färjan från Tallinn bakom sig med vinterrocken hängande över axlarna likt en gangster på film. Han var mycket överviktig, det plufsiga ansiktet såg plågat ut och han andades tungt och otåligt när han målmedvetet banade väg genom ankomsthallen i Värtahamnen. Snett bakom honom trippade en ung kvinna på mycket höga klackar. Hon var klädd i kort pälsjacka och en kjol som knappast räckte ner över halva låren. De stora solglasögonen fick henne att se ut som ett barn. Deras gemensamma bagage utgjordes av hennes handväska. De forcerade tull och passkontroll utan problem och blickarna de fick från omgivningen, fyllda av avsmak och förutfattade meningar, tycktes inte beröra dem ryggen. Mannen grymtade bara besvärat när hissen till gatuplanet var upptagen. De tog trapporna ner, kvinnans stilettklackar smällde mot stegen.
Ett fotografi togs av dem när de kom ut ur färjeterminalen, ytterligare några fyrades av när de klev in i en taxi. Den fete mannen hade problem att stuva in sig i framsätet och kvinnan hovrade runt honom, uppenbarligen orolig. Mannen som tog bilderna från en position bakom en parkerad buss såg efter dem när de färdades mot Värtavägen. Han var den ende på plats som visste varför de kommit med båten den dagen, och att kvinnan var mannens dotter, och inget annat.


28 september 1994
Den kraftiga vinden från rotorbladen piskade trädtopparna och från det extrema fågelperspektivet liknade det en storm. Piloten lät maskinen vrida sig runt sin egen axel för att få bästa möjliga överblick. Vindrutan till kabinen var öppen och det dånade och ven omkring dem. Man kunde se den dubbelspåriga skogsvägen där nere, cirka en och en halv kilometer från E4: an strax norr om Upplands Väsby. Det var dock svårt att urskilja att det var i en dunge som bilen stod parkerad, endast en van blick kunde urskilja detaljerna, och polisen i helikoptern var mycket rutinerad. Hans rapport över radion var kort och koncis.
Kvinnan låg utbredd på rygg i gräset, direkt bakom bilens bakre kofångare. Hon var naken förutom en behå, med armar och ben sträckta utåt i alla väderstrecken. Hennes blod bildade svarta rännilar över den vita huden och ögonen stirrade vidöppna i en frusen förvåning upp mot den dånande polishelikoptern, vars rotorvind slet i hennes blonda hår.
Det stämde, hon låg där hennes man påstått att hon befann sig. Två färgade polisbilar skumpade sig fram så snabbt de förmådde utmed en traktorväg en halv kilometer därifrån. Den ena hade fortfarande blåljuset påslaget.

Han satt visserligen bekvämt i en av grupprummets stolar, men han grät åter förtvivlat i häktets gröna kläder. Hans ansikte var svettigt, det krulliga håret vått och vilt. Han bar ett stort plåster på vänster sida av pannan.  På protokollet stod det att han hette Svensson, Ulf Ossian Svensson, född 1961.
Kriminalkommissarie Gunnar Långholm föredrog grupprum före förhörsrum, de var mera behagliga med sina yuccapalmer och han kunde veckla ut sin långa lekamen i en bekväm soffa och istället låta en yngre assistent sköta bandspelaren från sin upprätta position vid bordet. Något fick man unna sig som ställföreträdande rotelchef.
Man hade hittat den gråtande mannen inte ens fem timmar tidigare, springande som en galning mot trafiken utmed motorvägen norrut mot Märsta. Det hade varit som en scen ur femtiotalsfilmen Världsrymden anfaller. Snart hade en kö bildats med signalerande bilar medan den förtvivlade mannen förgäves försökte påkalla de skräckslagna bilisternas uppmärksamhet genom att rycka i och slå på deras fordon. Blodet rann nerför hans ansikte och när polisen väl kom fram hade han brottats omkull på vägbanan av en budbilschaufför och två systemtekniker från Kista.
Långholm hade svårt att tro på Ulf Ossian Svenssons uppgifter. Hans hustru var mördad och på väg till rättsläkarstationen på Karolinska. Våldtagen och mördad, ihjälslagen med ett basebollträ av metall som nonchalant ställts mot deras gemensamma bil i en glänta i Rosersberg. Och han påstår att det inte var han. Långholm studerade åter Ulf Ossians handlingar, aldrig straffad, endast någon fortkörning. En skötsam man. Och så detta.
Knappast, tänkte Långholm och rynkade på näsan.


Fru Borssén stod i trappen när Johansson klev genom entrédörren. Hennes skräniga röst studsade obarmhärtigt mellan sten och betong.
– Jag har väntat hela morgonen på Johansson.
Johansson viftade avvärjande med handen och försökte le. Han var fastighetsskötare, men också bakfull, och fru Borssén hade börjat ringa redan före sex på morgonen, det hade Securitas meddelat. Han började gå uppför trappan, med långsamma, skrapande steg.
– Jag säger er, något har hänt hos Lindgrens, fortsatte fru Borssén. Det var ett sådant himla liv där inatt.
– Okay, okay, klagade Johansson. Men varför ringde ni inte polisen då?
– Var inte besvärlig nu, Johansson, sa tanten. Jag är inte den som tror det värsta.
Jo, jävlar, tänkte Johansson och skramlade högt med nycklarna. Kärringen upptar minst åttio procent av alla påringningar i grannskapet. Ingen går säker för henne, totalt oförstående inför omgivningen, till och med en dag som denna.
Det stod N. Lindgren på dörren och Johansson pressade in dörrklockans knapp. Man kunde höra signalen ljuda där inne.
– Jag har redan ringt på, sa fru Borssén.
– Vad har ni hört för någonting, suckade Johansson.
– Slagsmål, skrik och spring i trappen, svarade tanten och orden kom som pistolskott i trapphuset.
Johansson stack nyckeln i låset och vred om. När han dragit ut dörren till en öppen glipa placerade han sin mun där och ropade på Nicklas Lindgren, en man i hans egen ålder som han samtalat med några gånger ute på gården – om fru Borssén.
– Gå in, Johansson, sa hon och knuffade honom i ryggen.
– Ja, ja, klagade han och öppnade dörren.
Det var alldeles tyst där inne. Hallen såg normal ut, typisk ungkarlslya.
– Lindgren, ropade Johansson. Det är Johansson, jag kommer in.
Han gick in. Fru Borssén såg honom titta in i köket, sedan vardagsrummet. Vid sovrummet stannade han tvärt och blev stående ett kort ögonblick. Han gav plötsligt ifrån sig ett klagande läte, snurrade runt och vit i ansiktet kom han rusande tillbaka mot trapphuset. Fru Borssén fick kräk på ena benet, något hon aldrig skulle glömma under sitt återstående liv.


Sammandragning på våldsroteln, kriminalkommissarie Evert Lundin huserade.
– Det var då själva satan, grymtade han. Vad är det här för jävla dag?
Kvinnan som stört hans möte rodnade där hon stod med utskriften i handen. Ett halvdussin par manliga ögon tillhörande toppskiktet på Stockholmskriminalen hade vänts helt om och studerade henne med en blandning av uppskattning och besvär.
– En till?
Lundin slog handflatan i sitt skrivbord.
– Ja, sa kvinnan.
– Ge det till Sylvan, sa Lundin irriterat och viftade med handen mot en yngre man som i det ögonblicket reste sig upp för att ta emot utskriften.
– Sylvan, kommenderade Lundin vidare. Se för fan till och sno dig, fortsätter det så här har vi snart inga Stockholmare kvar att utreda.
Han pekade demonstrativt på bordet och nickade till Sylvan som därmed följde kvinnan ut ur rummet.
– Den tredje, muttrade Långholm från sin plats vid sidan av.
Lundin knäppte händerna över magen.
– Se inte så bleka ut, gubbar. Så här blir det ibland, och det är det här som kommer att uppta den här jävla dan, det kan ni ge er fan på.
Han nickade åter mot skrivbordet som var helt övertäckt med samtliga svenska dagstidningar tycktes det. Löpsedlarna var svarta och alarmerande. M/S Estonia hade sjunkit under natten. Nationen var i chock, tusentals döda, kanske alla ombord. Ingen visste.
– Jag väntar besked från chefen, fortsatte Lundin och syftade på länspolismästaren. Jag vill det inte, men vi kan få släppa några man för identifiering av offren senare.
– Fy fan, sa någon.
– Ja, fy fan, upprepade Lundin och såg med avsmak på pressens alster framför sig.
 Så studsade han framåt i stolen och såg åter lika mycket på hugget som vanligt. Fånga mördare var Lundins passion och livsuppgift sedan mer än trettio år tillbaka.
– Hur går det med hustrumördaren, ville han veta.
– Jaaa, halade Långholm fram långsamt som en blåsbälg. Han vidhåller att det var minst fyra män av ryskt ursprung som kidnappade honom och frugan och tog henne av daga ute i Rosersberg.
– Och våldtog henne, undrade Lundin med beklaglig min.
Långholm nickade dystert.
– Jaha, vad har vi för teknisk bevisning då?
– Ja, inget som motsäger vår teori i vart fall. Dungen besöks tydligen ofta för allsköns älskog, så något underlag för en andra bil finns inte. Det går inte att säga ifall en eller flera män varit på kvinnan, åtminstone inte preliminärt, och hans fingeravtryck finns på slagträet.
– Så, vad tror du, undrade Lundin och såg på sin gamle vän.
Det var alltid spännande för de övriga i rummet att studera dessa ordutbyten mellan två legender. Långholm valde sina ord noggrant.
– Det är störande att de först börjar slåss i sin bostad, varpå han våldtar henne, uppenbarligen flera gånger. Sedan binder han henne, slänger henne i bagageluckan och åker till skogs där han våldför sig på henne igen och därefter avslutar hen det hela med mord. Det är omständigt, liksom. Han påstår att han tvingades se på när de gjorde det.
– Men vi har sett värre förklaringar, sa någon i gruppen som ville vara med.
Lundin såg sig omkring och nickade eftertänksamt.
– Ja, vi har sett värre.


Efter bagageutlämningen, men innan tullkontrollen på Arlanda flygplats, avlägsnade sig en kortväxt man i en skrynklig öststatskostym och med en tjock portfölj i handen från de övriga resenärerna med senaste flight från Tallinn. Han följde diskret med en passkontrollant genom en dörr och in bakom flygplatsens kulisser. Snart ställdes han inför en polisinspektör i uniform som skakade hand med honom. Han presenterade sig på knackig engelska som Raimo Väinsalu, vid kriminalpolisen i Tallinn.
Stämningen var märkligt tryckt i den lilla polisstationen. Utanför ett fönster kunde de båda poliserna se raden av löpsedlar utmed fronten på en kiosk som alla basunerade ut nattens mardröm ute till havs. Den svenske polisinspektören anade att hans estniske kollega hade med detta att göra. Antagligen en förtrupp till de estniska poliser som också måste sköta identifiering av döda och levande. Så fruktansvärt.
De skakade åter hand med varandra under stort allvar och tre minuter senare satt Raimo Väinsalu i framsätet till en civil polisbil, på väg in mot Stockholm och polishuset på Kungsholmen.


I Miami var det fortfarande gryning när det knackade på dörren till ett hotellrum. Mannen i den stora dubbelsängen vred sig som en orm i sängen och knorrade av utmattning. Han sträckte ut ena armen mot den andra halvan av sängen och upptäckte att den var tom. Det fick honom att vakna och sätta sig upp.
– Petra, undrade han groggy och såg sig förvirrat om.
Han kunde höra hur duschen spolade ute i badrummet. Ah, tänkte han. Då hörde han den andra knackningen på dörren, tydlig, men diskret. En hotellknackning helt enkelt. Långsamt masade han sig ur sängen.
– Va fan, muttrade han på svenska och drog på sig boxershortsen.
Hade Petra beställt rumservice igen? Hon gillar lyxliv, den tjejen.
Gäspande och kliande i huvudet öppnade han dörren. Den träffade honom med all kraft i ansiktet och slungade honom baklänges så att han föll på ryggen. En liten man av spansk härkomst i hotelluniform höll i dörren och klev åt sidan när en betydligt större man med exalterat uttryck i ansiktet och rakat huvud störtade in. Mannen på golvet hann inte tänka, den exalterade mannen bar en skrikig hawaiiskjorta och i handen hade han ett …
Basebollträet av metall träffade sitt första slag rakt över munnen så att mannen på golvet vreds åt höger samtidigt som blodet från de krossade tänderna stänkte över heltäckningsmattan. Det andra slaget kom blixtsnabbt och träffade honom bakom örat. Skallbenet small till när det bröts sönder. Det tredje slaget mot bakhuvudet lät som om han krossat en melon. Metallen sjöng i det långa verktyget. Utan att egentligen stanna fortsatte mannen med slagträet i högsta hugg in i badrummet där vattnet fortfarande spolade. Men då hade den lille mannen i uniformen redan stänkt dörren till hotellrummet och lugnt posterat sig utanför, som en vänlig pickolo väntande på en gäst.


Kriminalassistent Åke Sylvan var yngst på våldsroteln, en rekorderlig yngling av det större formatet från Västerbotten. Han hade nått sin dröms första mål, att komma till ”våldet”, till första roteln. Nu skulle han bli mordutredare och det här fallet var definitivt ännu ett steg i rätt riktning.
Han klev ut ur sin bil på Lilla Essingen, bakom piketstyrkans stora amerikanska van av märket Dodge. Sylvan gillade inte att de var där, det betydde nämligen att en inspektör var på plats och då hjälpte det inte att man kom från våldet. Inspektören väntade mycket riktigt i trapphuset, en väldig karl av muskler och attityd, iförd skinnjacka, koppel och båtmössa på huvudet. Sylvan kände omedelbart igen honom som Hakéus, Urban Hakéus, något av en aktionbetonad legend på huset.
– Hej, sa Hakéus. Killen ligger rakt in där.
Han pekade med hel hand genom en öppen dörr på det nedre planet. Sylvan nickade och började gå i den riktningen.
– Det är körigt idag va, undrade Hakéus bakom hans rygg när de gick in i den lilla lägenheten.
– Jovars, sa Sylvan och såg sig spänt omkring i ettan.
– Vad är det nu, fortsatte den väldige polisinspektören. Är detta det andra eller tredje mordet idag?
Sylvan såg sig åter om, den här gången med ett förvirrat uttryck i ansiktet.
– Det tredje, svarade han frånvarande. Men var är kroppen?
Hakéus suckade djupt, gick förbi honom i det enda rummet och lyfte på en hög med sängkläder som låg på den breda sängen och till hälften på golvet.
– Jag ville inte röra scenen, men här är han.
Sylvan rundande sängen och grinade illa inför scenen. Kroppen, tillhörande en ung man, låg till hälften med underkroppen under sängen, medan överkropp och huvud hade dolts under sängkläderna. Huvudet var intryckt framifrån av flera slag, likt en röd, blå och svart äggplanta. Sylvan fick en skrämmande bild i huvudet av att mördaren stått på sängen, kanske på knä och slagit, slagit, slagit …
– Det liknar fan så mycket det där andra mordet, sa Hakéus.
Sylvan vände sig om och såg på honom med besvärad min.
– Andra mordet?
– Ja, jag snackade med grabbarna i Farsta. Det mordet såg ut så här. Basebollträ, tror man. Han hette Lindgren, offret alltså.
Sylvan såg frågande på inspektören som skjutit upp båtmössan i nacken och nu fortsatte som på räls.
– Men han där, han heter Roland, Roland Oskar Sandström, trettioett år. Jag kollade honom medan jag väntade.
– Så du menar att mordet i Hökarängen såg ut så här, frågade Sylvan med pånyttfödd skärpa.
De båda männen såg på varandra. Plötsligt började Sylvan att vandra metodiskt med blicken över väggarna.
– Har du sett ett fotoalbum här någonstans, frågade han medan han började gå runt i lägenheten, ivrigt sökande efter något.
– Ett fotoalbum?
– Ja, foton på vänner och bekanta då.
– Eh … nej, men …
Sylvan hade stannat. Hans blick hade fastnat på pentryt till lägenheten. Intill stod kylskåpet och Sylvan avverkade avståndet till det i två långa steg. Hans ena pekfinger började söka sig fram bland de många fotografier som Sandström hängt upp med magneter på den vita ytan. Sylvan stirrade storögt när han placerade sitt finger på en av bilderna. Han drog loss det och nästan alla andra upphängda bilder och lappar rasade ner på golvet.
– Så mycket för en ostörd brottsplats, muttrade Hakéus.
– Har du en NMT på dig, frågade Sylvan utan att vända sig om.
Hakéus tog fram den bärbara mobiltelefonen från fästet på kopplet. Sylvan ryckte den till sig och slog ett nummer på de spelande tangenterna. Han undvek Hakéus kritiska blick medan han väntade på att samtalet skulle kopplas fram.
– Hallå? Det här är Sylvan, jag är på Lilla Essingen. Jag måste tala med Långholm. Inte där? Då får du koppla mig till Lundin, det är bråttom.
Nu blev Hakéus nyfiken och såg frågande på den yngre kollegan med vad som såg ut som ett gruppfotografi i handen.
– Alla tre morden idag är identiska, viskade Sylvan till sin kollega med mikrofonen till luren pressad mot halsen. Det här, det i Hökarängen och även det på kvinnan i Rosersberg.
Hakéus spärrade upp ögonen, han var verkligen överraskad.
– Kommissarien, sa Sylvan i luren. Ursäkta att jag stör, men jag har något här.
Hakéus hörde hur den legendariske mordutredaren grymtade något ohörbart i telefonen på andra sidan.
– Jag har en bild här från Sandströms kylskåp, sa Sylvan. Ja, det senaste offret. Bilden föreställer fyra killar på någon fest, varav en är Ulf Ossian Svensson. De känner varandra.


Länspolismästaren och andra digniteter inom svensk polis skakade hand med den mycket bortkomne Raimo Väinsalu från kriminalen i Tallinn. Man beklagade alla omständigheterna kring detta mötes tillkomst och man lovade varandra att fortsätta relationen senare när allt det obehagliga var över. Några nya fakta om Estoniakatastrofen, som det nu kallades i media, fanns inte tillgänglig och man uttryckte sig att vara måna om att gå till botten med detta.
Det sista fick Väinsalu att bita sig i underläppen. Han vände sig till den tolk man hade skaffat honom. Det var en polisman till på köpet, en ung man med estniska far- och morföräldrar och som var mycket tillmötesgående.
– Jag skulle behöva träffa en ansvarig person för mordutredningar här i Stockholm, viskade Väinsalu till den unge mannen.
– Ni menar nu, nu på en gång?
– Jag är rädd att det är viktigt, förklarade estländaren hemlighetsfullt. Vem skall jag tala med?
Den unge tolken såg sig försiktigt omkring i rummet. Den officiella delen var avklarad, en sen lunch stod på agendan, men inte just nu. De flesta tycktes stå runt omkring för att döda tid en dag som denna.
– Det måste bli chefen för våldsroteln, viskade tolken. Kommissarie Evert Lundin.
– Bra, svarade Väinsalu. Du tar täten.


Gunnar Långholm började med att fråga Ulf Ossian Svenssons om han visste var hans kamrat Stefan Seth befann sig. På detta svarade Svensson Florida, två veckors semester med flickvännen. Uppgiften föranledde kommissarien att ringa ett snabbt samtal ner till våldet och be dem kolla upp det med utrikesdepartementet.
Därefter var det Långholm som berättade för Ulf Svensson att två av hans kamrater, Niklas Lindgren och Roland Sandström, hittats döda under liknande omständigheter som hans hustru. Svensson blev som galen, han skrek rakt ut så det skälvde i väggarna på det lilla förhörsrummet uppe på häktet. Därefter gömde han ansiktet i händerna, kraftigt snyftande. Långholm drog sig tillbaka något i rummet och lämnade plats för Evert Lundin. Detta var ett unikum i dessa tider, ett steg ifrån den vanliga rutinen, men situationen var exceptionell.
– Ulf, sa Lundin med lugn stämma när han bedömde att den misstänkte lugnat sig så pass. Ulf, jag har sysslat med det här i många, många år, så när jag säger att vi har ett problem så kan du tro mig, vi har ett problem.
Lundin gjorde en konstpaus. Det var många år sedan nu som han förhörde folk.
– Under alla mina år har jag aldrig stött på ett fall där okända män från ingenstans mördar tre för dem lika okända människor, för orsaker ingen känner till. Det förekommer bara inte.
– Det är som jag säger, sa Svensson fortfarande med ansiktet i sina händer. De tog sig in i vårt hus, fyra ryssar, de misshandlade mig, de …
Han kunde inte förmå sig att fortsätta på den tråden, han tittade upp från händerna med söndergråtna ögon.
– Jag tillbringade många timmar i bagageutrymmet på deras bil, fortsatte han. Jag vet inte var de gjorde, antagligen gjorde de allt det där andra …
– Varför då, Ulf, frågade Lundin, fortfarande med sammetslen stämma. Varför angriper de dig, din hustru och uppenbarligen dina vänner, och dödar dem – som djur? Vad har du, eller ni, gjort för att förtjäna detta?
Svensson hängde med huvudet.
– Jag vet inte, jag vet inte, mumlade han medan han långsamt skakade på huvudet.
– Har ni gjort dåliga affärer med ryska maffian, fortsatte Lundin.
Inget svar, bara en kalufs som långsamt svängde åt båda sidorna, fram och tillbaka.
– Har du varit i Ryssland, Ulf?
Svaret blev ett tyst mummel.
– Vad sa du, frågade Lundin, skarpt den här gången.
– Tallinn, jag har varit i Tallinn, svarade Svensson.
Lundin och Långholm utbytte blickar.
– Men det var bara över dan, fortsatte Svensson lamt. En vanlig kryssning bara.
Lundin slog frågande ut med sina händer, nu när Svensson såg på honom.
– Så, ser du mitt problem här, Ulf? Det finns ingenting som styrker din berättelse. Allt är så kaotiskt på samtliga mordplatser att vad som helst kunde ha hänt, det kunde ha varit fyra ryssar, eller bara du, Ulf. Förstår du?
Svensson hängde med huvudet igen och torkade snoret från näsan med handen.
– Däremot har vi säkrat dina fingeravtryck överallt …
– De hade handskar, avbröt Svensson.
- … och blodavtrycken på slagträet kommer från fler än en person, avslutade Lundin.
Ingen reaktion den här gången. Tystnaden i rummet var kompakt. De båda poliserna såg ledsamt på varandra. Långholm slog sig över knäna med båda händerna.
– Okay, Ulf, sa han. Du får vila nu. Vi återkommer när vi spårat upp din vän, Seth.
I sitt inre tänkte Långholm att om man mot all förmodan hittar Seth död i Florida, då går Ulf Ossian fri med största sannolikhet.


I Moskva hade det blivit sen eftermiddag och den låga solen sken in genom de väldiga fönstren till palatset i Kreml. Salen var fylld med ryska digniteter från när och fjärran, särskilt Oblastledare som kommit inbjudna av presidenten. En ynnest, en betald resa och vistelse i huvudstaden, låta sig smöras av den store drinkaren.
Mitt i avbrottet mellan mötena, när alla samlats för lite tilltugg och alkohol, försvann en man i all hast ut salen och de som hade ögonen med sig kunde se hur presidenten såg efter honom med en lång och oblid blick. När mannen återvände lika snabbt gick han raka vägen fram till den slagbjörnslike presidenten och viskade något i hans ena öra. Reaktionen på detta var oväntat kraftig.
– Jag vill inte höra mera …
Det var allt som hördes från Boris Jeltsin och några få omkring dem hejdade sig inför utbrottet. En nära medarbetare till presidenten sjasade nedsättande undan den jäktade tjänstemannen, så presidenten kunde samla sig igen, vilket han gjorde med den äran. Han log mot dem alla och höjde sitt glas, krisen var över.


– Jag beklagar verkligen det inträffade.
Raimo Väinsalu stod lutad mot Evert Lundins skrivbord. Den svenske kommissarien stod tillsammans med Långholm och betraktade den skrynklige, lille estländaren. På dennes direkta fråga om de haft några mordfall den sista veckan med ryssar inblandade, hade Lundin kommenderat ut tolken. De fick klara sig utan, på knagglig engelska om så var nödvändigt.
Väinsalu såg verkligen bedrövad ut, han tycktes gräma sig för att ha kommit för sent till något han knappast kunnat ana. Redogörelsen om dagens skörd av dödsoffer i och kring Stockholm hade skakat om honom.
– Jag kan ge er mördaren, sa Väinsalu plötsligt. Eller åtminstone hans identitet.
– Vad?
De båda svenskarna kunde inte tro sina öron och i samma ögonblick knackade det på dörren.
– Kom in, hojtade Lundin irriterat.
Det var sekreteraren igen, hon kom in med ännu en utskrift som han tog emot. Han såg på den genom sina läsglasögon och gav den direkt till Långholm. Svenska UD bekräftade genom svenska ambassaden i Washington DC att Miami Police Department några timmar tidigare plockat upp liken av en Stefan Ragnar Seth, 32, och en Petra Liselott Sjöstad, 25, på ett hotellrum. De hade båda slagits ihjäl, troligtvis med ett basebollträ, eller liknande. Miami PD skulle återkomma med fler uppgifter.
Väinsalu såg hur de båda svenska kollegorna tappade luften. På frågan vad som hänt, viftade Lundin avvärjande och log matt.
– Vi är idel öra, Mr. Väinsalu, sa han.
Estländaren stoppade ner en hand i sin portfölj och fiskade upp ett brunt kuvert. Ur det tog han fram ett antal svartvita fotografier som han ordnade i sin hand som om de vore en ovanligt stor kortlek och svenskarna var hans motspelare. Han tog fram en bild ur sitt arrangemang och höll upp den framför dem. Fotot var typsikt för polisidentifikation, taget rakt framifrån, föreställande ansikte och huvud till en ärrad och skallig man med närmast karikatyrartade, brutala drag. Mannens ögon stirrade kallt mot de båda kommissarierna.
– Möt Victor Stolypin, sa Väinsalu. Psykopat och mördare, ett resultat av sovjetisk kriminalvård, mina herrar.
– Är det han, undrade Lundin tvekande.
– Stolypin använder nästan alltid ett bollträ av något slag, eller ett järnrör, förklarade Väinsalu. Han gillar ljudet av krossade skallar sägs det. Förut brukade han trän från lapta, den ryska versionen av cricket. Nu kör han med amerikanska basebollträn, helst de i metall, för klangens skull.
– Var kommer han ifrån, den här … Stolypin?
– Sibirien, tror man. Han har tillbringat nästan hela sitt liv på läger, härskat i subkulturerna där. Han kan knappt läsa och är fruktansvärt vidskeplig, dödandet skall vara en sorts soning för honom. Stolypin har brutaliserats av systemet och så har han släppts ut.
– Av vem, frågade Långholm och såg på Stolypin med avsmak.
– Ja, det är den verkligt viktiga frågan, svarade Väinsalu och förde fram en ny bild framför dem.
De båda svenskarna böjde sig fram. Skärpan på bilden var dålig, men den var tagen i en märkligt trång korridor där det var fullt av människor. I mitten såg man två män i konfrontation. Vänd mot kameran, en mycket kraftig man med dubbelhaka, och framför honom, med öppen mun och ilsken blick …
– Ulf Ossian Svensson, stavade Långholm långsamt fram mannens namn.
– Jäääävlar, viskade Lundin.
– Det är ett av offren, eller hur, sa estländaren. Det är den fete ni skall koncentrera er på.
Och så började han ta fram den ena bilden efter den andra som visade en nära på fysisk konfrontation mellan Svensson och hans tre vänner, Lindgren, Sandström och vad som måste vara Seth å ena sidan, och den fete mannen och en ung kvinna som hela tiden växlade mellan ilska och gråt på den andra. Lundin lade särskilt märke till att särskilt den uniformerade personalen runt om dem såg rädda ut.
– Bilderna är tagna på M/S Estonia för två veckor sedan. Era svenska vänner hamnade i storbråk efter att ha försökt sexuellt våldföra sig på kvinnan där.
– Vem är hon?
– Elena Kuprin, dotter till den fete mannen, Vladimir Kuprin.
Svenskarna tittade oförstående på sin långväga kollega.
– Vladimir Kuprin kallas också ”Hamnkungen i Sankt Petersburg”, han är en av Rysslands mäktigaste maffialedare och en av de farligaste. Han kontrollerar inte bara hamnen, utan hela staden, kontrollerar allt genom korruption och våld.
Väinsalu lade undan bilderna i sin portfölj igen.
– Så det är han som ligger bakom morden här i Stockholm, frågade Lundin.
– Med största säkerhet. Han reste inkognito till Stockholm och hamnade i bråk med era offer. Mer behövs inte när det kommer till Kuprin. Ni bör kontrollera detta givetvis, med det överlevande offret.
– Varför åkte han inkognito, en så stor man som han, undrade Långholm.
– Vi tror det är cancer, att han åkt till Stockholm för konsultation utan att någon fått veta något. I hans värld kan tecken på svaghet, som en svår sjukdom, leda till döden. Så era vänner valde helt fel tillfälle att bråka med honom, och visa honom disrespekt.
– Herregud, sa Lundin och kände sig sjuk.
– Men, fortsatte Långholm. Varför kom ni inte tidigare och varnade oss, om ni nu hade bilderna?
– Därför att det inte är våra bilder, svarade Väinsalu.
– Vems bilder var det då?
– En bekant i den estniska underrättelsetjänsten gav mig de här. En av deras agenter skuggade Kuprin.
Det blev tyst igen. Lundin och Långholm såg allvarligt på varandra, sedan på Väinsalu som iakttog dem med sorgsen min. Det var Långholm som öppnade munnen härnäst.
– Men vad har eran underrättelsetjänst med det här att göra?
– Med morden? Ingenting, förtydligade Väinsalu. Men med Vladimir Kuprin – allt.
– Hur då?
– Kuprin kontrollerar hamnen i Sankt Petersburg. Vet ni hur många exporthamnar Ryssland har?
Väinsalu började räkna på fingrarna.
– Murmansk, Odessa, Vladivostok … historiskt har detta alltid varit ett problem för världens största nation, bristen på hamnar. Ryssland tvingas transitera större delen av sin export genom en tredje part …
– Som Baltikum, sköt Långholm in när kronan väl ramlade ner.
– Exakt. Vi talar om miljarder dollar här, per år. Och Kuprin förlorar intäkter, stora intäkter på trafiken genom de baltiska hamnarna. Hamnen i Tallinn planerar enorma utbyggnader, bara persontrafiken förväntas nå tre miljonerstrecket inom något år, målet är fem miljoner resenärer per år. Det är enorma pengar. Så vi håller ett öga på honom eftersom han försöker skaffa sig avtal med oss, samtidigt som transittrafiken är en av våra största industrier. Än värre är det för Lettland, med olja och gas genom Ventspils.
– Jag visste inte att det var på det viset, sa Lundin. Det är sådant man aldrig läser om.
– Nej, alla håller tyst om det eftersom hela stater är inblandade, ta Kreml till exempel …
– Men vänta nu, avbröt Lundin. Det är väl maffia vi talar om. Vad har Kreml med det att göra?
Väinsalu log.
– Allt, min vän. Maffian har sina rötter i den sovjetiska svartabörshandeln, som i praktiken utgjorde femtio procent av Sovjetunionens ekonomi. Svarta börsen härstammar i sin tur från den militära partisanverksamheten mot Nazityskland under kriget. Maffian är den ryska underrättelsetjänstens förlängda arm, de har alltid varit en integrerad del av ryska intressen vad det än må ha varit.
Väinsalu tystnade, som om han ville kolla att de hängde med.
– Ryssland bedriver ekonomisk krigföring mot oss dygnet runt, alla dagar om året, sa han bistert och tystnade igen.
Lundin och Långholm iakttog honom. De trodde inte han var klar än.
– Det är en vedergällning, sa estländaren plötsligt.
Långholm nickade.
– Ja, det kan man säga, sa han med eftertryck.
– Nej, inte det, sa Väinsalu.
Han vände sig om på sin plats och det prasslade i papperet när han lyfte upp en av Lundins tidningar. Han höll upp den framför dem, med framsidans svarta text – M/S Estonia.

- Det är en vedergällning, upprepade han.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar