tisdag 2 september 2014

Död åt Stalin

En betraktelse av Torbjörn Kvist



Det är en paradox att när Josef Stalins vacklande hälsa till sist kom ikapp honom och tog hans liv, så var han mitt inne i sin senaste och sista utrensning av människor i Sovjetunionen, den s.k. Läkarkomplotten. Med början den 13 januari 1953 hade arresteringarna inletts av flera läkare i Moskva, en åtgärd som byggde på falska antaganden och konspirationer rörande i första hand läkare av judisk härkomst. Denna omständighet skulle komma att spela en viktig roll i Stalins död – oavsett vilken orsak till den store diktatorn man antar som riktig.

Sedan 1952 hade Stalin drabbats av ett antal mindre hjärnblödningar, som noggrant hållits hemliga för de allra flesta i hans omgivning och framför allt det sovjetiska folket. Under de tidiga morgontimmarna den 1 mars 1953 drabbades han dock av vad man tror var en massiv stroke. Han hade tidigare på kvällen, den 28 februari, som vanligt befunnit sig i Kreml, där man avslutat dagens arbete med filmvisning. Därefter bar det av i limousine till hans stora, välbevakade datja i Kuntsevo, tillsammans med hans närmaste män, bl.a. Lavrenti Beria och Nikita Chrusjtjov. Man åt, drack och pratade politik fram till fyratiden på morgonen, då hans vänner rumlade hemåt i sina egna bilar.

Stalin upplyste sina närvarande livvakter att han inte önskade bli störd under nästkommande dag. Ordern var ovanlig, men inte helt främmande och vakterna tog det med största allvar, kamrat Stalin fick inte störas. Vakterna bestod av ett tiotal, av Beria handplockade män, förutom det vaktkompani som omgärdade datjan. Morgonen och förmiddagen förflöt under tystnad medan vakterna och tjänstefolket smög omkring utanför ledarens dörr. I normala fall brukade Stalin vakna vid tiotiden och begära in te och dagens kommunikéer från Kreml, som han därefter studerade ensam på sitt kombinerande sov- och arbetsrum. Men inte den dagen, den 1 mars. Inget som liknade livstecken hördes inifrån rummet och ingen vågade ens knacka på.

Dörren in till Stalins rum var en klassisk rysk dubbeldörr med vackert utsirat fönsterglas. Fram emot eftermiddagen såg man att en lampa tändes där inne, vilket man uppfattade som ett gott tecken, Stalin var trött, men vid liv. När han ändå aldrig hörde av sig blev man däremot mycket oroliga. Hade det hänt något? Vid halv sju på kvällen den 1 mars, tog vaktchefen mod till sig och knackade på. När ingen svarade klev han in i rummet och fann en knappt kontaktbar Stalin liggandes på golvet i sin egen urin och med blod kring munnen. Chocken var total.

Dock, vakterna ringde inte läkare direkt, utan kontaktade istället deras arbetsgivare, säkerhetsministeriet, det blivande KGB. Orsaken var just läkarkomplotten, som gjorde det svårt för vakterna att själva fatta beslut. På så vis var Lavrenti Beria en av de fösta digniteterna att anlända till datjan under kvällen. I princip samtliga ledande personer kom för att bese Stalin ligga som ett kolli på en soffa, så även hans barn, Yakov, Valilij och Svetlana. Inte förrän på förmiddagen dagen efter, den 2 mars, kontaktades läkare och tre av dem anlände inom kort. Det var inte mycket de kunde göra, Stalin var paralyserad i halva kroppen och kunde inte tala. Man gjorde en ytlig undersökning, utan tillgång till instrument och kunde konstatera att det var en stroke. Att köra den gamle mannen till sjukhus kom det aldrig att bli tal om.

Det tog Stalin mer än fyra dygn att somna in den 5 mars 1953. Det var antagligen en plågsam död där han gick ut och in ur medvetandet, förödmjukad, indränkt i piss och blod, oförmögen att meddela sig, men troligtvis med förståndet i behåll. Hela tiden passerade människor ut och in ur rummet där han långsamt dog. Man vet vilka de kända var, i praktiken hela Kreml, det högsta sovjet, men det har givetvis varit omöjligt att dokumentera de övriga. Händelseförloppet andas stor likgiltighet inför den döende diktatorn, även från hans anhöriga. Tyrannen skulle till att dö och rummet fylldes av dödsförskräckt tillförsikt, alla var rädda, inte inför den dreglande åldringen, utan inför varandra. Alla förstod att någon annan närvarande var skyldig till detta, men vem och tänk om de andra tror att det var jag? Mordet på Stalin, myt eller sanning, ligger som en aura kring den grönfärgade datjan i Kuntsevo till denna dag.

Det är en fråga om livvakterna och deras verksamhet under de här ödesdigra dagarna. Vittnesmål gör gällande att de pendlade mellan uttalad lojalitet till Stalin och avvaktande passivitet. Det går heller inte att sära på den närvarande vaktstyrkan, eftersom de större digniteterna hela tiden förde med sig egen säkerhetspersonal, samtliga från MGB – KGB: s direkta föregångare. Händelseförloppet under det första dygnet, efter det att Stalin gått och lagts sig vid fyratiden på morgonen den 1 mars, är inte helt klargjord. Så mycket gick miste under paniken som uppkom. Vilka var där, egentligen?

Om man utgår ifrån att Stalin mördades, att någon under hans druckna sömn, antagligen genom en kanyl, tillförde kemikalier som på något vis radikalt försämrade hans redan sköra hälsa, så är det ett par händelser som sticker ut. Den accepterade historien är att vakterna framåt eftermiddagen den 1 mars blev allt mer oroliga över den store ledarens hälsa och att man till sist tog mod till sig och knackade på. Därefter skulle vaktchefen ha gått in och upptäckt Stalins tillstånd. Exakta identifikationer på de närvarande vakterna finns ej att tillgå. En parallellberättelse till denna version är att istället för att man knackar på, så öppnas plötsligt dörrarna och en för vakterna okänd officer, en överste, gör sig gällande och meddelar att Stalins hälsa försämrats – ring säkerhetsministeriet. Givetvis kan vittnesmålen blivit hoprörda, den närvarande säkerhetspersonalen var hårt pressad, deras liv hängde på en tråd. Vem, i så fall, denne officer var, är totalt raderad från historiens radar. Det går helt enkelt inte att verifiera.

Ett mord på Stalin måste ha sanktionerats uppifrån. Det finns idag en konsensus i uppfattningen att den främste kandidaten för den gärningen torde vara Lavrenti Beria, säkerhetsministern, ordförande för MGB. Det var inte bara det att han personligen var fullt kapabel att ge en sådan order, han kontrollerade dessutom i princip samtliga instrument, sitt eget ministerium, nödvändiga för handlingen. Dessutom ansåg samtliga ledare att han stod närmast att ta över efter Stalin. De hade säkert negativa uppfattningar om detta, men Beria flyttade man inte på bara så där, han var den farligaste människan i dåtidens Sovjetunionen. Nu blev det inte så, Beria utmanövrerades av Nikita Chrusjtjov, som också han gick som en osalig ande i Stalins datja de där dagarna i början av mars 1953. Utvecklingen efter Stalins död gick mycket snabbt och Chrusjtjov utropades till generalsekreterare för det sovjetiska kommunistpartiet redan den 14 mars. Vid det laget var Beria utmanövrerad och arresterades av sitt eget ministerium så tidigt som den 26 juni.

Kan det ha varit Chrusjtjov som mördat Stalin? Givetvis, men han var nog slugare än så. Istället kan man tänka sig att han, vis av förhållandenas tillstånd, använde sig av mord genom ombud, dessutom hans främste fiende i Kreml. Chrusjtjov visste att Beria ville ha Stalin död, det vara enbart en fråga om att ta steget fullt ut. Kanske behövde Beria lite hjälp på vägen, inte med motivet, men med möjligheten. Vem skulle utföra det rent praktiskt, på plats och vem kunde man lita på – vem kunde de båda lita på?


Så, vem var då den okände MGB-översten i dörren till Stalins rum på eftermiddagen den 1 mars 1953?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar