tisdag 10 februari 2015

Victor


Det finns en berättelse som retar mitt bakhuvud konstant, hela tiden. Jag somnar till den och jag vaknar, fortfarande med den i huvudet. En del personer har undrat varför jag inte skrivit något dramatiskt om andra världskriget. En bra fråga och svaret ligger där, i denna berättelse och pyr i mitt bakhuvud.

Det är en stor, episk berättelse om två tyska barndomsvänner från Schwaben, Victor och Dietmar, två unga män som separeras av första världskriget. Victor är medelklass, strävsam, pliktskyldig och kandiderar till officersutbildning inför den obligatoriska inryckningen. Dietmar är av pretentiös lågadel, hopplöst lat och ointresserad av allt annat än pengar och skörliv. Han lämnar Tyskland och far till Amerika när kriget startar.

Berättelsen startar strax före julen 1942. Vi befinner oss på ett frustande tåg genom en månklar vinternatt norr om Smolensk i det svarta Ryssland. Det är en trupptransport på väg in i den fruktade Rezjevfickan, den stora köttkvarnen. Hundra mil därifrån stängs sjätte tyska armén in av Röda armén i Stalingrad, men här skall de inte lyckas. Under den kommande vintern skall ryssarna göra sina sista, desperata försök att skära av förbindelselinjerna till fältmarskalk Walther Models kampgrupp. Striderna kommer att nå sitt crescendo, tiotusentals kommer att duka under.

Manskapet åker godsfinka, officerarna gungar fram i passagerarvagnarna. Det är fulltsatt bortom bristningsgränsen och stämningen är tryckt, ingen vill till fronten som sluter sig allt tätare omkring dem. En major ur infanteriet väcker officerarnas intresse där han sover uppträngd mot väggen. Hans uniform är alldeles ny, som hos en nykläckt fänrik, men han är ändamålsenligt klädd för vinter, begränsad packning. Dessutom, runt halsen dinglar Blauer Max, eller Pour le Mérite, det stoltaste beviset på tapperhet och ära från det förra kriget.

De vet inte att majoren anlänt hem till Tyskland via Sydamerika och Spanien. Han är frivillig till östfronten och självaste generalöverste Gotthard Heinrici, Giftdvärgen, chefen för den tyska fjärde armén i Smolensk, har signerat hans tjänstgöringsorder efter rekommendationer från fältmarskalk Erwin Rommel. Han skall vidare till Models stab i motståndsfickan – som den kompanichef ur Rommels bayerska jägarbataljon – Alpenkorps – den märklige majoren en gång var.

Ingen känner det verkliga syftet med hans ödesmättade resa in i dödens käftar, ingen känner hans bakgrund i Amerika, hans år på Sing-Sing.

Anfallet kommer plötsligt. Ryska spaningsenheter, förstärkta med partisaner, angriper det långsamma tågsetet. Anfallet är dåligt koordinerat, man har inte hunnit spränga rälsen, men försöker nu med granatkastare istället. Det är därmed inte mindre dödligt, tillkortakommanden till trots. Den tyngre beväpningen tillhörande det medföljande tyska luftvärnet öppnar eld. Allmän avsittning kommenderas från tåget. De närvarande stridsförbandscheferna tar sina handeldvapen och söker sig till soldaterna längre bak. Kvar lämnas stabs- och underhållsofficerare, illa utrustade för ändamålet, med enbart tjänstevapen och några enstaka maskinpistoler tillgängliga. De tumlar ut i snön för att bekämpa en kallhamrad fiende med detta till hands.

Den svaga eldgivningen innebär att ryssarna når en nära stridskontakt på deras avsnitt. Den okände majoren slåss som en djävul, fäller motståndarna med extrem aggressivitet och skicklighet. När anfallet ebbat ut och snön färgats sotsvart av granatkrevader och rött av blod, stannar allt upp i åsynen av majoren, vars ansikte är randat av offrens blod, ståendes långt där ute i månskenet, med favoritvapnet, ett avsågat hagelgevär, brutet i handen. Han stirrar upp mot stjärnhimlen och vrålar:

Dietmar, ditt djävulens avskum, här är jag, här kommer jag. Jag kommer för dig.


Mary Shelley, eat your heart out.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar