lördag 26 mars 2016

Runötraktatet

Oktober 1938


Unge Herr Svelander väcktes på natten i Helsingfors. Hans värd, den alltid så generöse Hesa, ryckte och slet i honom. ”Vakna, Marko, vakna”. Marko Svelander vände sig om i soffan, kisade mot ljuset från hallen och mumlade – ”Vad är det om?” Hesas ögon var stora som tefat. ”Det står ryssar i farstun”. Marko förstod ingenting. ”Men ...”, försökte han. Hesa rafsade samman hans kläder, toalettsaker och väska. ”De säger att du skall iväg, förstår du? Du skall iväg, nu på momangen”. Marko satte sig upp. ”Vilka är ...”, försökte han igen, men Hesa kom nära nu. ”En av dem är Kuusinens gubbar, det är jag säker på”, fräste han som om själva fan var lös.
Ute i hallen var den störste av dem verkligen i själva verket en finne, med starkt kritisk uppsyn i de små, brett placerade ögonen. De båda männen var klädda i skinnrockar, kepsar med lackskärm och högskaftade stövlar på fötterna. Finnen spände ilsket blicken i Marko – ”Ni svenskar verkar ha svårt att fatta. Vem har gett dig tillstånd att lämna högkvarteret?” Marko stirrade oförstående upp på finnen, han förstod fortfarande ingenting. Tillstånd, tänkte han. Jag har väl aldrig behövt tillstånd. ”Jag skall med tåget till Leningrad imorgon tidigt”, sa han. ”Vad är problemet?”
Den andre mannen log plötsligt, han var kortare än finnen, såg trevligare ut och han lade lugnande sin hand på sin kamrats arm. ”Lugn och fin”, sa mannen på ryska. ”Låt oss inte skrämma vår långväga vän. Vi har dock bråttom.” Med detta lät de Marko kasta på sig kläderna. Ryssen tog hans väska och visade sedan vänligt med handen på ytterdörren. Hesa iakttog dem från bakom dörrkarmen till köket. Han var livrädd.
”Vad är det som händer?” Markos ord ekade i trappuppgången och ryssen hyschade honom. ”Vi tar det sen”, sa han nästan viskande. ”Partiet är underrättat, de vet att du uteblir”. Marko var bestört, men sa ingenting. Han hade sett fram emot sitt viktiga arbete, att tolka under och skriva om det stora Kominternmötet i Moskva. Det var ett hedersuppdrag. Hemma i Stockholm och Sverige skulle de bli så imponerade, var det tänkt.
Finnen hade bil och körde dem i hög fart genom en nattsvart huvudstad. Marko och ryssen, som hette Michail, satt tillsammans i baksätet. En tanke dök därmed upp i Markos huvud – var han i själva verket arresterad, eller? Varför då egentligen, han hade ju inget gjort? Michail, som verkade läsa hans tankar, log igen. ”Vi är strax där, lugn bara”. De körde västerut, utmed vattnet och i månljuset kunde Marko se Finska vikens svarta vatten. Så svängde finnen skarpt av mot vänster och de befann sig vid något som liknade en liten hamn, kanske en båtklubb.
Marko stannade tvärt på den knarriga bryggan. Han såg den lilla fiskekuttern framför honom, med kulmotorn på dunkande tomgång och en liten skeppare med misstänksamma ögon. Inte ett steg längre, tänkte han, så länge jag inte får veta vad som är i görningen. Michail suckade djupt och gick tillbaka till honom. Skepparen stuvade samtidigt in hans väska i ruffen.
”Du sitter i styrelsen för ungdomsförbundet, eller hur?” Frågan från Michail var lika oväntad som direkt. ”Ja”, svarade Marko. Ryssens tunga for runt tänderna bakom läpparna medan han fundersamt iakttog honom. ”Nå, dåså, då vet du att lyda order, eller hur?” Innan Marko kom för sig att svara något överhuvudtaget, fortsatte Michail tala.
”Jag är kapten i säkerhetstjänsten, Marko, och det här är sanktionerat från Kreml. Förstått?”


Ett par timmar senare hade Markos tankar vandrat överallt, planlöst, som i ett okoncentrerat töcken av trötthet, sjögång, kyla och dieselmotorns monotona tuffande. Han tänkte på sin barndoms resor med farbroderns blankpolerade Petterssonbåt om somrarna, ut i Stockholms skärgård. Det hade varit det glada tjugotalet och familjen hade, som det borde för deras status och klass, smörjt kråset ute i Vaxholm. Så, på sätt och vis, han var van vid sjön, minsann. Var det poängen med denna tanke, undrade han? Han såg åter på farfars gamla fickrova, som han förvarat i innefickan på hans rock sedan fadern givit den till honom. Om det var Estland de skulle till, det fascistiska Estland, då hade de flera timmar kvar i denna skorv, i detta elände.
Michail, hans ryske följeslagare, reste sig plötsligt upp. Han hade uppenbarligen fått ett tecken, en signal, från skepparen. Ryssen spanade ut i mörkret. Han grep en kikare som skepparen räckte honom, studerade mörkret ytterliagre och tillsammans tycktes de vara överens om någonting. Mitt ute i Finska viken? Marko visste inte vad han skulle tro.
Ryssen vände sig om och såg på Marko, han log åter igen och nickade till honom att resa sig upp och se för sig själv. Han gjorde så, grep kikare och följde Michails raka hands riktning. Han såg ingenting först, absolut ingenting, bara mörker och vattenstänk mot ruffens vindrutor. Marko var på väg att bestämma sig för att det var hopplöst, när han såg ett litet, litet ljus långt därborta. Han knyckte till med huvudet och Michail klappade honom på axeln.
”Där är de”, ropade han i Markos öra.
De, vilka är de? Marko stirrade förvirrat ut över kutterns för. Vad i hela världen är detta? Han såg på Michail och skepparen, de verkade helt på det klara över vad som skulle hända. I det ögonblicket tändes en skarp lampa, en strålkastare. Styrhytten badade i ljus, skepparen skuggade ansiktet och svor på finska. Marko duckade under vindrutan. Så blev det nattsvart igen och ett skarpt vinande ljud hördes över vattnet, följt av ett rytande motorbuller.
När Marko tittade ut igen såg han ett antal ljus utlagda framför dem. De bildade en form och direkt såg han siluetten av en farkost på vattnet. En båt, men inte en vanlig båt, inget han någonsin sett förut. Skepparen drog av gasen och i det något mindre larmet omkring dem lutade sig Michail fram emot hans öra. ”Våra vägar skiljs, min vän. Du fortsätter resan på en torpedbåt tillhörande Röda flottan.” Marko grep desperat hans arm. ”Vart skall jag, kamrat? Vart för ni mig?”
Michail såg på honom och skakade på huvudet. ”Jag vet inte, Marko”.
I jämförelse med fiskekuttern var torpedbåten stor. Den var också svår att komma ombord på, då den futuristiska designen saknade riktiga relingar. Sjömän praktiskt taget lyfte ombord Marko och det sista han såg av sin ciceron i flodljuset var ryssen breda leende och en vinkande hand. Plötsligt blev det nattsvart igen, den stora motorn varvades upp och dess vibrationer kändes i hela skrovet. Marko fördes till kommandobryggan, där allt badade i ett rött sken från instrument och lampor.
Någon väntade där, en gestalt stod i vägen för honom. Han bar skinnrock och båtmössa, med ett märke framtill han aldrig sett tidigare. Mannen var något kortare än Marko och han tryckte svenskens hand lätt, nästan mjukt.
”Välkommen ombord, min vän”, sa mannen. ”Jag heter Nikitin, löjtnant Nikitin. Kom ner här så får du något varmt att äta och dricka”. Med det drog befälhavaren, som satt snett ovanför dem, på med gasen och torpedbåten satte fart så att löjtnant Nikitin fick gripa tag Marko så han inte föll. Ett tjutande rytande fyllde luften.
”Vi måste snabba oss på”, ropade Nikitin medan de krånglade sig ner under däck. ”Vi skall vara framme innan gryningen”. De kom ner i ett sparsamt utrymme med lågt till tak, som alternerade olika funktioner, tyktes det, stab, mäss, sovutrymme. ”Vi för endast en skelettbesättning för såna här uppdrag”, fortsatte löjtnanten. ”Inte heller har vi torpeder ombord, därav den höga hastigheten”. Marko nästan ramlade ner på en stoppad bänk. Han tog av sig mössan och såg andfådd upp på sin nye ciceron.
Löjtnant Nikitin hade ett kultiverat, mycket ungt utséende, nästan som en kerub. Han var verkligen malplacerad i denna miljö. Nikitin tog av sin båtmössa och slängde den på bordet mellan dem. I det ögonblicket blev Marko medveten om att det fanns en tredje person i utrymmet. Han satt på andra sidan kajutan, bakom ett ytterliagre bord och stirrade stumt mot dem från bakom små, runda glasögon. Han var kort och kraftig. Marko nickade mot honom, men fick inget svar, mannen bara stirrade tillbaka. Nu ropade Nikitin igen.
”Tillåt mig presentera din arbetsgivare. Han är kommissarie, förstår du, och han heter Beria, Lavrentij Beria”.
Namnet sa Marko ingenting.



De höll mycket riktigt en hög hastighet, väl över trettio knop, ibland fyrtio, hade löjtnant Nikitin förklarat genom det infernalistiskt höga motorljudet. Genom den brutala ljudmattan hördes även sjön slå mot torpedbåtens skrov i snabb takt, som ett kvitto på ryssens förklaring.
Vart var de på väg? Vad ville de honom? Vad var det för ett uppdrag? Markos frågor behövde inte uttalas, de stod skrivna i hans förvirrade ansiktsuttryck och Nikitin gjorde vad han kunde för att överrösta bullret. ”Runö”, ropade han. ”Runö?” svarade Marko. Löjtnantens uttal hade varit så perfekt svenskt att han fick för sig att den unge mannen behärskade hans modersmål. Nikitin ruskade på huvudet. ”Du skall tolka, som vanligt”, kontrade han. ”Tolka? Jag kan finska”, förklarade Marko. ”Har aldrig varit i kontakt med estniskan”. Ryssen bara log och ruskade på huvudet ännu en gång. Det gick inte att bli klok på den mannen.
Marko stirrade på den där Beria istället, kommissarien. Vad var det för en, namnet lät inte ryskt? Mannen ifråga hade kurat ihop sig i sin filt och låtit huvudet falla mot bröstet. Han bar en sån där platt keps av arbetarmodell och den skymde hans ansikte, men Marko hade en otäck känsla av att deras korpulente kamrat iakttog dem från under brättet på kepsen. Åter igen som en bekräftelse på hans tankar, lutade sig löjtnant Nikitin över mot honom och sa mycket nära Markos öra:
”Mannen du iakttar är vice verkställande chef för folkkommissariatet för säkerhet, NKVD. När det här är över, då blir han chef”. Marko såg med en blandning av förvåning och fasa på sin kamrat, som i sin tur knackade ett pekfinger mot sin spetsiga näsa, samtidigt som han log brett.


Lugnet infann sig till sist, på en lång, sliten brygga med stenfundament. Den stack ut från en strand som skymtade i mörkret framför dem. Bakom dem började torpedbåtens stora motorer att snörvla när kaptenen lade i backen och farkosten girade ut mot havet igen. Bleka ljus blev synliga vid bryggans fäste och tre män med fotogenlampor kom gåendes mot dem med taktfasta steg. Flera små och öppna fiskebåtar låg förtöjda utmed bryggan. Det började ljusna i horisonten.
”Nu är det din tur”, sa löjtnant Nikitin och nickade mot de ankommande männen. Marko kände sig osäker. Han hade sina instruktioner, men han trodde inte att han kunde göra sig förstådd med sin finska. Han stod där i täten för gruppen med ryssar, Nikitin, kommissarie Beria och ytterligare två beväpnade män ur besättningen, män som Marko förstod måste vara den sovjetiska underrättelsetjänsten. Mannen som ledde välkomstdelegationen grep Markos hand och skakade den. Han var bred och grov, klädd i rejäla kläder av design från förra seklet. Mannen sa något vänligt till honom och för ett ögonblick trodde han sig förstå, så han svarade utan att tänka sig för. ”Ursäkta, men ...?” Han hade sagt det på svenska. Mannen log och klappade honom förtroligt på armén. ”Jo, jag sa att jag heter Stefansson, Robert Stefansson, och jag är länsman på Runö”. Mannens svenska hade en annorlunda accent, men den var klar som vilken rikssvenska som helst. ”Det gör mig officiellt till chef här på ön”, tillade han.
Marko var helt överrumplad. Han hade bara hört talas om de fyrahundrafemtio själarna på Runö, som amsagor berättade kring lägerelden. Men här var han nu, i det riktiga Gammel-Sveriges sista utpost, med ett folk som fortfarande talade som man gjort på 15- och 1600-talen, om man inte som länsman Stefansson lärt sig att räta ut språket. Marko kände en lättnad och sa: ”Ja, jag är tolken. Det fanns en överenskommelse, har jag förstått”. Stefansson log. ”Det gör det och vi har för avsikt att hedra avtalet. Ni kan vara helt lugna, allt är organiserat och jag antar att er andra part snart anträder land om någon timme, kanske”. Länsmannen på Runö uttryckte sig mycket korrekt och gammalmodigt. Marko rodnade av förlägenhet inför sin okunskap.
Det lilla Nikitin berättat för honom innebar att kommissarie Beria skulle möta en viktig officiell man från främmande makt på Runö, att man betalade öborna en stor summa pengar för detta och att allt var hemligt. Pengarna, som låg i en medhavd kappsäck, bytte händer och Stefansson visade dem vidare utmed bryggan. Nikitin hade instruerat Marko att hålla sig nära Runöborna, att hantera ner deras eventuella frågor. Mötet var av största vikt, det hade planerats noga av Kreml. Marko skulle belönas rikligt med gott renome, säkert med en gloria som folkets hjälte. Marko var alldeles tagen.
En enklare form av hästdragen skrinda väntade dem på land. Under resan genom den vindpinade skogen i gryningen pladdrade Stefansson på. De levde i en by i mitten på ön och gjorde så under stor frihet, inte mycket inblandning från styret på länsledningen på Ösel, eller fastlandet. Ön styrdes av ett äldreråd och beskrivningen av detta liknade mycket vikingarnas sätt att orda sin ledning, med officiella möten vår och höst. Marko påtalade detta och länsmannen nickade alvarligt. De var verkligen den sista utposten för det urgamla svenska sättet. Det var fascinerande, men Marko kände ingen medömkan, kanske empati, men ingen sympati. Det var nya tider nu, dessa kulaker tillhörde det förgångna, det gamla fascistiska. Marko hade svårt att se hur de skulle kunna överleva ännu ett decennium.
Ryssarna sa ingenting, de satt ihopträngda bakom de båda svenskarna. Löjtnant Nikitin verkade nöjd, Marko gjorde vad han blivit tillsagd, hålla öborna upptagna med den unge, till synes intresserade mannen från Rikssverige. De hade fått sin betalning, Stefansson nämnde att det skulle användas av de äldre, att hjälpa öbor att betala skulder med fastlandet. De tillhörde periferin, men ändå det mest traditionella av det s.k. Aiboland, det svenska Estland, beläget mitt i mynningen till Rigabukten. Marko kände utmattningen komma över honom, alla händelserna under natten i kombination med bristen på sömn och allt tydde på att det inte skulle bli så mycket av det heller under det kommande dygnet.


De anlände till en större glänta i skogen, där en präktig byggnad vilade i morgondiset. Det var ett fönsterlöst långhus av mycket gammal design. Det största av sitt slag på ön, enligt Stefansson. Nästan femtio meter lång och med åtta meter till taknocken. Den fungerade som fest- och möteslokal vintertid, berättade han. Det kom upp ordentligt med rök ur en öppning på taket. Det fanns ytterligare manskap på plats, samt några kvinnor. Man hade ordnat med mat, dryck och tänt både facklor och fotogenljus där inne. Marko ombads av löjtnant Nikitin att stanna utomhus, där en eldstad hade tänts för värmens skull. ”Sköt marktjänsten med lokalbefolkningen”, sa han. ”Vi blir kvar här över dagen”. Bänkar ställdes fram, samt det erbjöds filtar. Även de båda ryska vakterna fick stanna med Marko. De högg in på maten.
”Motparten är på väg”, sa Stefansson till Marko medan han instruerade öborna att dra sig tillbaka tills vidare. ”Varifrån kommer de”, frågade Marko. ”De landstiger på södra sidan av ön, de kommer från Lettland, antar jag”, svarade länsmannen. Marko tänkte att antingen misstförstod hans värd frågan, eller så försökte han bara att vara artig. Ryssarna hade inte berättat vilka som var i antåganden, eller vad mötet gällde. Det var topphemligt, annars skulle de inte gå så här långt för att träffas. Marko kände spänningen öka där vid elden, med en filt över axlarna. Han var inte alls trött längre.
De andra deltagarna anlände en dryg halvtimme senare. Samma hästskrinda kom skumpande genom skogen och i det fortsatta diset liknade de vålnader som materialiserade i gläntan. Förutom kusken var de fyra män i skrindan, samtliga civila i hatt. Kusken lät hästen stanna framför entrén till långhuset.
Marko reste sig upp medan nykomlingarna krånglade sig ur fortskaffningsmedlet. Stefansson stod vid sidan av och avvaktade utvecklingen med allvarlig min. Kanske hade en mottagningskommitté redan hälsat dem välkomna? En av männen, som verkade vara ledaren i kostym och överrock, såg sig om i gläntan och hans blick stannade vid Marko och ryssarna vid elden. Mannen synade dem en kort stund, sedan nickade han. Marko var dock allt för chockad för att kunna besvara hälsningen. Han måste titta flera gånger innan han bestämde sig för att det han såg var korrekt. Mannen i en skogsglänta på Runö var ingen mindre än ...
... Rudolf Hess, den tyska führern Adolf Hitlers andreman. Marko kände hur hans hjärta bankade. Han kunde inte för sitt liv förstå vad som var i görningen. Den sovjetiska underrättelsetjänsten i diskussion med den värste fienden någonsin, näst efter kapitalismen, i praktiken ställföreträdande diktator i Nazityskland? Han vände sig mot de två ryska matroserna, som på jakt efter en förklaring han visste inte existerade. De tycktes helt ointresserade.
Hess stannade upp och vände sig mot sina följeslagare. De diskuterade snabbt något och så delade gruppen upp sig upp i två, där Hess och en man med liknande framtoning som han gick mot långhuset med portföljerna i händerna. De två övriga kom strosande mot dem. Den ene var enklare klädd i kostym och överrock. Han var ganska korpulent, bredaxlad och verkade vara en myndighetsperson på något vis. Den andre liknade mest en proletär i enkel skinnjacka och hatt, även om han bar skjorta och slips. De ignorerade matroserna, som inte brydde sig och proletären sträckte fram handen mot Marko, som fick sin andra chock för andra gången på en minut.
”Marko Svelander, förmodar jag”, sa han på den klaraste norrländska svenska. ”Jag heter Felix Heifitz och det här är Robert Forster, byling från München”. Den korpulente fattade brättet på sin hatt och nickade med ett litet leende när han förstod att han blev presenterad. Därefter koncentrerade han sig på den framlagda maten och de båda matroserna delade välvilligt med sig. Marko släppte Heifitz hand – inte fan var den här typen tysk, han var lika svensk som han själv. Vad i hela ...?
”Varför behövde man mig om de redan hade en svensk tillgänglig”, undrade han ilsket. ”Vad är det som pågår här, hur vet du mitt namn?” Heifitz log öppenhjärtigt. ”Ja du, bäste kamrat, det förklaras av ännu ett systematiskt misstag. Någon har rört ihop det. Det skulle ha varit en lettisk kamrat som eskorterade från Ventspils, men något hände och jag fick köra sporrsträck från Riga igår kväll”. Han sneglade suget på maten och blev distraherad.
”Nå”, krävde Marko. ”Vad är detta för spektakel och vem är du?” Heifitz tog emot en rökt korv av polisen Forster innan han svarade. ”Jag är Heifitz. Jag kommer närmast från Riga. Annars arbetar jag för Komintern med kontakter Stockholm-Moskva. Och spektaklet, som du kallar det ...” Hans utläggning avbröts av att han tog en duktig tugga av korven. Marko var fruktansvärt irriterad. De här nazisterna och så den här Heifitz som han aldrig hört talats om.
”... spektaklet”, fortsatte Heifitz, ”är så vitt jag förstått en mycket viktig förberedelse för ett framtida avtal mellan Sovjetunionen och Tyskland rörande Europas framtid”. Marko stirrade oförstående på den andre svensken, vem nu det än var – Komintern, så fan heller. Heifitz fortsatte. ”Visst är det spännande med Rudolf Hess? Den andre heter Haushofer, har ingen aning om vem han är annat än att han är diplomat. Men Hess, vet du, det är en rätt så trevlig prick när man kommer honom in på livet”.
Heifitz skrattade och klappade Marko på överamen. ”Ta det lugnt, bäste vän. Allt är sanktionerat uppifrån. Kamrat Stalin är helt med på noterna. Ät, drick och var glad, pojk”. Han sa något till polisen Forster, som med ett leende höjde sin mugg med svagdricka mot den upprörde Marko. ”Skål”, sa han och skrattade. Helt klart ett SS-svin, konstaterade Marko.



Solen stod på himlen, blek och utan värme. De gick över till tyska och det visade sig att Heifitz inte var särskilt bra på det, men då Forster inte talade ryska så hade man inget val. Tysken å sin sida var också ett SS-svin, en f.d. ”riktig snut”, som han uttryckte det, från München, nu i tjänst för säkerhetstjänsten, dock inte Gestapo längre. Sturmbannführer, var hans grad, eller nåt sånt. Marko förstod ingenting, han var fortfarande allt för upprörd inombords. Forster hade heller inga detaljer, eller så undanhöll han dem, vilket i och för sig även ”Heifitz” kunde göra. Marko kände sig exkluderad och förolämpad. Han hade mycket svårt att ta till sig det faktum att han mer än någonsin i sitt liv befann sig i maktens centrum, vilket tycktes vara de båda andras poäng.
”Forster här känner Hitler”, sa Heifitz och flinade retfullt. Tysken fnös och ruskade urskuldande på huvudet. Marko stirrade uppfordrande på honom. ”Näe, jag känner inte Der Führer personligen”, förklarade han. ”Har bara träffat honom ett per gånger”. Heifitz kontrade: ”Men han vet vem du är”. Forster ryckte på axlarna. ”Kontakter är bra att ha”, sa han.
”Du sa det”, svarade Heifitz och armbågade Marko. ”Hör här, unge man och lär dig något. Skaffa dig kontakter på hög nivå och håll i dem för allt du är värd, det är vägen till toppen, förtår du”. Marko såg surt på Forster, som nickade, sedan såg han på sin svenske vän. ”Nu kommer du väl att säga att du är kompis med kamrat Stalin”, sa han. De andra två skrattade. ”Nej, nej, svarade Heifitz. Jag nöjer mig löjtnant Nikitin”. Med det blev allting plötsligt mycket allvarligt och Forster tycktes besvärad och såg bort mot skogen. ”Där har du en man att hålla ögonen på”, fortsatte Heifitz.
”Hur menar du?” Markos fråga lättade upp stämningen något och Forster log mot honom. Heifitz tycktes helt i gasen nu. ”Han är en löjtnant i NKVD, inte ens trettio år fyllda och assisterar redan kamrat Beria. Inte illa, må jag säga”. Forster nickade stumt. ”De säger att det är han som är bakom detta, att han levererade NKVD till Beria och nu kör det här projektet”.
Stämningen blev tryckt igen. Forster betraktade ogillande Heifitz, som slog ut med händerna. ”Vad då, vad är det frågan om? Grabben knullar med Jezjov och får makt. Nu sitter den fan kvar i Moskva och jag lovar er, när väl det här är över ...” Heifitz pekade med tummen mot långhuset. ”Då är dagarna räknade för Jezjov, det kan ni sätta upp er på”. Forster ruskade missnöjt på huvudet och såg bort igen. Marko fattade ingenting, han visste inte ens om vilka personer Heifitz snackade om. ”Så, vad är då det här?” Han nickade med huvudet mot långhuset. ”Varför är Rudolf Hess, Hitlers andre man, på en liten sketen ö i Östersjön och pratar med kommissarien för Sovjetunionens säkerhetstjänst?”
De båda andra männen började hovra omkring honom. De såg truligt på varandra och så fnittrade Forster till en smula och sköt tillbaka sin hatt i nacken. ”Jag vet inte det, min vän. Men jag kan säga att det handlar om att återuppväcka de gamla militära kontakterna mellan våra nationer”. Marko såg sig frågande om mellan de övriga två. ”Vilka kontakter?” Nu skrattade istället Heifitz. ”Ni vet ingenting hemma i Sverige”, sa han. ”Komintern håller satellitpartierna i hårt grepp, förstår jag. Berätta du, istället, Sturmbannführer”. Forster ryckte åter på axlarna och började.
”Herr Svelander”, sa han nästan högtidligt. ”Under 1920-talet hade Tyskland och Sovjetunionen ett nära militärt samarbete emellan varandra. Tyskland, som efter det stora kriget knappt ett försvar fick ha, hade ett intresse att säkerställa militärteknisk utveckling och att träna officerare, inte minst flygplanspiloter. Veimarrepubliken var mycket intresserad av att hålla uppe den militära standarden, eftersom Tyskland var omringad av potentiella fiender. Sovjetunionens intresse var att få tillgång till tysk militärteknisk utveckling, samt taktisk utbildning. Samarbetet pågick under nära på tio år, fram till nationalsocialisternas maktövetagande 1933. Jag tolkar det här mötet mellan våra digniteter som ett nytt närmande mellan våra nationer”.
Halfitz tillade: ”Det är uppenbart att de två europeiska stormakterna kommer att ha bevoh av en formall överenskommelse i kampen mot kapitalismen”. Forster nickade. ”Så kan man givetvis också uttrycka det, men jag är ingen politiker”. Han skrattade ansträngt.
Marko kände att han höll på att bli galen. Han kunde se Sovjetunionens rättmätiga rörelse mot en världsrevolution, men i maskopi med nazisterna? Det var för mycket för honom. Han skakade på huvudet och måste ha sett sjuk ut, för Forster, SS-mannen, grep hans arm och såg på honom med empati i blicken. ”Marko, både Stalin och Hitler är ense om detta”.
Marko ruskade på sig. ”Jag trodde att Molotov och von Ribbentrop skötte utrikesaffärerna”, kommenterade han surt i brist på annat. Heifitz fnös förraktfullt. ”Molotov och von Ribbentrop skulle inte kunna förhandla med barn ens. Det behövs realpolitiker för detta, diplomater som kamrat Beria och ...” Forster avbröt honom kvickt: ”Haushofer, det är antagligen hans idé”. Heifitz nickade att han förstod, inte för att det spelade någon roll. ”Som Nikitin på vår sida, ungefär”, tillade han.
”Nikitin”, sa Marko. ”Ni sa något om hans relation till någon?” Forster drog på munnen och pekade på Heifitz, som förklarade: ”Jezjov”, sa han. ”Nikolaj Ivanovitj. Ni får för tusan ta och hänga med lite i Sverige, eller är det ungdomsförbundet jag talar med? Jezjov pluggade både män och kvinnor, det är allmänt känt. Det är så Nikitin fått in en fot, sägs det. Nu har den unge fantomen vuxit och bidragit till Berias uppgång, ett redigt knivhugg i ryggen på sin forne mästare. Det är så man talar om det i de bakre korridorerna”.
”Så, han är hjärnan bakom det här”, sa Marko och syftade på långhuset. ”Ja, det är vad man säger”, svarade Heifitz. Sedan tillade han: ”Man säger också att vi står på randet till ett nytt storkrig i Europa”. Han plutade med munnen och såg mellan de två övriga männen. ”Det är egentligen var det här mötet handlar om. Det har ett namn, vet ni”.
”Jasså”, sa Forster, uppriktigt överraskad.
”Runötraktatet, om de lyckas sy ihop det, vill säga”.
Marko ruskade på huvudet, han kände sig illamående.


Mötet var över någon timme efter lunch, betydligt snabbare än vad någon av männen utanför hade räknat med. Den kortare tiden tycktes dock inte ha inneburit något negativt. Deltagarna kom ut och log förtroendefullt mot varandra. Beria och Hess skakade ånyo hand med varandra. Löjtnant Nikitin gick i förväg emot dem med skärmmössan i hand. Han såg nu mycket nöjd ut.
Sturmbannführer Forster tackade för sig. ”Adjö, kamrater”, sa han. ”Kanske träffas vi igen”. Han drog ner hatten över pannan och när han passerade Nikitin gjorde han honnör på honom. Nikitin log öppenhjärtigt till svar. Han mötte Heifitz, de utväxlade några lågmälda ord med varandra innan svensken vände sig om och vinkade åt Marko, som kände ett styng av saknad han inte förstod. Nikitin kom fram till honom och matroserna. ”Tyskarna får skrindan tillbaka, vi går”. De ställde sig för att vänta på Beria, som långsamt kom promenerande mot dem medan han knäppte sin skinnrock. Marko såg Stefansson på skrindans kuskbock. Han skrattade åt något Heifitz sa innan Hess och Haushofer tog plats för tillbakatransport.
Den sovjetiska delegationen vandrade behagligt genom skogen. De åtföljdes av en äldre öbo som ingenting yttrade. Marko såg upp mot trädtopperna. Himlen var fortsatt grå, men de slapp i vart fall nederbörd. Han kände med ens närvaron av någon vid sin sida. Nikitin gick framför honom, i samtal med en av matroserna. Beria var ett halvt huvud kortare än Marko och han sa något under den inte särskilt ständsmässiga, snarare smått komiska slokhatten han bar på huvudet. ”Ursäkta, kamrat kommissarie”, sa Marko med spänd röst.
”Det är ett stort ansvar, herr Svelander”, sa han utan att se upp på honom. Hans röst var påfallande ljus och den hade en dialekt som Marko inte riktigt kunde placera. ”Stort ansvar att tala över gränsen för vad som anses möjligt”. Det var nästan som om kommissarien tänkte högt och Marko hade ingen aning om vad han skulle säga. ”Ja, det stämmer nog”, sa han till sist och kände magen vända sig. Den korte ryssen fortsatte oförtrutet.
”Miljoner människor har dukat under, unge man”, sa han. ”Dukat under så att vi idag kan binda nya band för den kommande revolutionen”. Det lät som om denne Beria citerade någonting, det kändes inte som kommet från honom. Marko blev än mer förvirrad och nu kastade Nikitin en blick bakåt på dem. Innan han formulera vad som måste vara en omöjlig tanke, fortsatte kommissarien åter. ”Vad tror ni om det, herr Svelander?”
”Ja ... jo ...” Nu såg Beria upp på honom. Ögonen var små bakom de runda glasögonen. De var sökande, men Marko upplevde dem som oerhört hotande. Kom med något svar, Marko, för tusan ...
”Det är naturligtvis långt över ert ansvar och förmåga, herr Svelander” fortsatte Beria. ”Jag hoppas ni förstår vikten av detta, för den progressiva utvecklingen, för vad som är nödvändigt”. Marko kände sig plötsligt lättad att han förstod sammanhanget och kunde därför utan tvekan svara honom. ”Ja, naturligtvis, kamrat kommissarie, visst gör jag det”. Slokhatten guppade upp och ner när Beria nickade att han förstod.
”Några frågor?”
Det kom så överraskande, att ställföreträdande chefen för NKVD, den sovjetiska säkerhetstjänsten frågade honom om han undrade över något. Hjärtat bultade på Marko och det enda som kom upp i hans huvud var detta: ”Vem är Felix Heifitz?”
”Han heter Valter Landgren”, svarade Beria utan omsvep. Löjtnant Nikitin kastade ånyo en blick över axeln. Beria fortsatte: ”Han tjänade oss väl gentemot ditt hemland under flera år, men blev bränd i en fosterfördrivningshistoria. Helt orelaterat till hans status i övrigt. Sedan trettiofyra har han varit stationerad i Riga”.
En rysning gick genom Markos kropp. Varför denna raka dialog? Var han på väg att bli värvad av NKVD? Tanken svindlade för ett ögonblick. Det kunde vara en baktanke med detta äventyr. Han hade inget emot det och kunde le inombords när han tänkte på att svenska polisen till sist skulle få rätt i sina misstankar varje gång han skulle resa österut. Han var redan klassad som säkerhetsrisk, det visade bland annat tystnaden hos militären efter det att han hade mönstrat för något år sedan.
Marko kände sig bättre till mods när de anlände tillbaka till kajen efter en dryg halvtimmes promenad, som gjort dem samtliga gott. En av matroserna tog fram en signalpistol från innanför sin skinnrock, riktade den mot himlen och med en kraftig smäll sköt han ett signalskott i luften. Det var vitt och lyste skarpt som ett runt ljus i den grå skyn medan den dalade ner mot marken och långsamt förlorande sin styrka. De såg alla upp på skådespelet under tystnad. Marko kände sig priviligerad att stå där tillsammans med detta elitsällskap. Han hade medverkat i något unikt, något han inte kunde berätta för någon. Skulle han få skriva under dokument i detta avseende, tro?
”Vart bär det av nu?” frågade han Nikitin. Den unge officeren såg på honom. ”Leningrad, via Paldiski. Torpedbåten har tankat medan vi diskuterade här”. Marko log uppriktigt, han var imponerad nu. ”Hur då?” Nikitin pekade ut mot havet. ”Vi har samordnat det med en av våra så kallade mulor för ubåtarna. Det är lastfartyg som går på ordinär handelsrutt i vanliga fall.”
Torpedbåten anlände inom tio minuter. Det började skymma igen och de steg snabbt ombord. Den gamle öbon iakttog dem på avstånd från skogsranden, som om han ville försäkra sig om att de lämnade Runö. Marko tog sig för att vinka åt honom när motortorpedbåten satte fart norrut igen. Vinden slet i hans kläder och han tog stegen närmare ruffen.
Befälhavaren lade en arm på hans axel. ”Vill du se hur hon fungerar?” ropade han genom motorbullret. Marko såg frågande på honom, sedan på Nikitin som stod kvar på däck och iakttog dem. Befälhavaren tycktes vänta på något från löjtnanten, som såg bekymrad ut. Därefter hörde Marko hur Nikitin sa: ”Nej, du gör det. Jag kan inte leva med mig själv annars”. Med det slet befälhavaren tag i Marko, knuffade honom mot relingen. I rörelsen att försöka göra motstånd kände Marko något hårt och kallt som pressades mot hans bakhuvud, men innan han hunnit räkna ut vad det innebar, small skottet av.




Epilog

Runötraktatet, vars existens aldrig bevisats, var ett första möte mellan Sovjetunionen och Nazityskland i ett närmande inför det krig de båda nationerna visste skulle komma. Molotov-Ribbentroppakten var ännu inte tilltänkt, men Runötraktatet innebar att det kunde undertecknas så snabbt och smärtfritt som det gjorde, endast en månad innan krigsstarten den 1 september 1939. Enligt Rudolf Hess och Lavrentij Beria var det helt avgörande.
Det fanns verkligen en länsman på Runö vid namn Stefansson. En motortorpedbåt anlände till ön sommaren 1940 och hämtade honom, en av de första offren för Sovjetunionens första ockupation av Estland. SS-Obersturbannführer Robert Forster skulle avlida stilla av naturlig anledning (fetthjärta) i sin säng i Östberlin 1968, som pensionerad chef för folkpolisens kriminalvdelning i huvudstaden.
Valter Landgren, alias Felix Heifitz, mördades i sin bostad i Moskva 1957. Polisen utredde ärendet, men uppgifter om brottet, eventuellt förfalskade sådana, dök inte upp förrän på 1990-talet och då på det ryska inrikesministeriets gamla arkiv. Korsreferenser med det tidigare KGB, då Landgren varit spion, gick inte att finna, de saknade uppgifter om händelsen, vilket anses närmast omöjligt.
Rudolf Hess avled på Spandaufängelset i Västberlin 1987. Hans vän, diplomaten och geografen Albrecht Haushofer, avrättades för förräderi av SS på Moabitfängelset, också det i Berlin, i april 1945. Han hade en del i Hess: s hopplösa flytur till Skottland 1942. Britterna tog inte Hess på allvar, allra minst om hans uppgifter kring Runötraktatet med ryssarna.
Lavrentij Beria avrättades som en hund i Lubjankafängelset av general Pavel Batitsky, dagen före julaftonen 1953. Händelsen förde Nikita Chrusjtjov till den sovjtiska maktens absoluta topp. General Federov Nikitin begick självmord i sin datja i Peredelkino utanför Moskva 1972.

Under lång tid förnekade Sveriges kommunistiska parti Marko Svelanders partimedlemskap och försvinnande. Vare sig hans familj eller svensk polis nådde några framgångar förrän i början av 1970-talet, då en annonym s.k. höjdare inom det nya VPK tillstod inför Markos syster, att hennes bror varit en betydande medlem och tragiskt fallit offer för ett rånmord i Estland. Orsaken till tystnaden var sekretess under kriget, som gått överstyr. Vad Marko hade gjort i Estland, när han skulle till Moskva, saknade förklaring. Någon kropp hittades aldrig. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar