måndag 25 augusti 2014

Warwick Club

Novell av Torbjörn Kvist


Tillfälligt larm och oljud uppenbarades i kvarteret vid varje gång hästdroskor stannade med några minuters mellanrum framför den exklusiva adressen i London West End. Droskornas lanternor var tända och i den täta smogen formades karossernas siluetter, tillsammans med de kurande kuskarna på toppen av dem, till högresta och spöklika skepnader i töcknet. Vagnarnas chassin gungade kraftigt när passagerarna klev ur. Det bökades med både ålderskrämpor och bristande dignitet, så en och annan förbannelse över tidernas moderniteter yttrades mellan hopbitna tänder. Väl nere på trottoaren rättade de digra herrarna till sina cylinderhattar, spatserkäppar greppades hårt som kompensation för förlorad värdighet och mynt bytte händer i all hast.
Så klapprade droskorna iväg, en efter en, och deras metallskodda ekon kunde höras studsa bort mellan husfasaderna. En bred entréport i blank mahogny öppnades vid varje ankomst och varmt, elektriskt ljus strömmade ut och färgade smogen gul, likt en stor boll med sockervadd på ett tivoli. Männen skyndade sig in, slängkappor och rockskört fladdrande efter dem, varpå porten stängdes lika snabbt. Gatan var åter mörk, smogen lika ogenomtränglig och den polerade guldplaketten på muren intill husets entré, blev man tvungen att gå nära inpå för att kunna läsa.
Så här strax innan julen 1888 var Warwick Club fortfarande den mest diskreta, men också den äldsta av Londons många gentlemannaklubbar. Grundad så tidigt som 1729 av en grupp betydande fastighetsägare i staden, där namnet lär ha kommit från en av instiftarnas mödrars födelseplats. Med tiden blev klubben i första hand en bekvämlighet för personligheter av den konservativa politiska uppfattningen, i skarp kontrast till den aktivt liberala och betydligt mer kända Reform Club på Pall Mall. Warwick Club var dock en institution vars medlemskap många sökte, men få förärades. Årsavgiften var ansenlig, utifrån stränga urvalskriterier, men för den summan erbjöd klubben sina medlemmar första klassens service, garanterad status och absolut anonymitet, om det var det man önskade. Warwick Club innebar en väl förtjänt flykt undan samtidens allt mer pressande plikter i en snabbt föränderlig värld.
Den kanske mest prominente av kvällens gäster anlände vid halv nio. Det var en påfallande mager, men ändå reslig äldre man med barsk uppsyn mellan de kraftiga, vita polisongerna. Klubbens strame butler bugade extra djupt och tilltalade honom ”Sire” medan han assisterade gentlemannen med dennes vintercape och hatt. General Sir Bertram Warton, den andra earlen av Dorchester, var ekiperad enligt klubbens rigorösa regler i frack med stärkkrage och vit fluga. Till det bar han de mest betydelsefulla av sina många utmärkelser på frackens vänstra bröst, samt rött livré till skjortbröstet.
Sir Bertram knackade en cigarill mot sin etui av silver och gav butlern en skarp blick.
– Är alla här?
Han böjde sig fram för att låta butlern tända hans cigarill.
– Å nej, Sire, vi väntar fortfarande på Sir Henry, svarade butlern och stoppade därefter diskret undan sitt passliga tänddon i fickan till sin oklanderliga väst, även det med en lätt bugning.
– Aha, grymtade den gamle generalen och sög eftertänksamt på sin cigarill. Han vill göra en grann entré, eller hur?
Butlern bugade åter och log igenkännande.
– De övriga väntar i salongen, Sire.
Den siste i sällskapet kom knappt tio minuter senare, dessutom med sällskap. Sir Henry Matthews hade varit Home Secretary, det vill säga inrikesminister, för hela det väldiga imperiet under avsevärd tid vid det här laget. Han styrde under Sir Robert Gascoine, den tredje markisen av Salisbury, och dennes andra sejour som premiärminister. Det skulle med tiden även bli ett tredje kabinett tillsammans. Trots hårt arbete och lång karriär, Sir Henry var ungdomligt pojkaktig i sitt utseende, med vek haka och insjunken mun. Dock, han var definitivt en man att räkna med.
Mannen han ledsagade var däremot tämligen oansenlig, men givetvis även han iförd den nödvändiga ekiperingen för kvällen. Det var en fyllig, eller kanske snarare rundlagd man, med en välansad, om än slokande, mörk mustasch i ett runt och fryntligt ansikte. Butlern bugade mot den okände gästen, väl medveten om att män från utlandet, dessutom utan börd, var mycket ovanliga på denna förnäma inrättning. Det var nog några år sedan sist, tänkte han bekymrat.
Den hövliga akten i vestibulen avbröts tvärt av att en angränsande dörr i hallen öppnades och en reslig man med breda axlar steg ut. Mannens kavaj i enkel tweed var numret för liten och man kunde tydligt se revolvern i axelhölstret puta ut i sidan. Hans trånga bowler satt framskjuten på det snaggade huvudet och på fötterna bar han klumpiga, stålskodda kängor, reglementsenliga för poliser. Det var en man som nödgad av tjänst bar kostym, men hade med åren svällt ut, utan att få råd, eller haft omtanke att köpa en ny. Han var sergeant John Hannah vid Scotland Yards Special Branch, säkerhetspolisen, född och uppväxt i London. Till butlerns förvåning tycktes den främmande gästen känna igen sergeant Hannah, de utdelade nämligen en knappt märkbar nick mellan sig.
– Allt är kontrollerat, Sir, sa Hannah till imperiets allra högste polischef. Jag och gamle George här har synat hela byggnaden och omgivningarna.
Sir Henry sträckte på sig och stoppade ner sitt fickur i västen.
– Gott, svarade han. Ni kan ta rast, Sergeant. Jag tror två timmar borde vara tillräckligt.
Den store polismannen grep brättet till sin bowler med två fingrar som tecken på sin pliktskyldighet. Han nickade även kort till butlern George när denne åter öppnade entrédörren åt honom. Därefter låstes porten noggrant.
Sir Henry och den okände mannen följde George över det schackrutiga marmorgolvet i den spatiösa hallen. Den ståtade med tung och för tiden modern Viktoriansk stil efter en nylig renovering, med en grandios rundad trappa som ledde upp till övervåningen. Deras steg ekade under de påkostade konstverken i taket. Klubbens salong låg i byggnadens bakre del och nåddes genom en väldig dubbeldörr under trappen i hallen. Den var nog en av de minsta bland Londons klubbar, men hade magnifika franska fönster ut mot en trädgård, som aldrig användes. Atmosfären i salongen var dunkel, en eld sprakade i en öppen spis och enbart ett fåtal fotogenlampor lyste upp rummet. I trädgården kämpade några enstaka gaslampor mot smogen och gav buskagen och träden ett försåtligt intryck. Ett större antal fåtöljer och soffor i läder stod utplacerade i salongen med tillhörande bord.
Ett halvdussin distinkta män hade samlats vid eldstaden. Ett par av dem stod upp i vad som kunde uppfattas som förväntan, men de flesta hade dock tagit plats i sina favoritmöbler. De vände samtliga sin uppmärksamhet mot de sista deltagarna och George stängde värdigt de båda tunga dörrhalvorna och lämnade dem därmed i all avskildhet. Tankarna for genom hans huvud när han avlägsnade sig med bestämda steg. Gästen är dessutom amerikan, tänkte han och rynkade missmodigt på näsan innan han återvände till köket.
I salongen reste sig nu samtliga av dem som redan satt sig och sällade sig med de andra framför den öppna eldstaden. De bar glas i händerna efter att ha placerat flera av de bekväma fåtöljerna i en informell halvcirkel framför den öppna elden. De tystnade dock snart artigt och riktade åter sina uppmärksamheter mot den okände gästen. Gäster var välkomna, de måste dock alltid ledsagas av sin sponsor, samt klä sig och uppföra sig enligt klubbens stadgar. Den här gästen var annorlunda, han var helt okänd för dem, och vad viktigare var – han ämnade inte söka medlemskap i klubben.
Högst anmärkningsvärt.
De samlade männen nickade med tomma uttryck i sina fårade gamla ansikten, allt eftersom Sir Henry Matthews presenterade dem för gästen, som i tur och ordning nickade tillbaka mot dem. De var samtliga namnkunniga medlemmar i Londons societet, vördiga parlamentsledamöter, både från över- och underhuset, framgångsrika affärsmän, ämbetsmän och filantroper. De var seniorer, män av börd, med oinskränkt inflytande och makt. Dock, enbart när Sir Henry introducerade Sir Bertram Warton, som denne möttes med en vördnadsfull bugning från den okände. De övriga blev synbart nyfikna nu, då den okände uppenbarligen visste vem Sir Bertram var.
De satte sig ner i de bekväma fåtöljerna, utom Sir Henry och deras ännu beslöjade gäst. Det var hög tid att lyfta på förlåten medan elden sprakade i den öppna spisen.
– Mina herrar, började Sir Henry med illa dold njutning. Jag bad er att betala en extra avgift för två månader sedan, för ett syfte jag inte kunde avslöja då …
– Det var ingen dålig summa heller Mr. Secretary, avbröt någon av dem syrligt och han erhöll grymtande bifall av ett par andra.
Sir Henry log överseende och höll upp en hand som maning till tålamod.
– Mina herrar, började han igen utan att låta sig påverkas. Jag har haft för avsikt att befria er från den kanske mest pressande frågan denna ödesdigra höst, men först …
Han gjorde en dramatisk paus och väntade in det frågande mumlet i salongen. Därefter gestikulerade han mot den ännu okände mannen, som nu sträckte på sig något.
– Detta är Mr. Robert Pinkerton från Chicago. Han är tillsammans med sin bror, William Pinkerton, verkställande direktör för det amerikanska Pinkerton Detective Agency. De är således söner till dess världsberömde grundare, den framlidne Mr. Allan Pinkerton, en man jag haft äran att få möta vid flera tillfällen.
Samtligas förvånade blickar riktades mot den trinde amerikanen, som uppenbarligen hade en påträngande lust att säga något, men som avbröts av Sir Henry.
– Sir, sa han vördigt till Mr. Pinkerton. Det här är era uppdragsgivare. De är ganska uppskakade just nu, men är alla bundna till absolut diskretion genom vår utomordentligt stränga kod, oss gentlemän emellan. Allt som sägs här ikväll, stannar innanför dessa väggar, det kan jag försäkra er.
Det blev tyst ett ögonblick, medan samtliga sittande deltagare gav Sir Henry menande ögonkast.
– Åh, ursäkta mig, Sir, sa han och grep Mr. Pinkerton lätt i armen. Jag narras lite. Det finns blott en person bland oss som läcker våra hemligheter, men under mycket speciella omständigheter.
Nu vände sig alla mot mannen närmast eldstaden, Sir. Bertram Warton. Den gamle generalen höll obekymrat på med att snoppa änden av en cubansk cigarr när han blev medveten om de andras uppmärksamhet. Utan att ägna dem så mycket som ett ögonkast log han och nickade självbelåtet innan han tände sin cigarr med djupa puffar. Små torra skratt och uppskattande grymtningar hördes i salongen. Det var allt.
– Varsågod och sitt, Mr Pinkerton, sa Sir Henry. Vi är idel öra.
De satte sig båda ner. Mr Pinkerton hamnade framför alla de andra. Han tog för sig av konjaken, men avböjde cigarrerna. Istället tände han en enkel, vit cigarett som han plockade upp ur en etui av silver. Snart stod tobaksröken som en tunn dimma över deras huvuden. Hans tjocka amerikanska började långsamt rulla i salongen.
– Mina herrar, det är mig en stor ära och ett stort ansvar att vara hos er denna afton. Jag har för Sir Henrys och er räkning utfört en omfattande, men också mycket diskret undersökning här i London. Jag har lett den personligen och vi har använt skicklig och likaledes diskret personal, mestadels från vårt nyöppnade kontor här i staden.
Han gjorde en paus medan han slappnade av i stolen. De höga herrarna var i hans händer nu, uppmärksamt lyssnande.
– Jag kan försäkra er att min undersökning följt den höga standard som initierats av min far och som är Pinkertons varumärke. Endast jag har haft den fullständiga vetskapen bland mina medarbetare i vad vårt arbete bestått. Ni är de enda, förutom min bror, givetvis, som får höra mina slutsatser i sin helhet. Allt undersökningsmaterial är vid det här laget förstört och mina slutsatser finns ej nedtecknade, allt enligt Sir Henrys önskemål.
Mr. Pinkerton och Sir Henry nickade förtroendeingivande till varandra. Amerikanen mosade sin cigarett i ett askfat av kristall vid hans sida och vätte läpparna med lite konjak från det lilla glaset.
– Mina herrar, började han åter. Jag kan härmed underrätta er att våra eftersökningar visat bortom all tvivel att det idag inte existerar, eller någonsin har existerat, vare sig i London eller allestädes, en person med ett alias som ni känner allt för väl, nämligen Jack Uppskäraren.


– Men, det är omöjligt, sa en av de församlade männen, som för att bryta den uppkomna, smärtsamt långa tystnaden i salongen.
Det knarrade betänkligt i lädret på samtliga fåtöljer.
– Ni behagar skämta med oss, Sir.
Robert Pinkerton noterade att det var den korvuxne mannen i bakgrunden, han med den putande mustaschen och de glosiga ögonen. Han hade lagt namnet på minnet, Lord Randolph Churchill, parlamentsledamot och ny ledargestalt i underhuset. Han var en av de synnerligen välbärgade Spencers, i nedstigande led ättlingar till den förste hertigen av Marlborough. Dessutom gift med en amerikanska, Lady Randolph Churchill, född Jeanette Jerome, från Brooklyn, New York. Enligt Sir Henry hade han redan försökt skriva in sin ännu för unge son i klubbens medlemsmatrikel.
– Jag försäkrar er, My Lord, jag är fullständigt allvarlig, replikerade han.
De distingerade männen såg förvånade på varandra, som för att söka en förklaring någonstans i deras kollektivt brydda sinnen. Endast Sir Henry mötte landsmännens flackande blickar med något annat än frågetecken, kanske snarare med något som liknade triumferande entusiasm.
– Mina herrar, sa han högtitligt. Låt vår amerikanske vän presentera sina upptäckter utan allt för många avbrott.
Han gav Mr. Pinkerton ännu en gest med handen att fortsätta.
– Ni har min fullständiga sympati, gentlemän, fortsatte amerikanen. Vid första påseende skulle även jag säga att det funnits en enda, demonisk mördare i London East End under den gångna hösten. Jag kan med berått mod säga att det dock på intet sätt dröjde nämnvärt länge innan jag kunde föra dessa tankar åt sidan.
Han gjorde en konstpaus för att låta orden sjunka in, innan han fortsatte.
– Samtidigt, när jag nu sitter med er här, kära gentlemän, så måste vi ju ändå tillstå den välsignelse det är att ett sådant monster aldrig lurade bland oss, eller hur?
Några försökte välvilligt nicka jakande bland de församlade, men de vördiga herrarna var föga övertygade. Någon svor knappt hörbart under mustaschen.
– Så, vem, menar ni, har mördat dessa kvinnor då?
Pinkerton brydde sig inte den här gången att urskilja från vem frågan kom, alla de samlade männen satt upprätt i sina fåtöljer och följde hans minsta rörelse likt rovfåglar. Han drog istället åt sig andan.
– Det är inte frågan om ”vem”, Sir, sa han och log. Det är en fråga om ”vilka”.
Lädret knarrade i fåtöljerna när männen ryckte på nackarna och ändrade obekvämt ställningarna i dem.
– Det var flera banemän?
Frågan tycktes hänga i cigarröken som långsamt steg mot taket i salongen.
– Ja, sa amerikanen. I det ögonblick man tar bort ”monstret”, så blir det per automatik flera gärningsmän.
En flämtning gick genom salongen, även Sir Henrys ögon smalnade i tvivel och han öppnade munnen.
– Ni menar en konspiration?
Amerikanen ruskade på huvudet.
– Nej, Sir, jag menar flera män, var för sig.
Det var alldeles tyst i rummet, endast en väggklocka hördes ticka i dunklet. Pinkerton gestikulerade med händerna för att hjälpa sin röst.
– Förvirringen kring fallet är en fråga om ett modernt samhällsfenomen, förstår ni. Jag tror man numera kallar det för en ”masspsykos”. Man har endast sett monstret, låtit sig invaggas i den tron, utan att förmå sig se något annat. Samtidigt har morden utförts av olika män, även om deras motiv varit likartade.
Hans ord gick rakt över huvudet på de församlade männen. Inte ett ansiktsuttryck ändrades. Det gick inte att utröna hur någon av dem processade informationen de just fått innanför de högdragna skalperna, så den amerikanske detektiven valde att pressa vidare.
– Det är ett resultat både av höga förväntningar, spirande aspirationer och mänskligt tillkortakommande. Vår kollektiva bild av Jack Uppskäraren har inget som helst med morden på kvinnorna att göra. Vår gruvsamme gynnare är ett spektra, en fabricering av vår individuella fantasi. Den stora tragedin, förutom de arma kvinnornas öden, är att deras verkliga banemän går fria. De rumsterar om där ute medan vi sitter här inne.
– Men hur är detta möjligt, frågade någon uppbragt.
– Det är en fråga om politik, Sir, svarade Pinkerton snabbt.
– Politik …?
Alla skruvade på sig och Lord Churchill reste på sig, fortfarande med sin cigarr i munnen, och fyllde på sitt glas från flaskorna som var framställda på en elegant vagn i deras absoluta närhet. Glaset klirrade mer än nödvändigt och folk blev än mer irriterade, men ingen av dem hann säga något, innan han vände sig om med glöden i cigarren röd som en fyrbåk.
– Snart kommer ni att säga att det är socialisterna som ligger bakom detta, sa han med bister stämma medan han fyllde på ordentligt med whiskey den här gången.
Mr. Pinkerton log.
– Jag kanske gör det, My Lord, men alla är medskyldiga.
Lord Churchill stannade kvar i upprätt ställning och pekade på amerikanen med både drink och cigarr i handen.
– Jag tänkte närmast på vår vän George Lusk, Whitechapels egne lille revolutionär.
– Hear, hear, sa någon bland åhörarna och alla mumlade gillande.
– George Lusk, sa Pinkerton med så illa dolt förakt att alla stannade upp i salongen. Han är en allt för marginaliserad figur i det här sammanhanget, för att vara en riktig revolutionär, menar jag. Han är en suput och dessutom kriminell, en tjuv helt enkelt.
Han väntade tills Lord Churchill satt sig igen innan han åter tog ny sats.
– Säg mig, mina herrar, vad är det som skrämmer er mest av allt i dessa dagar?
Sir Henrys besvärade harklande var det enda som hördes. Pinkerton lät sin blick glida över församlingen innan han fortsatte.
– Jag är säker på att det är det sociala förfallet, den påstådda revolutionsstämningen. Ni fruktar att imperiet, efter all industriell och social utveckling skall kastas in i en omvälvande politisk virvelvind som skulle förändra allt ni varit med och byggt upp.
– London är världens största stad, med över fyra miljoner människor. Jag har sedan jag anlänt hit märkt av denna skräck i hotellets salonger och även ute på gatorna. Ni lever, till skillnad från oss amerikaner, i ett mycket klassmedvetet samhälle. Jag säger så, därför att till för bara fem år sedan var denna stad Karl Marx: s hemvist. Det är enkelt att genom Londons, unika, intensiva puls känna hur hans teorier tycks osa fram, likt ångan ur tunnelbanan, eller råttor som lämnar ett sjunkande skepp.
Stämningen lättade, amerikanen var kanske inte galen ändå. Man ville säga något, det låg i den tobaksstinna luften, men de ivriga intentionerna viftades effektivt bort av inrikesministern, som satt och lyssnade intensivt.
– Jack Uppskäraren har utgjort en samlande bild för denna fasa, ett monster som drar genom Londons gator, frambringad av en förväntan på den mörka sociala situationen i staden. Det är alls inget nytt fenomen, mest bara gammal skrock och folktro, men mångdubblad i den nya miljö som är den snabbt växande världsmetropolen innebär.
– Det där får ni förklara närmare, Sir, sa någon.
Pinkerton log åter och drog fingrarna över mustaschen efter att ha tagit en klunk konjak.
– Ni har världens mest utvecklade tidningsindustri, sa han med ändrat tonläge. Sedan pressfriheten infördes har dess utövare mångdubblat sina omsättningar. Idag kommer man ut i flera dagliga editioner och konkurrensen är mördande … om uttrycket accepteras.
Flera av herrarna grymtade överseende, kanske rent av roade, de hade aldrig hört någon tala på det här viset.
– Den utvecklingen är densamma hemma i Amerika, fortsatte Pinkerton. Tidningarna har allt oftare inte bara styrt opinionen, utan även direkt, eller indirekt, behärskat själva händelseförloppen. De har de facto blivit som en extra statsmakt, om ni så vill.
Han gjorde en konstpaus och tog en ny klunk ur sitt glas. Hans hustru hade sagt att han var i gasen nu och borde lugna sig.
– Förutom sitt uppenbara kommersiella intresse, och måhända utifrån en journalistisk plikt, så har pressen sina egna politiska agendor. I det här specifika fallet, med Jack Uppskäraren, så har den politiska tillhörigheten inte spelat någon roll för slutresultatet. Samtliga tidningar har medverkat till spiralens uppkomst och fortplantning.
– Men i herrans namn, sa någon upprört. Varför då?
Pinkerton lät blicken vandra mellan de höga herrarna. Han räddes inte deras stränga uppsyn, dessa digra män, så vana att bli åtlydda och respekterade.
– Centralt i frågan står London Metropolitan Police och dess tidigare chef, Sir Charles Warren.
Namnet fick församlingen att unisont skruva på sig i fåtöljerna av obehag. Amerikanen ignorerade detta.
– Sedan de pro-irländska kravallerna i fjol, på den så kallade ”Blodiga söndagen”, har polisen stått i skottgluggen mer än vanligt. De radikala politiska krafterna avskyr naturligtvis polisen för deras ordningshållande roll i samhället, men detsamma gäller för de konservativa.
Nu drogs minst en fåtölj mot parkettgolvets polerade yta.
– Förklara, krävde Lord Churchill med eftertryck.
Den här gången log amerikanen ett närmast sardoniskt leende.
– Låt mig fråga er, gentlemän. Hur många av er uppskattar denna nymodighet med en civil poliskår? Är då inte detta bara ett nytt liberalt ”påfund”, att ge allmogen ännu en karriärväg upp i samhället? Polisen utgörs huvudsakligen av arbetarklass, dessutom försedda med extraordinära befogenheter. De betraktas med oblida ögon av alla läger, antingen som en social förolämpning, eller som klassförrädare. Pressen utnyttjade detta förhållande när de framställde polisen som idioter under jakten på ”Jack Uppskäraren” och fick ett enormt gehör bland allmänheten.
Ingen tog notis av den underliggande kritiken i amerikanens ord. Man betraktade honom tankfullt med djupa fåror i de höga pannorna medan han tände sig en ny cigarett.
– Bara så vi förstår, Mr. Pinkerton, sa Sir Henry uppriktigt. Ni menar alltså på fullt allvar att han är en fabricerad karaktär.
– Ja, Sir, det gör jag, kontrade amerikanen och blåste ut tändstickan i sin hand. Jag är säker på att de brev han skall ha skrivit, som det som kallats ”From Hell”, är författat av åtminstone en överambitiös journalist.
– Omöjligt, protesterade man. Har de bara hittat på?
Pinkerton ruskade långsamt på sitt huvud.
– Det har inte varit svårt, det har skett nästan omedvetet, man har haft goda förlagor. Fråga er gärna vad som är mest populärt i dessa tider, det som alla talar om. Vi har blivit närmast besatta av våra kroppar och våra psyken. Charles Darwin, människoapan, medicin, kirurgi, anatomins funktioner och naturens drifter. Obduktioner är i ropet, folk går till universitetet för att beskåda dem. Böcker i ämnat kan köpas i vilken bokhandel som helst och åtgången är strykande.
Samtliga i salongen grymtade med avsmak, men tvingades nicka bifall.
– På London Hospital, endast ett stenkast från flera av ”Uppskärarens” mordplatser, lever en man vid namn Joseph Merrick, mera känd som ”Elefantmannen”. Folk är som galna efter den skräckupplevelse som hans erbarmliga gestalt skapar. Verkligheten tycks alltid överträffa dikten i dessa tider, mina herrar.
Pinkerton hytte demonstrativt med ett finger.
– Och med diktens hjälp finner vi att samtidigt med morden i Whitechapel och Spitafields, så gick Robert Louis Stevensons bejublade pjäs ”Dr. Jeckyll and Mr. Hyde” upp på teatrarna i London. Ni kommer väl ihåg att man stängde ner den under en tid, när hysterin var som störst?
Ett jakande mummel hördes bland männen. 
– Efter fyrtio år i bokhandeln, törstar folk fortfarande efter Mary Shelleys ”Frankenstein”, ockultism och skräck har aldrig varit så populärt – och lönande.
Amerikanen kom att tänka på något och pekade uppmanande på sina åhörare med en cigarettförsedd hand.
– I min ägo på hotellrummet har jag en relativt ny bok. ”En studie i rött” heter den. Kan dock inte erinra mig författarens namn. Det är en av dessa detektivromaner, mycket listigt skriven, måste jag säga. En av huvudpersonerna, en läkare och assistent till den store detektiven, visar ett märkbart förakt mot romanens polis, en inspektör Lestrade vid Scotland Yard, en uppenbarligen inte allt för framstående tjänsteman.
Nu förstod herrarna i salongen inte mycket.
– Vad jag menar, fortsatte Pinkerton tålmodigt, är att denna, vad jag förstår mycket populära bok, ”En studie i rött”, dels appellerar på allmänhetens lust för att lösa intriganta gåtor på egen hand, dels utgör ett uttryck för det allmänna föraktet mot London Metropolitan Police, det vi talat om tidigare.
Pinkerton gjorde en paus för att suga på sin cigarett, men kom på ytterligare ett argument.
– Kära vänner, betänk för ett ögonblick hans namn, Jack … Uppskäraren. Jack är ett klassiskt namn i den anglikanska sagokulturen. Betänk barnkammarrim som ”Jack and the Beanstalk”, ”Jack the Giant Killer” eller ”Little Jack Horner”.
Männen stirrade förbluffade på honom.
– Men morden är ju realiteter, utbrast Lord Churchill.
Den amerikanske detektiven flyttade sig framåt i sin fåtölj, han placerade armbågarna på sina knän och betraktade dem med en allvarlig min.
– Låt mig ställa en motfråga, Sir. Hur många bestialiska mord på kvinnor tror ni har rapporterats till Metropolitan Police under månaderna september och oktober innestående år, alltså samtidigt med Jack Uppskärarens påstådda härjningar?
De stirrade alla frågande på Pinkerton, som långsamt åter satte sig tillrätta och log vänligt emot dem igen.
– Ursäkta mig, mina vänner, sa han. Jag vill inte sätta er på prov. Givetvis kan inte ni känna till sådana detaljer. Rätt svar är i alla fall åtminstone tjugofem, beroende på hur man räknar.
Ett mummel reste sig över tobaksröken i salongen, fåtöljernas läder knarrade och skjortkragarna frasade när man besvärade bytte sittställningar.
– Tjugofem mord, flämtade någon.
– Exakt, sa Pinkerton. Och det är enbart de som polisen känner till. Nästan samtliga offer var prostituerade, precis som de fem utpekade kvinnorna i Whitechapel och Spitafield. Tjugofem bestialiska mord i samma anda som dessa fem, under samma tidsperiod.
Pinkerton lät det han sagt sjunka in medan han iakttog dem ingående.
– Känner herrarna, som exempel, till att flodpolisen under någon av de första dagarna i oktober fiskade upp en kvinnas bål från Themsen, endast ett stenkast från parlamentet?
Männen, varav åtminstone fyra var sittande medlemmar i underhuset och någon ytterligare i överhuset, såg frågande på varandra.
– En kvinnas bål, mina herrar, proklamerade amerikanen. Inga ben, inga armar, eller ens ett huvud. Vad för sorts vansinne som åstadkommit detta lär vi dock aldrig få veta, händelsen genererade enbart en notis i den annars så upptagna pressen, ett mått om något på deras prioriteringar.
Pinkerton satte sig upp för att byta riktning i sin monolog. Han lade ifrån sig både drink och cigarett, som fick ligga och ryka i askfatet vid hans sida.
– Sanningen, fortsatte han, är att det årligen mördas och stympas ett par, tre hundra kvinnor i London, i princip samtliga prostituerade. Dessutom, att med skärande våld ge sig på kvinnors underliv, och andra behag, såsom ni sett i tidningarna under hösten, är tyvärr mer regel än undantag i dessa gruvsamma sammanhang …
– Mr. Pinkerton, jag ber er …
Det var Sir Henry som avbröt. Han hade bleknat, cigarren dinglade i ena handen vid hans knä medan han viftade avvärjande med den andra.
– Förlåt mig, Sir, sa Mr. Pinkerton. Jag menade inte att …
– Fortsätt, Sir, avbröt plötsligt en hög och myndig stämma i rummet.
Det blev alldeles tyst i salongen, rösten var Sir Bertrams, som vaket följt amerikanens monolog. Alla tycktes rycka upp sig efter den gamle generalens orderliknande uppmaning. Pinkerton nickade.
– Okay, sa han men avbröts åter igen då Lord Churchill harklade sig med en grymtning.
– Förlåt mig, min amerikanske vän, men dessa fakta, som du presenterar, varför har inte det kommit ut tidigare, känner inte polisen till dem?
– Jo, det är klart att de vet det …
– Men …?
De församlade männen stirrade uppfordrande på deras gäst och denne sträckte på sig för att samla nya krafter.
– Myndigheterna har fått anledning till att vara diskreta. Utredningen, eller snarare utredningarna, har nämligen inte skötts tillfredsställande. Jag tror inte det har framgått någonstans i den offentliga redovisningen vilken otrolig röra som rådde hos Metropolitan Police under den gångna hösten. H-divisionen, som har Whitechapel inom sin jurisdiktion, har ingalunda varit den enda polisorganisationen inblandade i utredningen. Två av de fem aktuella mördade kvinnorna tillhör London Central Police och inte Metropolitan. Scotland Yard och samtliga närliggande divisioner har deltagit från en stund till en annan. Sammantaget har ett tjugotal välrenommerade kriminalpoliser och polischefer deltagit med var sin teori och redovisat dessa offentligt i pressen. Här i England är det tjänstefel att avslöja pågående utredningar, men tidningarna har betalat bra för upplysningar.
Stämningen blev nästan uppbragd och många av de samlade männen svor under lugg.
– Vilken tur att Sir Charles inte var här ikväll, muttrade Sir Henry och såg olycklig ut.


Mr. Pinkerton harklade sig besvärat, allt för medveten om den tryckta stämningen som han lyckats skapa i salongen. Elden i den öppna spisen hade börjat falna och Lord Churchill reste sig utan åthävor och lade på fler vedklabbar från den elegant ändamålsenliga korgen. Pinkerton iakttog hans arbete och funderade på brottet mot den högdragna atmosfären i salongen som Churchills gärning utgjorde. Ingen annan tycktes dock reagera på det och medan parlamentsledamoten stökade med eldgaffeln, erbjöds det påfyllning av dyr alkohol och nya cigarrer för de övriga medlemmarna.
– Men finns det då inget i polisens arbete som stämmer, frågade Sir Henry, som ju var landets ledande ”polis”, medan han serverade amerikanen en gin och tonic på dennes begäran. Jag menar, nog tycker då jag, efter vad jag läst av polisernas rapporter, att morden håller samman på något vis?
De andra fortsatte att lyssna uppmärksammat medan de pysslade med egna bestyr.
– Jo, det gör de också, vid första påseende, svarade Pinkerton och nickade sitt tack till inrikesministern. Men i själva verket är endast tre av dem någorlunda relaterade till varandra, nämligen de tre första, Mary Ann Nichols, Annie Chapman och svenskan, Elizabeth Stride.
Han tog en klunk ur sitt glas och smackade förnöjt med läpparna medan han satte ner det på sidobordet. Därefter blev han uppmärksam på att samtliga i rummet följde hans minsta vink.
– Å, ursäkta mig, kära gentlemän, var någonstans var jag? Jo, mellan det första mordet på Ms. Nichols och det femte och sista på Mary Jane Kelly finns det inga som helst kopplingar i Modus Operandi.
– Modus … vad då, frågade Sir Bertram Warton myndigt.
– Modus Operandi, Sir, förklarade Pinkerton. Det är ett nytt begrepp och betyder ungefär ”mördarens tillvägagångssätt”.
Det uttrycktes häpnad och förundran i rummet.
– Men, de blev ju mördade, eller hur, frågade Lord Churchill åter, nu med en syrlig underton.
– Ja, men inte av en och samma person, svarade Pinkerton utan att röra en min. Tre av morden liknar visserligen varandra, men fyra kvinnor hittades utomhus, den femte och sista i sitt hem. En del hittades på gatan, andra i skymundan i gränder. Liken har i vissa fall flyttats, vilket är mer regel än undantag och inte alls så ovanligt som vissa inom polisen påstått. Det påstått kyliga genomförandet är en chimär. Det går alls inte att avgöra i vilken sinnesnärvaro mördarna hade när de utförde dåden. Kom ihåg att det påstådda sista offret, Mary Jane Kelly, formligen slaktades i blint raseri sin säng. Ni har kanske sett bilderna?
Herrarnas ansikten hade skrumpnat av obehag och flera nickade bistert.
– Sett från ovan, fortsatte Pinkerton, är differenserna mellan morden betydligt större än vad tidningarna gjort gällande, och – och jag vill åter poängtera detta – pressen har utgjort en mycket starkt tongivande faktor i detta, även i relation till rapporter från polis och Coroner.
– The Coroner’s Office, är de också infekterade av detta spektakel, frågade Sir Henry uppbragt.
– Självfallet, Sir, de så kallade patologiska experterna i ärendet har genom pressen dragit stora växlar på mördarens verktyg och kunskaper i ämnet. Knivar är vassa i slummen, mina herrar. De fyller sina syften i fler ändamål än ett. Vassa knivar underlättar slaktarens arbete betydligt och som jag redan sagt, skändning av prostituerade från ett sexuellt perspektiv är vida känt världen över. Det är ingen nyhet, utom möjligen för den oskuldsfulla allmänheten.
– Så, vilka mördade dem?
Sir Henry stirrade uppfordrande på amerikanen, så gjorde även alla andra i salongen och Mr. Pinkerton tog en rejäl klunk ur sitt glas innan han svarade.
– Jag tillstår att möjligheten finns att två, eller högst tre kvinnor har fallit offer för samme marodör, men totalt var de flera banemän ute på Londons mörkaste gator under de aktuella veckorna. Ett gott tips är de många gäng av förvildade pojkar som stryker omkring på nätterna. Gatflickornas hallickar använder dem för att övervaka verksamheten och en del flickor ägs direkt av gängen. Det är känt hos polisen, men inte så noggrant utrett, att en del gäng mördar prostituerade som olika sorts makabra invigningsriter. Det är oerhört svårt att gripa och lagföra de exakta gärningsmännen i dessa fall och för enskilda konstaplar kan det vara direkt livsfarligt att ens försöka.
Amerikanen gjorde en konstpaus och blickade ut bland de uppmärksamma ansiktena innan han fortsatte.
– Ni gentlemän känner säkert till begreppet ”slumming”?
Männen i salongen både nickade och ruskade på sina grånade huvuden. Jodå, de visste, en del av dem hade släkt, kanske rent av egna söner, eller barnbarn med den tvivelaktiga sysselsättningen på sina samveten. Mr. Pinkerton bestämde sig för att vrida in kniven ytterligare litet.
– Män av börd som ger sig ut i slummen för att söka kvinnor, vin och opium. Den relativt lilla stadsdelen Whitechapel har ensamt ettusentvåhundra prostituerade registrerade hos polisen.
Ett sus av andhämtningar hördes i salongen, någon hostade besvärat. Pinkerton fortsatte obönhörligt.
– Det betyder tiotusentals aktiva prostituerade i hela London. Det är en industri i sig själv, som omsätter några hundratusen pund per år, kontrollerad av mörkermän och ligor av hormonstinna pojkar. Det finns ingen farligare position i det brittiska imperiet än att vara gatflicka i London East End och polisen har helt tappat kontrollen. Situationen är så ytterst komplex, att om prostituerade kvinnor mördas i rask takt, väcker det ingen som helst uppmärksamhet, om inte någon gör det åt dem, som i det här fallet. Polisen har statistiken, men det är helt upp till pressen att sätta tonen på det sociala moras som är Londons slum.
Pinkerton gjorde en ny paus medan samtliga närvarande tycktes andas ut.
– Så, jag säger er, mina herrar, fortsatte han. Jack Uppskäraren är en bluff, en tupp skapad av en fjäder. De flesta poliser vi talat med håller med och det inkluderar även de som uppenbarligen läckt en annan uppfattning tidigare till pressen, men då mot betalning, givetvis.
De församlade männen var synbart upprörda. Man svepte det sista i sina drinkar, några ställde sig upp, ruskande på sina huvuden, ivrigt puffande på cigarrerna.
– Så, vad kan vi göra då?
Frågan kom från Lord Churchill och samtliga män stannade upp. De såg mycket frågande ut när de vände sina ansikten ifrån honom och tillbaka mot amerikanen.
– Ingenting, sa Pinkerton.
– Ingenting, flämtade Lord Churchill.
Amerikanen slog ut med händerna.
– Ja, vad kan göras, replikerade han. Vem skall läcka dessa fakta och på vilket sätt? Tron på Jack Uppskäraren är idag så stark att alla dementier endast kommer att göda brasan ytterligare. Särskilt om det kommer från den så kallade ”överheten”.
Det sista han sa kompletterades med en svepande handrörelse över dem.
– Det är så här myter skapas, mina herrar. Min far sa alltid att i valet mellan tro och fakta, väljer människan alltid tron. Jag har i min karriär i människans skuggvärld lärt mig att hålla min fars ord för sanning.
Det blev alldeles tyst i salongen. Det matta ljuset från fotogenlamporna speglade sig i de tummade glasen på sidoborden omkring dem. Luften var tjock av tobaksrök. Samtliga tycktes idissla amerikanens ord, medan talaren borstade aska från sina frackbyxor.
– ”Han” har inte mördat på ett par månader nu, sa plötsligt Sir Henry och såg sig aningen förvirrad omkring efter bekräftelse bland de andra.
Mr. Pinkerton fnyste och fimpade resolut sin cigarett i askfatet vid sin sida.
– Ni har fel, Sir, sa han skarpt. ”Han” mördar fortfarande, så även denna natt, statistik och fakta talar sina klara språk.


Hon väntade som vanligt på sin favoritplats vid fönstren i det blå rummet, varifrån hon kunde överblicka parken. Nattkylan hade brutit upp smogen och nu strök den likt osaliga andar mellan trädens stammar nedanför hennes utkiksplats. Himlen var stjärnklar och månen kastade ett grått sken över trädkronorna. Hon hade draperat sig med rustika plädar över axlar och ben, där hon satt, betraktande nattens långsamma rörelser. Hon hade alltid haft svårt för att sova, men särskilt så efter makens bortgång tjugosju år tidigare. Med natten kom bryderierna, som hon gärna lät avbrytas med det bästa hon visste, nyheter från yttervärlden.
Den gamle generalen visades in i rummet av en tjänstgörande page. Vanans makt gjorde att han bugade så djupt han förmådde innanför dörren och skulle ha upprepat akten ännu en gång efter några steg, om hon inte diskret vinkat avvärjande med handen. Hon värnade det informella i sina okonventionella kontakter noggrannare än vad de själva gjorde.
– Sir Bertram, sa hon i ögonvrån. Så angenämt, general.
Hennes röst var bruten av ålder och den sena timman. Drottning Victoria log stelt mot honom, när han i förbigående markerade en kyss mot hennes framsträckta hand.
– Sitt ner, kära vän, fortsatte hon enligt en väl inövad ceremoni de upprätthållit sedan deras gemensamma ungdom.
Sir Bertram lyfte på frackens skört och satte sig åter på den enkla stolen som man låtit ställa fram något till vänster framför drottningen, i väntan på hans ankomst. Han satt framåtlutad, med benen isär och med händerna vilande på spatserkäppens krycka. Hon såg på honom med smala ögon, det runda ansiktet vittnade inte längre om den iver hon egentligen alltid haft inför dessa stunder.
– Har det varit en givande kväll, frågade hon.
– Mycket, svarade han och ett leende spred sig över hans stela mun.
Hennes ögon vidgades något och hon lutade en aning på huvudet.
– Låt höra.
Och Sir Bertram berättade, lugnt och sakligt om kvällens bedrifter på Warwick Club, en av de få platser i det väldiga imperiet hon inte var välkommen till. Han berättade om den besökande amerikanen, detektiven, om utredningen och om det han hade att berätta. Drottningen följde honom noga med blicken, men avbröt honom aldrig. Ibland nickade hon långsamt, ett tydligt tecken på intresse, ibland bedrövelse. När den gamle generalen slutade tala med en tydlig avslutningsfas, såg hon länge på honom innan blicken vandrade ut i månskenet utanför fönstret.
– Aningen omtumlande, sa hon.
– Verkligen, ma’m, svarade han.
– En amerikan, fortsatte hon och tycktes smaka på en innebörd för detta konstaterande.
Sir Bertram sa inget. Att hon inte lade ut texten vid det här laget visste han berodde på att hon köpt berättelsen, vilket han tyckte var intressant eftersom hon var så vetgirig och borde nu komplettera med frågor. Så böjde hon på nacken och tycktes se ner i sina händer. Generalen förstod med ens att hon var sorgsen och ett styng av sympati för den gamla regenten träffade honom i maggropen.
– Flera banemän, sa han, den där Mr. Pinkerton?
Drottningens fråga hängde i luften för ett ögonblick och hon hann möta generalens blick innan han svarade.
– Ja, Ma’m, så sa han.
– Han kunde inte vara mer specifik, kanske …?
– Nej, jag försökte, Ma’m, men han kunde givetvis inte veta med säkerhet.
Den gamla kvinnan nickade allvarstyngt med sitt runda huvud.
– Polisen eviga dilemma, mumlade hon och ett litet, av vad Sir Bertram uppfattade som aningen sarkastiskt leende formades av hennes mun.
– Han håller två kategorier som troliga förövare, fortsatte han. Deras ägare och deras kunder. Mr. Pinkerton trodde att de många mördade prostituerade faller offer för dessa två typer av män.
Drottningen såg på honom och han förstod att hon ville veta allt.
– Ma’m, de mördas i samband med bestraffningar för dålig lönsamhet, eller undanhållande av pengar för deras ägare. De utsätts för dödande våld i samband med ilska från kunder, en förflugen kommentar om äkta hustrun i hemmet och barnen kan räcka. Eller så utövar en kund sina så kallade … eh … sexuella perversioner på kvinnorna.
– Av ren lusta, frågade hon.
– Ja, Ma’m.
Hon slöt ögonen och ruskade långsamt på huvudet.
– Det finns uppenbarligen lika många motiv som det finns kunder, Ma’m.
Han blev så sittande en lång stund och betraktade under tystnad den gamla kvinnan medan hon tycktes se ut över parken på baksidan av Buckingham Palace. Han torkade munnen och mustaschen med en vit näsduk ur ärmen på hans frack. Det var då han hörde henne säga det med en svag stämma, som om hon drömde och talade i sömnen. Men han hörde det tydligt och han knyckte omärkligt till med huvudet.
– Det skall fan vara kvinna.



Now he sings of Jacky Horner
Sitting in the Chimney-corner
Eating a Christmas pie,
Putting in his thumb. Oh Fie
Putting in, Oh Fie! his Thumb
Pulling  out. Oh Strange! a Plum.
Henry Carey, Namby Pamby, 1725


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar