måndag 1 september 2014

General Patton: A Soldier's Life

Bokrecension av Torbjörn Kvist



Konsten beskriva en legend är svår och professor Stanley P. Hirshon erbjuder en antiheroisk bild av en ikon i sin bok General Patton: A Soldier’s Life, Harper Perennial 2003.

Hans bild av Patton är mörk, han är en antisemit, en anstiftare av krigsbrott och en fanatisk karriärist som sparade ingen i sin drift att armbåga sig fram. Han viftar undan Pattons militära arv och citerar endast alla möjliga negativa kritiker av generalens många beslut under kriget. I Hirshons version överlever Patton endast genom politiska kontakter och det krävs ett under för att han inte skall falla offer för bad press. Ett misslyckande som militär guvernör i efterkrigstidens Bayern använder författaren för att anklaga Patton för högerfanatism, vilket skulle ha lett till att han förlorade den tredje armén, hans viktigaste kommando under kriget.

Så, hur bra porträtt målar professor Hirshon?

Han startar med en arrogant inledning där han anklagar samtliga tidigare levnadstecknare av Patton för ofullständig research. Han sätter en mycket hög ribba för sig själv, men som militär biografi faller Hirshons bok för hans egen standard och han visar på sin egen trångsynthet genom sitt val av källor. Han använder alla nedvärderande uttalanden, skvaller och historisk mytologi för att trycka ner minnet av Patton. Han kallar Patton trångsynt och pekar på den tidens största åkomma i USA, anglofobin, genom att repetera samtliga förolämpningar, halvsanningar och lögner rörande britterna. Pattons fans brukar ofta kalla honom en krigare från en annan tid, i Hirshons version är han för det mesta en krigare utanför ramarna.

Patton var ingen råmodell för mänskligheten, det har aldrig varit en hemlighet och är också något mycket tydligt i samtliga levnadsbeskrivningar av honom. Hirshon visar ingen som helst förståelse för vare sig den tid, eller den armé som Patton verkade i. Han tror att antisemitism var unik för generalen, att karriärism skulle vara något okänt i en liten underfinansierad verksamhet som amerikanska armén under mellankrigstiden, samt att Patton, som arbetade för att mekanisera kavalleriet utan att trampa på hästlobbyns ömma tår, helt enkelt lämnade stridsvagnarna ryggen.

Hirshon har inte läst, eller förstått, Pattons omfattande militära skrifter och noteringar, eller studerat de många – oreglementsenligt – upphämtade underrättelserapporter som generalen använde för att studera de framtida motståndarna. Inte heller har han citerat, eller ens läst, de operationella och taktiska hjälpmedel som Patton skrev för tredje arméns räkning och som placerar Pattons hela militära tänk i öppen dager. Den tunge och samtida militärhistorikern Basil Liddel Harts uppfattningar, som Hirshon snorkigt citerar, är uppenbart felaktiga. Mest av allt minimerar han Pattons långa vänskap med Dwight Eisenhower, som mer än någon annan skyddade Patton därför att han visste att vännen var ett militärt geni, som kunde skola en gigantisk värnpliktsarmé till en professionellt stridande enhet.

Hirshons General Patton är dålig militär historia. Han citerar ständigt dagböcker och brev utan att kontrollera deras korrekthet gentemot de händelser, underrätelser eller loggar som de skall kommentera, eller skribenternas intentioner. General John S. Wood, chef för 4: e pansardivisionen, som är det mest förekommande vittnet i boken, var mycket bitter över sitt välmotiverade entledigande från sin position i augusti 1944. Han saknade helt kunskaper om de högre skälen till hans öde i Bretagne, vilka han bestred å det kraftigaste. Han var inte insatt i Eisenhowers planering och intentioner och tjänstgjorde hela fyra nivåer under beslutsfattarna som signerade hans förflyttning. Wood lade skulden på fel person, d.v.s. Patton – två nivåer över honom – ett faktum Hirshon borde ha insett om han läst planer och order för 12: e Armegruppen och tredje arméns stridslogg.

Den ingående, långa och anglofobiska sörja presenterade av vittnet general Clarence R. Huebner rörande kampanjen på Sicilien, är i grunden felaktiga och borde ha eliminerats av vilken militär expert som helst. Dagböckerna tillhörande general Omar Bradleys assistent Chet Hansen, samt de mycket emotionella kommentarerna från Pattons stabschef, general Hobart Gay, måste brukas försiktigt utifrån två helt skilda anledningar – den ene emot, den andre för – ändå är de citerade av Hirshon som fakta. Många kommentarer från professionella militärer pekar på Hirshons ofta felaktiga slutsatser, baserade i huvudsak på brist på research av Pattons operationer i kriget som helhet. Patton var ingen ö i ett militärt hav.

Till och med hans försök att lyfta upp Patton misslyckas. Hans uppgift att Pattons tredje armé hade den lägsta procenten av s.k. skyttegravsfot i hela den amerikanska armén, stämmer inte. Det är bara att kolla i den amerikanska militära läkarkårens statistik. Hirshons fokus på Pattons mörka sidor är i sig en lisa för de ibland nästan religiösa hyllningarna av generalen, men författarens brist på balans bekräftar inte hans egen uppfattning att Patton var en framstående soldat, han lämnar objektiviteten helt hängande i luften. Även om han ofta är intressant, så erbjuder inte Hirshon särskilt många nyheter. Han hamnar i skuggan av Martin Blumensons The Patton Papers, eller Carlo D’Estes mera kompletta och balanserade Genius for War.


Gällande Stanley P. Hershons påstående att han bevisat att alla andra har fel, att Patton inte var dyslektiker, måste man verkligen undra, i hänseende till många andra delar av hans arbete, om djupet på hans research verkligen är så genuint som han påstår.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar