lördag 23 januari 2016

Tillbaka till svart

En tidsenlig novell med viss verklighetsbakgrund, av Torbjörn Kvist



Hatten var antagligen en gång tillverkad för sitt ändamål, därför av äldre modell och tillsammans med sitt flor, svart som den sorg vars avsikt den tjänade. Den kom att ligga på bordet i två dagar innan någon kom sig för att lägga den undan på den översta hyllan i dokumentskåpet, dit ingen hade ärenden. Där kom den att trona, fullt synlig, som i åminnelse av en legend, ännu till denna dag.


Det var inget märkvärdigt egentligen, eftersom det var en begravningsbyrå. Telefonen hade ringt en helt vanlig dag och en förtvivlad kvinna meddelat att hennes man plötsligt omkommit i ett oväntat hjärtstillestånd på väg till sjukhuset. Det enda hon visste var att man redan var inskrivna hos byrån, med livförsäkring och allt och att, ja …
Personalen var häpen, man visste med ens vad det rörde sig om. En av stadens mest prominenta män hade gått bort. Kvinnan lugnades professionellt, de skulle minsann ordna allting med samtliga bestyr, precis som man kommit överens enligt kontrakt. Klientens aktuella handlingar plockades fram, en kabel sändes uppåt i byråns hierarki – just det här kontoret skulle ta sig an sin största begravning i mannaminne.
Mannens framgångsrika liv hade porträtterats i lokalpressen vid fler än ett tillfälle, det var allmänt känt. Om än med en bakgrund som reseförsäljare, var han redan från början arbetarklass, uppvuxen på bruket utanför staden. Gjorde kometkarriär via Kooperativa förbundet in i Arbetarrörelsen och moderpartiets lokala ledning. Kommunfullmäktige i många år. Begravningsbyråns personal såg sig tvungna att förbereda stadens partirepresentation på storfrämmande från Stockholm, självaste statsministern var på gång. Pressen hölls på behörigt avstånd.
Mycket på grund av begravningens dignitet gick planeringen som smort. En av de dyraste kistorna beställdes, en stor och monumental sten till en familjegrav lät man gravera. Kyrkan informerades om hundratals sörjande, Folkets hus organiserades för omfattande catering och kaffe. Musiker engagerades, rörelsens mässingsorkester förvarnades. Talarlistan var lång. Den totala kostnaden tangerade miljonstrecket.
Så när den rutinmässiga delen av begravningsbyråns bestyr trillade in i brevkassen från pastorsämbetet, med handlingar rörande bouppteckning, sprättades kuvertet upp som vanligt av en upptagen, men engagerad personal. Man hade kunnat anat oråd redan på kuvertets ovanliga tjocklek, men man hade inte tid för sådan uppmärksamhet. Ut på bordet lades därför dokumentationen i delar, likt en aldrig sinande källa av den chockerande klarhet som endast en bouppteckning kan avslöja. Personalen drog åt sig andan, nackhåren reste sig, man trodde det inte var sant – nej, det kunde inte vara sant.
Förutom de tre barn mannen hade med sin sörjande hustru, hade han genom sitt liv erkänt faderskapet till elva övriga barn med ytterligare sju kvinnor. De var spridda över hela landet, ett tydligt spår av hans handelsresande drygt tjugo år tidigare.
Personalen ringde uppåt i hierarkin till regionchefen med den fasansfulla nyheten. Där togs det emot med bestörtning. Huvudkontoret i Stockholm och självaste verkställande direktören, han som en gång begravt en mördad statsminister, informerades. Strax därefter meddelade den juridiska avdelningen att ekonomiska oegentligheter hade hittats i mannens bouppteckning. Under många år, ett par decennier tidigare och bakåt, hade den avlidne undanhållit avsevärda belopp genom olika fonder, kapital som nu funnit sina destinationer i form av utbetalt vårdnadsbidrag till elva individer.
Begravningsbyråns plikt var tung, hustrun måste meddelas och det snarast. Den verkställande direktören skulle resa upp dagen därefter, tillsammans med regionchefen. Personalen bokade med stram stämma ett möte med hustrun till den redan planerade tidpunkten. Ja, det var ett viktigt möte, vars ärende skulle klarna vid ankomst. Beklagar så mycket.
Man behövde åtminstone en timmes förberedelser den dagen. Samtliga iförda arbetsuniform, strikt svart kostym, svart slips vita skjortor, vit blus. Skorna var putsade. Ytterligare inkallad personal frontade kontoret mot gatan. Tre gravallvarliga entreprenörer satt vid sin halva på bordet, med alla dokumenten framför sig och väntade tills dörren där ute plingade och den sörjande hustrun visades in av en blek personal.
Hon hade sina tre vuxna barn med sig som stöd, som om hon på något sätt varit medveten. Hon var söndergråten, bruten av sorg. Barnen upprörda och avvaktande, samtliga i svart. Det var hustruns hatt med flor som tilldrog sig centrum i rummet. Personalen fick en känsla av att hon haft den länge, kanske som ett arv, som om hon sparat den genom åren för just detta ändamål, hennes mans begravning. Det var mycket obehagligt. En svettpärla rann nerför den verkställande direktörens hals när han efter handslag och erbjudanden om förfriskningar till sist tog orda.
De hade kontrollerat alla uppgifter och kontrollerat dem igen, men allt stämde, det kunde man unisont försäkra på byråns vägnar. Med detta lät man skjuta över dokumenten till de sörjande så de kunde ta till sig det nya i egen takt. Verkställande direktören hade undvikit att säga det själv. Det var undanflykt givetvis, men ingen förebrådde honom.
Barnen hade bildat fond bakom deras mor och nu böjde de sig över henne för att läsa, allt eftersom hon vek bladen med en vit, kall hand och läste vidare. Hon tog av sig hatten mitt i alltihop och lade den andäktigt mellan dem på bordet. Spänningen var olidlig, de tre entreprenörerna kastade blickar i ögonvrån till varandra.
Barnen reagerade allt eftersom med chock och högljudda utrop av vämjelse. En son fick hindras av en syster att bryta ihop i tårar. Någon försökte på egen hand förstå de ekonomiska implikationerna, hur arvet nu skulle fördelas med elva ytterligare halvsyskon. Ett skådespel var på gång, anklagelser och svordomar hängde i taket. Byråns personal kände hur rodnaden steg i deras ansikten. Det hela var alldeles utomordentligt förskräckligt.
Hustrun läste dock klart allting framför sig under tystnad, varpå hon slog igen dokumenten prydligt och såg upp på de tre plågade entreprenörerna. Hennes blick var stadig, ansiktet som skuren ur sten och när hon reste sig upp, i vilket ögonblick tumultet i rummet med ens upphörde, hade hon till synes växt åtskilligt. Hon sträckte sin hand över bordet och tackade respektfullt de tre professionella sorgearbetarna för deras fina sätt de skött denna ”affär”. Hon mottog tacksamt och samlat erbjudandet att avbryta hela begravningsförfarandet och ville inte höra talas om någon avskrivning av kostnader – den avlidne mannens egen familj skulle få ta den biten. Advokaterna fick sköta det.
Med det lämnade hon byrån med sina barn i släptåg. Luften gick ur kontoret och verkställande direktören tillstod att det varit det värsta han varit med om under sina trettio år i branschen. De såg aldrig kvinnan mer. Begravningen av den avlidne blev till en högst privat angelägenhet med endast en handfull nödgade tidigare kollegor. Ingen statsminister. Räkenskaperna från juridiska avdelningen vittnade senare om att hon sålt villan, sommarhuset och allt annat lösöre som lagligen var hennes och därmed utökat sina egna barns arvedel. Själv flyttade hon till Spanien för att aldrig mer återvända till Sverige.


Hatten med floret låg kvar i två dagar, personalen förmådde sig inte plocka bort den i förstone. Ingen utomstående kunde ändå se den från byråns lokaler mot gatan. Debatten kring den florerade internt bland kontoren i grannskapet, den svarta hattens betydelse för hustrun. Varför hade hon överhuvudtaget hållit sig med en sorgehatt sedan tidigare? Ännu idag skapar den funderingar från sin högburna plats i dokumentskåpet.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar