måndag 2 mars 2015

En skiss av Nikitin


En skiss av ett kapitel ur boken om general Nikitin, en ytterligare presentation av Robert Forster:

Fredag den 21 juli 1944

Den nordliga delen av landryggen mellan floderna Narew i Polen och Bug i Ukraina kallas Podlasien, ett flackt och bördigt landskap som genomkorsas av lövskog. Högsomrarna är oftast mycket varma med brännande sol och knasterdoftande fält. De tyska fältgendarmerna vid byn Królowy Most, drygt tjugo kilometer öster om Bialystok, får däremot inte lätta på uniformerna, men de har hängt av sig hjälmarna till förmån för båtmössorna. De är många, ovanligt många, minst en tropp, och de har satt upp en ogenomtränglig vägspärr utmed en liten väg vid ett skogsbryn. Större delen av styrkan syns mellan träden i skogen, men de har inte sökt sig dit för skuggan, de har kommenderats via radio att avvakta och absolut ingenting röra förrän förbandets chef infunnit sig.
Det innebär även att den korpulente officeren från SS: s säkerhetstjänst, SD, får vänta. Den operative chefen på plats, en barsk fältväbel med tjänstebeteckningen blänkande från en bricka runt halsen, har stoppat honom tvärt. Det var nära att de inte hunnit, SS-mannen hade varit snabbt på plats, ensam i en egen Kübelvagen. Han är Sturmbannführer och iförd sommaruniform med öppna slag på vapenrocken, brun skjorta och svart slips. Ridbyxor saknas, istället bär han fältbyxor nerstoppade i vanliga, smutsiga marschkängor. Skärmmössan har han skjutit bakåt i nacken, medan han stillsamt röker de stinkande, ryska cigaretterna han förvarar i en etui av silver. Med händerna i byxfickorna lutar han sig lojt mot sitt fordon.
Han fimpar den tredje cigaretten när en plym av damm blir synligt i nejden och smattret från ytterligare ett fordon gör sin entré. Långt bort i öster hörs de pågående striderna, artilleribeskjutning, bombardemang, enskilda knallar. Flygspaning är utposterad.
Överstelöjtnant von Oben, underrättelsechef på andra tyska armén, anländer med sin ciceron, major Donner, chef för arméstabens fältgendarmsbataljon. Fältväbeln kommenderar givakt bland sina män, vilket Donner, en väldig, tjurnackad man, irriterat viftar bort när han kliver ur bilen. Hans uppmärksamhet är istället helt riktad mot SS-officeren, som vippar mössan på plats på huvudskålen och ler sardoniskt under lugg.
– Forster, muttrar Donner förvånat och sneglar nervöst på underrättelsechefen.
Han tar de nödvändiga stegen mot SS-mannen och sträcker kollegialt fram handen. Sturmbannführer Forster tycks försöka le uppriktigt och fattar hans hand i ett slags hjärtligt handslag.
– Det var inte igår, Willi, tvingar han fram.
För de övriga militärpoliserna framgår det tydligt att det är två männen är riktiga snutar. De vet allt för väl att Willfred Donner varit mordrotelchef i München innan kriget. Historierna har gått vilda bland leden. Så då borde den där fetknoppen från det jävla SD vara något liknande, antagligen en tidigare chef, såsom Donner går på. Säkert Gestapo, kanske Einsatz – underbart vilket som.
Överstelöjtnant von Oben harklar sig och major Donner introducerar dem som hastigast. Officerarna undviker honnörer, det hela är informellt, dessutom med korsvis jurisdiktion. Armén är inte road.
– Vad gör ni här, undrar von Oben syrligt.
Sturmbannführer Forster svarar inte, utan tänder åter en cigarett från det blänkande etuiet och tänder den med en påkostad tändare. Major Donner ursäktar dem och får med sig sin överste åt sidan. Hans mannar runt omkring betraktar scenen med sarkastiska miner. Goda råd är dyra.
– Herr Oberst, viskar Donner. Robert Forster var min gamle chef i München. Såvitt jag vet har han varit, eller fortfarande är, direkt underställd RSHA. Han är en av Kaltenbrunners mannar.
Von Oben lyssnar intensivt och sneglar misstänksamt mot Forster, som helt tyckts ignorera dem. Han känner olust och Donner lutar sig ytterligare närmare.
– Jag har tillbaka på trettiotalet sett honom vara du och hej med … führern …
Von Oben stirrar med stora ögon på sin major, som nickar allvarligt tillbaka.
– Så, du tror att …?
Donner hyschar honom, utan att denne reagerar på den hierarkiska förolämpningen, utan fortsätter att snegla oroligt på mannen från SS. Donner särar sig från sin kollega och ger Forster sin förnyade, ändrade uppmärksamhet.
– Okej, utropar han entusiastiskt och slår ihop händerna. Då sätter vi fart då.
Han går med resoluta steg mot skogen och klappar sin SS-vän förtroligt på axeln när han passerar honom. Forster tecknar hövligt till von Oben att gå före honom. Fältväbeln pustar ut och lommar efter med sin kulsprutepistol över axeln i en rem. Nervositeten ligger tät mellan träden och de attackeras omedelbart av svärmar med knott. Direkt innanför brynet står en stabsbil med suffletten nedfälld, till hälften inkörd i ett buskage, varför man inte omedelbart ser den utifrån. Det finns inget i den, det enda militärpoliserna tillåtits kontrollera.
– Vägen fortsätter genom det här skogspartiet och över nästa fält, kommenterar Donner utan att se sig om. I nästa parti slutar den vid ett hygge. Armén ämnar använda den som slinga för olika förband efter nästa tillbakadragande. Ingenjörerna kommer att förlänga vägen hela vägen ut.
Det uppenbara sekretessbrottet kommenterades inte av överste von Oben och Forster undrade om det fanns en mening i sin gamle kollegas indiskretion. Var förevisningen av arméns håglöshet ett mått på hans välvilja mot honom?
– Där, säger Donner och pekar.
De stannar, medan fältväbeln passerar förbi dem för att vifta bort de utposterade gendarmerna. Översten gör en ogillande grimas. Donner ser menande på Forster, som i sin tur känner igen dennes trötta professionalism i ögonen.
De har kommit till en liten glänta i skogen och till höger ligger en kropp, eller snarare resterna av en kropp. Den ligger på rygg, det ser man på att stövelspetsarna pekar uppåt, men ovanför höften har kroppen slitits av helt och hållet. Synen är motbjudande, även för den mest härdade. Runt omkring dem, på marken och hängande i träden återfinns överkroppen i stycken och delar. Förekomsten av flugor är enorm och männen viftar besvärade omkring sig med händerna. Det mest makabra är att kroppen, eller rättare sagt benen, är iförda korrekta grå ridbyxor nedstoppade i de blanka stövlarna, byxor med breda, röda revärer. En generals byxor, med andra ord.
– Jag ger er generalmajor von Tresckow, säger Donner på sitt sedvanliga, sakliga vis. Hermann Henning Karl Robert, 43 år gammal, andra arméns stabschef.
Överstelöjtnant von Oben stönar ljudligt. Forster tar några steg framåt och när han passerar Donner viskar han:
– Alltid samma teater, kommissarien?
Han vet att kollegan drar på munnen bakom hans rygg.
– Så, vad tror vi om detta, fortsätter Donner med proklamerande stämma, som om de senaste tio, femton åren aldrig existerat.
– Det här är arméns sak, avbryter von Oben. Det är uppenbart ett attentat av partisaner.
Forster ser uttryckslöst på översten innan han sneglar på Donner. Denne är helt överens med SS, inget konstigt med det, men det konstituerar ett problem för honom. Han ser ner på resterna av generalen.
Måste dumfan ha gjort det precis här, på en återvändsgränd.
– Uppenbarligen så, Herr Oberst, säger Donner lika högt som det är falskt.
– Han måste ha velat inspektera slingan, fortsätter majoren efter ett ögonblick. Han var ju noggrann, eller hur?
– Jag har sett tillräckligt, klagar von Oben och vänder på klacken för att lämna skogen.
Donner nickar åt fältväbeln att följa efter översten. När de båda tidigare kollegorna blivit ensamma har de diskret närmat sig varandra och de sneglar åt vardera hållet för att hålla koll på de övriga gendarmerna. De talar lågmält.
– Jag förstår vad du menar, säger Forster.
– Självmord, kontrar Donner. Vi har hittat vänster arm intakt, med delar av vänster axelparti och revben där. Höger hand och arm saknas.
Han pekar mot en samling ris till vänster om dem och fortsätter.
– Och sedan när spränger partisanerna generaler i luften utan att ta dem till fånga?
– Han stod där, säger Forster och pekar framför sig. Han placerade granaten med handen under hakan och – Bom. Självmordsstatistiken är hög i generalskåren, skulle jag vilja säga.
– Dumheter, Herr Kriminalrat, fräser Donner. Varför i sådana fall skulle ni vara här?
Forster lämnar sin kollega och går en liten bit runt generalens ben medan han låtsas bese den makabra scenen. Donner ser sig irriterat om innan han följer efter.
– Varför är ni här, viskar han uppfordrande. Vad har SS för intresse i detta?
Forster har stannat och nu ser han sig omkring.
– Har du glömt gårdagen, min vän?
Han säger det med mer uppriktighet än Donner väntat sig. Majoren öppnar munnen men stänger den igen, samtidigt som hans ansikte vitnar. Han var nära att säga det högt, men hela betydelsen av de senaste sekunderna har slutit honom tvärt.
Mordförsöket på führern, Adolf Hitler, dagen innan i Varglyan, inte alls så långt härifrån. Donner fick beskedet i egenskap av chef för en gendarmbataljon redan timmen efter attentatet. Von Oben fick det några timmar senare. På kvällen visste hela Tyskland det efter führerns bekräftande tal på radion, då var kuppmakarna redan döda.
De båda erfarna snutarna ser varandra i ögonen. Forster klappar sig på vänster bröstficka på uniformen.
– Ni har ordern till mig med er, provar Donner.
Forster svarar inte, han börjar lämna platsen och majoren följer efter.
– Har man känt till det länge, provar han igen. Von Tresckows lojalitet menar jag?
Forster stannar tvärt och ser sig om med allvarlig min.
– Diskretion är av allra högsta vikt, säger han skarpt. Officiellt är detta ett självmord, precis som von Oben säger. Armén har ingen anledning att spekulera mer än så, eller hur?
– Naturligtvis, svarar Donner häpet. Men …?
– Tids nog kommer du att få andra besked, fortsätter Forster medan han fortsätter att gå. När partiet vill finna syndabockar kommer tentaklerna strax att infinna sig här, hos er. Se till att göra en utförlig rapport om händelsen, men var beredd att snabbt svänga i attityd. Tänk på din rygg.
– Naturligtvis …
De kommer ut ur gläntan. Överstelöjtnant von Oben står vid deras stabsfordon och röker intensivt. När han ser dem vänder han sig åt andra hållet och låtsas se ut över landskapet. Forster stannar och vänder sig i sin tur mot Donner. Han sträcker ut handen och de båda kollegorna gör ett kamratligt avslut på det inträffade.
– Din överste är skräckslagen, säger Forster och grinar en aning. Ta väl hand om dig, kamrat.
Donner skakar handen uppriktigt.
– Du också, Herr Obersturmbannführer. Kan jag nå er någonstans?
– Nej, svarar Forster något för snabbt. Jag vet inte riktigt vart min väg leder efter detta.
Forster frigör sig och stiger in i sin Kübelwagen. Han startar motorn och nickar stumt till den rökande översten när han skumpar förbi honom i dikesrenen. Major Donner har kallat till sig fältväbeln, de har en attentatsplats att dokumentera. Forster ser en sista glimt av platsen i fordonets lilla backspegel innan han lägger i högsta växeln och skyndar vidare.
Ett styng av vemod släpper han så fram i sitt inre och han skakar på huvudet för att skingra den. Han känner med handen utanpå locket till uniformens bröstficka. Det ligger mycket riktigt ett hopvikt kuvert där inne, men ingen order. Det är istället ett brev från von Tresckow, som han sände till sin tidigare stabsadjutant, juristen Fabian von Schlabrendorff, innan han valde att sitt liv med en handgranat i skogen. Ordalydelsen tvingade fram en aktion hos Forster, ett självpåtaget försök att göra något.
Vemodet kommer över honom igen och han förbannar sig egen blödighet.

Världen kommer att förakta oss, men jag är fortfarande övertygad om att vi gjorde det rätta. Hitler är ärkefienden inte bara för Tyskland, utan för hela världen. När jag inom några få timmar ställer mig inför Guds dom, för vad jag gjort och underlåtit att göra, vet jag att jag kan rättfärdiga vad jag åstadkommit i kampen mot Hitler. Gud lovade Abraham att han inte skulle förstöra Sodom om han bara kunde finna tio goda män i staden och jag hoppas för vår skull att Gud inte ämnar förstöra Tyskland. Ingen av oss kan misströsta inför döden, de som sällade sig till vår skara för att ta på sig Nessus mantel. En mans moral etableras enbart i den stund han är redo att ge sitt liv för sin övertygelse.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar