tisdag 14 juli 2015

Patton - den amerikanske härföraren


Sedan finns det den här idén om att skriva en bok om general Patton, med ovanstående titel. Jag har läst det mesta producerat i ämnet, samt en massa angränsande litteratur och tycker mig kunna se och bedöma Patton utifrån ett veteskapligt perspektiv. Mycket återstår, givetvis, många ytterligare detaljer och allt skall verifieras enligt gängse ordning för faktagranskning. En bok på svenska, om Patton, hur troligt är det? Jag vet inte, åsiktskorridoren, censuren är realiteter i Sverige, men jag kanske gör i det här fallet som med allting annat, av ren djävulskap.

Titeln, Patton – den amerikanske härföraren, är exakt såsom han skall beskrivas i boken. Patton var en mycket amerikansk general och en härförare i traditionell, historisk mening. Det var så han såg sig själv, en härförare. Han var övertygad om att han i nedstigande led var en reinkarnation av en lång kedja av soldater och just härförare i historien. Det skulle ha startat i antiken, med en romersk legionär. Det här har alltid varit kontroversiellt och inte så lite generande för Pattons få tillskyndare. Själv tror jag inte ett ögonblick på reinkarnation, men hur mycket påverkade hans starka övertygelse personen Patton? Skall man helt och hållet avfärda det i hans värld? Hans taktiska beslut fattades oftast utifrån historiska perspektiv, av erfarenhet, som han uttryckte det. Han refererade alltid till det, före, under och efter operationerna.


Boken börjar med ett äktsvenskt kapitel rörande Pattons besök i Sverige i slutet av november 1945. Händelsen är intressant även för att den skedde en månad innan han avled i sviterna av en bilolycka i Tyskland. Han var inbjuden av den förutvarande svenska truppen i militär femkamp från OS i Stockholm 1912. Patton hade skjutit bort sig i pistolmomentet och hamnat på femte plats i inbördes tävlan. Han hade haft chans på medalj, hade det inte varit för detta. Svenskarna ville ge honom en vänlig revansch och han tackade ja. Han besökte även en militärmanöver utanför Uppsala och dinerade bl.a. med nobless ute hos prins Eugen på Djurgården.

Den slutar med ett sammanfattande kapitel som analyserar filmen Patton – Pansargeneralen från 1970, av Franklin J. Schaffner. Orsaken till detta är för att belysa hur hans arv har misshandlats genom åren, hur man låtit hans fiender styra över bilden av honom. Hur man har använt honom i politiska sammanhang, trots att han aldrig var en politisk figur, annat än som en tung general under andra världskriget. Patton hade fiender, mäktiga fiender i det amerikanska samhället. Det var män som hade anledning att baktala och revidera historien om honom.


Min bok driver ett antal teser som sammantaget skall förklara Patton som människa och som militär ledare på ett nytt sätt.

1. Patton stod med båda benen djupt i amerikansk militärtradition, han var ättling till kända namn både från revolutions- och inbördeskriget. Man undviker ofta i militärhistoriska sammanhang att referera till den amerikanska traditionen. Den finns inte, ungefär på samma sätt som Amerika förutsätts sakna kultur. Sanningen är däremot att vid sidan av Napoleon, von Clausewitz och von Moltke i Europa, utvecklade amerikanerna en egen version av de etablerade teorierna. Den traditionen innefattar indiankrigen som var en pågående konflikt under USA: s första hundra år som nation. Pattons i huvudsak kavalleritänk baserades på okonventionella metoder.

Det amerikanska inbördeskriget har alltid kallats det första moderna kriget och de främsta moderna militära tänkarna vid den industriella revolutionen innefattade strategen Ulysses S. Grant och det totala kriget, samt taktikerna Robert E. Lee, Thomas J. Stonewall Jackson, James Longstreet och William Tecumseh Sherman. Särskilt hos Lee, Jackson och Sherman kan man se framtidens Patton. Det var faktiskt insikten för länge sedan att Patton studerat vid Virginia Military Institute, VMI, Jacksons skola, som födde mitt intresse för honom.


2. Patton var expert på stridsvagnar och mekaniserad strid. Han hade varit det tio-tjugo år innan man i Europa började reflektera på den nya vapengrenen. Pattons kompetens i ämnet var fullständig, den kom både från meckande med stridsvagnarnas teknik till ledarskap av en stridsvagnsbrigad redan 1917, på exakt det land han 25 år senare åter skulle möta fienden. Patton var avgörande för utformningen av amerikansk pansartaktik under andra världskriget. Han räddes inte tung, tysk pansar.

3. Patton var en unik och ovärderlig tillgång för den amerikanska armén vid andra världskrigets början. Han var ännu en överårig överste vid tiden för Pearl Harbor, med en obskyr karriär bakom sig inom det amerikanska pansarvapnet, som inte förrän då lyftes upp prestigemässigt bland de övriga vapengrenarna. Patton styrdes av intresse, inte av rang. Han hade enkelt kunnat drabbas av pension 1941, men fick fortsätta därför att armén behövde honom. Han och armén hade tur att de två främsta generalerna för detta ändamål var George Marshall, arméchefen, och Dwight Eisenhower, överbefälhavare i Europa, två män som kände honom väl.

Patton passade in som hand i handske för amerikanernas inledande doktrin när de anlände till England 1942. Invasionen av den Europeiska kontinenten skulle ske snabbt och de behövde Patton för att besegra tyskarnas pansar i Frankrike. Det var därför han var där. Nu blev det inte så och Patton fick göra en kringgående rörelse via Nordafrika och Sicilien. Det är fullständigt nonsens att hans position någonsin var hotad p.g.a. några örfilar och en lösmynt tunga. Detta tillhör propagandan mot honom. Han blev aldrig straffad med ett lägre befäl i Europa, bara för att Omar Bradley gick om honom i hierarkin. Bradley var vikt av Eisenhower för tolfte armégruppen och Patton skulle leda USA: s mest mekaniserade armé, redan innan örfilarna. Eisenhower och Marshall hade inte för ett ögonblick en tanke på att offra Patton i denna roll, även om han var en pain in the ass. Att sedan Patton själv var livrädd för att få sparken, det var hans egna, personliga demoner.


Utan Patton hade kriget i Europa gått betydligt långsammare. Man hade segrat likt väl, men det hade tagit mera tid och kostat betydligt fler människoliv.


Det är nu endast en fråga om att fatta beslut och sätta sig ner och skriva. Mycket av det jag skrivit i min andra blogg har en röd tråd visavi Patton. Man kan säga att den fungerat som en provbänk för denna, min idé.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar