måndag 1 september 2014

Skuggan av Nikitin

En betraktelse av Torbjörn Kvist


Den allra första noteringen av general Fedorov Michailovitj Nikitins existens dyker upp när han skrivs in vid NKVD i början av 1937. Detta var mitt under de stora utrensningarna i Sovjetunionen, då den sovjetiska säkerhetstjänsten svällde i storlek. Han gör sig dock märkbar i det att de mest intriganta ryktena talar om att Nikitin omedelbart fördes upp i hierarkin av Nikolaj Jezjov, självaste NKVD-chefen och häxmästaren själv. Om så var fallet – och mycket talar för att det var så, eftersom Nikitin utan tvekan etablerade sig snabbt i den sovjetiska säkerhetstjänsten som en tung insider – så öppnar det för ännu en legend, eller kanske mera ett hånfullt rykte om general Nikitin, nämligen att han var homosexuell, eller åtminstone mycket frigjord med sin sexualitet.

Kommunismen hade i sitt första riktigt stora experiment, Sovjetunionen, den paradoxala egenskapen att den samtidigt raserade de gamla kristna föresatserna, som det återskapade den politiska konservatismen i det ryska samhället. Det krig mot homosexualitet som dagens ryska stat ägnar sig åt, i relation med den ryska neonazismen, har sina rötter likväl i den ryska ortodoxa tron, som i den kommunistiska ideologin. Det råder ingen tvekan om Nikolaj Jezjovs mer eller mindre offentliga och ofta våldsamma bisexualitet. Om Nikitin snabbt gjort sitt namn i det inre av NKVD i mitten av 1930-talet – och det måste han ha gjort – så ligger det mycket i detta påstående. Homosexualiteten i sig självt utgör därför i sin tur ett mått på denne mans häpnadsväckande överlevnadsförmåga i det sovjetiska samhällets allra högsta – och innersta – toppskikt.

General Nikitin gjorde övergången till Lavrentij Berias övertagande av NKVD 1938 inte bara smärtfritt, utan även ytterst framgångsrikt. Detta sker hans unga år till trots, han var knappast äldre än tjugo år, en enastående bedrift. Beria visste allt om Jezjov, efter att på Stalins order agerat dennes ställföreträdare i ett år. Beria delade hans passion för minst sagt experimentell sexualitet – han var en notorisk våldtäktsman – men däremot inte homosexuell. Dessa omständigheter göder därför ännu en legend om general Nikitin, nämligen att han var en insider i Jezjovs undergång. En sådan utveckling bekräftar i så fall mönstret i Nikitins kommande karriär, där han lägger sin väg genom sin fullständigt livsfarliga tillvaro genom att tidigt haka fast i de kommande förändringarna i den sovjetiska statsapparaten. Han uppvisar därför, får vi anta, en enastående perceptionsförmåga och blir därigenom instrumentell i sovjetstatens överlevnad.

Så långt i historien rör vi oss i svepande antaganden, baserade på kunskaper om Jezjov och Beria, inte om Nikitin. Det finns ytterst få och alltid fragmentariska spår av honom i arkiven, vilket är en kuslig slutsats som går som en iskall vålnad genom dagens forskning i ämnet. Nästa landmärke i Nikitins berättelse är i detta avseende typiskt, då det tar avstamp inte i den sovjetiska säkerhetsapparatens katakomber, utan i den brittiska underrättelsetjänstens gamla arkiv.

Det finns en notering från mars månad 1943, i vad som då var Special Operations Executive, SOE, rörande förhören med Rudolf Hess, toppnazisten som flög till Skottland året innan i eget plan för att förhandla fred med britterna. Under sökord som Molotov-Ribbentroppakten existerar denna notering, som blivit obetydligt känt i historiska underrättelsekretsar som The Ruhnu Declaration. Uppenbarligen trodde man inte på den då rätt så mentalt förvirrade Hess, för vad han berättade var att hösten 1938 reste han i sällskap med diplomaten Albrecht Haushofer till den estniska ön Ruhnu i Rigabukten för att diskutera en ickeangreppspakt med ryssarna. Det är en anmärkningsvärd notering eftersom Molotov-Ribbentroppakten officiellt förhandlades fram under sommaren 1939 och skrevs under så sent som den 23 augusti samma år, bara någon vecka innan andra världskrigets inledning.

Den enda anledningen att tro på denna uppgift, är den fasta övertygelsen bland initierade bedömare att det är svårt att acceptera vare sig nazisternas utrikesminister Joachim von Ribbentrop – en f.d. champagneförsäljare – och Adolf Hitler som fäder till denna pakt. Rudolf Hess däremot, samt hans vän Haushofer, var mer av den kapaciteten. Britterna hade själva imponerats av Hess inför det olyckliga Münchenfördraget, som en ovanligt driven diplomat, dessutom med närmast flytande engelska. Enligt Hess skulle man således året innan ha rest under stort hemlighetsmakeri med jagare över ett oroligt Östersjön till lettiska Ventspils. Där hade man mött en rysk spion, av svensk börd – hör och häpna – under det uppenbarligen falska namnet Felix Heifitz. Tillsammans hade man rest med bil upp till Kotka, där man tagit anonym fiskebåt till ön Ruhnu.

Ruhnu, eller på svenska, Runö, var redan på den tiden en isolerad avkrok, helt befolkad av svensktalande människor, inte ens tusen själar. Människorna levde nästan som på medeltiden, bodde i långhusliknande byggnader och talade vad som antagligen var den äldsta förekommande svenskan. Inget av detta existerar idag, efter den sovjetiska ockupationen. Då, 1938, stod det fortfarande fria Estland under massivt sovjetiskt tryck och man hade därmed godkänt att upplåta sitt territorium som neutral plats för diskussioner mellan två stormakter – diskussioner som skulle leda till deras egen undergång. Hess och Haushofer träffade här Molotov och en liten stab ryska diplomater, som rest med motortorpedbåt från den sovjetiska basen i Paldiski. Med på resan var också, givetvis Gestapo, i egenskap av SS-Sturmbannführer Robert Forster. Denna uppgift stärker Hess uppgifter betydligt, eftersom det är en person med omfattande dokumentation i underrättelsekretsar – något vi återkommer till strax. Enligt Hess var det Forster som efter mötet upplyste honom om att han språkat med en ung löjtnant ur NKVD – Fedorov Nikitin.

Om detta är sant, skulle Nikitin ha medverkat i detta historiskt mycket intriganta möte, antagligen fortfarande under order från Jezjov. Men dennes tid var ute hösten 1938, Beria hade hemma i Moskva i praktiken tagit över NKVD. Uppgiften om Nikitins medverkan, om det nu är sant, stärker i så fall förhållandet med hans transferering mellan de två legendariska NKVD-cheferna. Intrigen tätnar.

Robert Forster är mycket intressant i detta sammanhang. Han dyker senare upp i förhör med amerikanska OSS, dagens CIA, efter kriget, men försvinner sedan spårlöst och dyker istället upp i Östberlin i slutet av 1940-talet. Han återupptar där sin poliskarriär och blir så småningom chef för folkpolisens kriminalavdelning i huvudstaden, med nära relation med gamla SS- och Gestapo-kollegor inom det östtyska Stasi. Forsters karriär är spännande. Född schwabare, var han på 1920-talet nära poliskollega i München till den blivande SS-generalen och chefen för SS-Liebstandarte Adolf Hitler, Sepp Dietrich. Forster var en av kriminalarna som utredde Hitlers systerdotter Geli Raubals självmord 1931 och som därmed avskrev samtliga misstankar mot den blivande führern. Han kände Hitler, eller snarare, Hitler kände till honom. Hur pass nära de stod varandra är höljt i dunkel, men med tanke på omständigheterna kunde de ha stått varandra närmare än man tror. Forster gjorde senare en mörk karriär under kriget, där han bl.a. skötte internutredningarna av SS-Einzatsgruppen i Ryssland åt först Reinhard Heydrich och sedan Ernst Kaltenbrunner. Han var även en av ledarna för undersökningarna efter attentatsförsöket på Hitler den 20 juli 1944, särskilt i samröre med förgreningarna av komplotten till armén på östfronten.

Det är inte länge sedan uppgifter framkommit i USA att Robert Forster, som avled i Östberlin 1966, var spion åt både CIA och brittiska MI6. Detta går dock stick i stäv med dåvarande västtyska underrättelsetjänstens uppgifter om att Forster var spion åt Stasi och även KGB. Dessa båda uppgifter är var för sig fakta, vilket tyder på att den gamle SS-mannen var dubbelspion. Men det finns ytterligare föda för konspirationer. Källor inom samma tyska underrättelsetjänst gör gällande att Forster var invigd i Operation Wolf, KGB: s kända s.k. andraslagsalternativ till ett eventuellt misslyckat Operation Valkyria – attentatet mot Hitler. Ryssarna kände till Valkyria från eget håll och Forster kan ha varit en av uppgiftslämnarna. Det finns dock ingenting i KGB: s rullor om honom, så frågan är – om det var så, vem i så fall vallade honom för Moskvas räkning?

Felix Heifitz var givetvis alias för kommunisten Valter Emanuel Landgren, från Vansäter utanför Söderhamn och den i särklass störste spion Sverige någonsin haft. Han avslöjades i en stor artikelserie och medföljande TV-dokumentär, producerade av mediebolaget Lusthuset åren 1999 och 2000, vilka tvingade statsministerns avgång för att rädda den socialdemokratiska regeringen. 2001 utkom tidigare chefen för Lusthuset, samt skaparen av det utomordentligt framgångsrika, internationella agenturen Media Witches, Miriam Larsen, ut med boken Brakfesten: Sanningen på bordet. Det digra materialet kom direkt från KGB: s arkiv, enligt rykten anskaffade av Rosa Hammar, f.d. Säpo och faster till journalisten Eva Hammar, som mystiskt försvann i Lettland 1997 och anses vara död. Avslöjandet av Landgren, en dittills helt okänd operatör i svenska kretsar, drog slöjan av ögonen för hela den svenska samtidigt, som ett jättelikt facit på allt man skulle vilja veta om spioneri mot Sverige under det kalla kriget. Det var hela Raul Wallenbergsaffärens upplösning, där Landgren varit instrumentell i både gripande, förhör och avrättning. Det var sabotagen mot Sveriges tafatta försök att sända baltiska spioner till Sovjetunionen, Catalinaaffären, affären Stig Wennerström, rekryterad till ryssarna av Landgren redan 1934, i Riga. Det var Ragnar Strandvall, medlem i socialdemokraternas verkställande utskott åren 1966-1987 och i den egenskapen spion åt KGB.

Valter Landgren skall ha mördats under mystiska omständigheter i Moskva 1957. Det kan man läsa i den finska bloggossfären, där det påstås att en Timo Palianov, född i Karelen när det fortfarande var finskt och pensionerad polisman i Moskva. När finsk media försökt närma sig den finskspråkige gamle manen i hans lilla skyffe i den ryska huvudstaden, höll han sig dock alltid undan. Grannarna sa att han var svårt alkoholiserad och mycket paranoid. En granskning av Palianovs förflutna avslöjar att han blev överste vid Moskvapolisen och att han hade haft ett nära samröre med polisgeneralen Ilya Suvorin, en av de viktigaste personerna bakom Boris Jeltsins maktövertagande i Ryssland 1991. I juni 2013 var det i alla fall någon som tog sig för att mörda den snart åttioårige Timo Palianov genom att slänga ut honom från sjunde våningen på Izmailovo Alpha Hotel i Moskva. Vad den gamle trashanken hade att göra på ett lyxhotell återstår att få sin förklaring.

I Lettland finns det dock handlingar tillhörande Soros Foundation som placerar Valter Landgren mitt i den sovjetiska ockupationen av landet 1940. Landgren hade uppenbarligen en bas i Riga, han talade lettiska och var inblandad i förhör och avrättningar av ett antal lettiska militärer. Uppgifterna gör gällande att en av dessa militärer var en major Karlis Berzins.


Far till Vilma Berzina-Landsmane.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar