onsdag 25 mars 2015

13 timmar i Benghazi


I Sverige känner man inte till så mycket om skandalen kring det amerikanska uttrycket Benghazigate. Den allmänna uppfattningen, när, eller om den alls kommer upp i sökarljuset, tycks vara att det är en storm i ett vattenglas. Denna uppfattning kommer sig av att de huvudsakliga opinionsbildarna i vårt land hämtar information från en allmänt ointresserad, blasé, eller helt enkelt politiskt partisk amerikansk media. Det handlar här om att skydda presidenten och hans utrikespolitiska agenda.

Ordet Benghazigate appellerar på Watergate, den politiska skandalen i början av 1970-talet som ytterst kom att kosta president Richard M. Nixon hans ämbete. Watergate hade medias hela fokus på sin tid och är fortfarande en favoriserad, traumatisk historia att berätta. Watergate handlade om olaglig underrättelseverksamhet utförd av Vita huset, om avlyssning av Demokratiska partiets nationella kansli i Washington och kanske så mycket som hundratals tusen förskingrade dollar ur det Republikanska partiets återvalskassa. Ingen människa dödades och presidenten bet i det sura äpplet och avgick. Senare uttryckte han i en mycket uppmärksammad intervju med David Frost att han kände ånger inför det han gjort.


Benghazigate handlar om president Barack Obama och hans administrations oförmåga att agera under en våldshandling i Libyen 2012. Det rör sig om politiskt inkorrekta krigshandlingar, om en terroristattack [som inte var] mot en amerikansk diplomatisk installation i Libyen och om en mördad amerikansk ambassadör. Totalt fyra amerikaner dödades, ett tiotal sårades, plus ett oräkneligt antal libyer. President Obama har till denna dag haft påtagligt svårt att ens benämna händelsen för vad det var, en terroristattack utförd av radikala islamister. Den dåvarande utrikesministern har snärjt in sig i kontroversiella uttalanden och bildat mur mot kritiken tillsammans med sin forne chef.

På kvällen den 11 september 2012, d.v.s. på nioårsdagen av 9/11, anfölls det amerikanska utrikesdepartementets fredade diplomatiska område i Benghazi, Libyen, av flera tungt beväpnade män. De sköt sönder och brände ner hela komplexet, dödade två och sårade ett antal amerikanska diplomater och säkerhetspersonal. USA: s ambassadör, J. Christopher Stevens avled i rökförgiftning när han försökte undvika att bli tagen av terroristerna. En eldstrid som pågick hela natten utbröt när amerikanska säkerhetsmän från en närliggande CIA-bas räddade de överlevande. Ytterligare två man dödas.


Under den pågående striden erhåller de omringade amerikanerna inte någon assistans från Washington DC, endast byråkratiska förklaringar till varför det inte skedde. Först dagen efter erbjöds de möjlighet att med flyg lyftas ut ur staden, tillsammans med kropparna av de dödade. Efteråt lade Washington DC ner åtskilligt med kraft på att avstyra misstankarna från en terrorattack, man vidhöll under en längre tid att det diplomatiska området angripits av demonstranter efter det att en amerikanskproducerad islamkränkande film lagts ut på Youtube, en händelse som utlöst sådana aktioner på andra håll i världen. Till sist tappade utrikesminister Clinton fattningen i direktsändning under ett offentligt förhör i kongressen och röt i anslutning till orsakerna till händelserna: What difference does it make.

Idag vet man med bestämdhet att det var en terroristattack, planerad och genomförd av radikala islamister i Benghazi. Detta har rest ett antal frågor omfattande Benghazigate. De kan delas in i tre kategorier:

GRS intervjuas
 1. Innan attacken: Vem, om någon, förtjänar skulden för bristen på underrättelser och säkerhet för det diplomatiska komplexet i Benghazi och bidrog dessa bister till ambassadörens och hans medarbetares död?
2. Under attacken: Var den amerikanska responsen tillräcklig enligt Washington och om så inte var fallet, varför det? Stämmer uppgifterna att Washington kommenderade Stand Down till möjlig hjälp i närområdet? Var en mer aggressiv militär respons möjlig och om så, hade den förhindrat dödsfallen bland dem som var på plats för att försöka rädda de ansatta?
3. Efter attacken: Missledde Obama-administrationen opinionen av politiska skäl, önskade man undanröja den tänkbara kopplingen till al-Qaida? Om så, varför?

2014 utkom journalisten Mitchell Zuckoff med boken 13 Hours In Benghazi, som han skrev i nära samarbete med tre medlemmar ur det s.k. Annex Security Team, Kris Paronto, Mark Geist och John Tiegen, den styrka av elitsoldater som ryckte ut från CIA: s närliggande annex i Benghazi och räddade de överlevande. Boken är en detaljerad redogörelse för striderna den natten från dem som deltog på marken med kallt huvud. Den är indirekt en svidande vidräkning med Vita husets agerande då den klart beskriver den ursprungliga attackens beskaffenhet, svårigheterna med att erhålla hjälp och de efterkommande trakasserierna som de överlevande fick utstå från deras yttersta arbetsgivare, presidenten – veteranstatusen ifrågasatt, sjukförsäkringar på avvägar, pensioner hotade.


Benghazigate är ett allvarligt symtom på ett skifte som skett i amerikansk utrikespolicy under Barack Obamas administration. Det har alltid varit så att amerikansk diplomatisk och militär personal, ja, även enskilda medborgare, har kunnat räkna med full support hemifrån i den händelse de skulle hamna i svårigheter utomlands. Ytterst har man alltid sänt ut Marinkåren om så krävts. Så är det inte längre, vare sig diplometer, militärer eller någon annan amerikan för den delen, kan vara helt säker på Washingtons respons. Detta avgörande skifte är i sin tur det tydligaste tecknet på hur hela den amerikanska utrikespolitiken ändrats på så sätt att terrorism och diktatoriska terrorstater numera kan löpa amok på världsarenan.


2014 satte den amerikanska kongressen samman den s.k. Select Committee on the Events Surrounding the 2012 Terrorist Attack in Benghazi. Ordförande är kongressmannen från South Carolina, Trey Gowdy (R). Beroende på vad denna utredning kan presentera, Vita husets ovilja till trots, kommer den att lägga ytterligare barlast på ett redan plågat minne av en amerikansk president, samt ett måhända oöverkomligt hinder för en potentiell efterträdare.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar