torsdag 14 april 2016

Der Oberst


Östberlin, september 1962

Skott hade avlossats denna olycksaliga natt i en park utmed Mittelheide, i Köpenick. Ett samtal anlände till polisens sambandcentral strax före klockan ett på natten. En mansröst, mycket lugn och saklig berättade vad han hört. Det skulle senare visa sig att samtalet kommit från en offentlig telefon i samma område, för annonymitetens skull, antog man. Det hade varit två eller tre skott, sa mannen, avlossade i följd med ett ögonblicks mellanrum. Ett sådant samtal var ovanligt för folkpolisen i Östberlin så där efter murens resning, när säkerheten i staden var som högst. Det som verkligen fångade centralens uppmärksamhet var att mansrösten i telefonen hade talat ryska.
Mobila patruller dirigerades till den ungefärliga adressen. De var få nattetid och måste hämtas från hela staden, varför de anlände i omgångar. Försiktighet var kommenderad. Första patrull körde in i parken och började långsamt söka av promenadvägarna mellan träden, tills de siktade ett stillastående fordon i strålkastarskenet, med vad de trodde var två personer sittande i. De stannade och rapporterade och ombads vänta på ytterligare kollegor, men då hade man redan kört fram ytterligare ett stycke. De ändrade sig dock och uppgav att de backade tillbaka igen, uppenbart nervösa. De ville ha hjälp, sa de. Fordonet hade sovjetiska militära skyltar, eller rättare sagt, bilen bör ha kommit från KGB-residentura i Karlshorst.
Första befäl på plats var Wachtmeister Zimmer. Han anlände åtta minuter efter första patrull och rapporterade in som tredje radiobil. De hade parkerat efter varandra eftersom de kört in från samma håll. Kollegorna stod samlade i klunga mitt på promenadvägen och i strålkastarskenet blev deras ansikten alldeles vita. Zimmer var inte glad, mannarna agerade oprofessionellt, som kärringar. Han ville veta vad som var i görningen.
”Det är KGB”, sa den äldste polismannen. ”Spelar ingen roll”, svarade Zimmer. ”Har ni varit framme och tittat?” Ingen svarade. Zimmer suckade, tog ut den äldste och bad de övriga att snabbt söka av den omedelbara parken omkring.
Zimmer började gå mot den parkerade bilen. Det var en ny Volga, i stavlampans sken kunde han se Karlshorst-skyltarna med de ryska bokstäverna. I det sparsamma ljuset blänkte den svarta lacken och fick en blå lyster. Vindrutorna var immiga, men skuggorna av två gestalter var synliga, båda unisont lutade mot höger. Han förstod redan vad som hänt och när han rundade vänster bakflygel bekräftade den öppna vindrutan på förarsidan hans farhågor. Han tog ett steg åt vänster för avståndet, böjde sig ner och riktade lampans sken rakt in i kupén.
Det behövdes inte mycket mer. Zimmer släckte lampan och rätade upp sig med läpparna hårt sammanpressade. Kollegan stod kvar vid bilens baksida och betraktade honom oroligt. ”Vad är det?” undrade han. Zimmer suckade och placerade ena handen på bilens tak innan han såg på honom.
”Föraren är Oberstleutnant Vogel och passageraren är överste Ivan Pudovkin”.
Kollegan stirrade närmast med fasa på honom. Zimmer förstod honom, implikationerna var enorma. De skulle få tillbringa hela nästa dag i förhör – vansinniga förhör. Oberstleutnant Kurt Vogel var chef för Stasi: s kontraspionage i Östberlin, ansedd som ett monster. Överste Ivan Pudovkin var den nye chefen för KGB-redentura i samma Östberlin.
”Hur ...?” Kollegans fråga var också den befogad, men Zimmer bara ruskade på huvudet när han återvände samma väg han kommit. Hur dessa båda potentaterna hamnat där var en gåta, men det var inte deras sak att reda ut. Han hade ett svårt radiosamtal att utföra. Vakthavande befäl måste komma, jourhavande likaså. Säkerhetsministeriet, utrikesministeriet, KGB. Han och kollegorna måste placeras i säkerhetskarantän.
Någon hojtade någonting ohörbart och nya strålkastare spelade mellan träden. En ytterligare bil var i antågande. Zimmer förstod ingenting, alla andra bilar var beordrade att vända. ”Vem är det?” ropade han. Någon ropade tillbaka: ”Den stannar”.
Zimmer skyndade sig. Om detta var ryssar, vakten från Karlshorst, det skulle bara göra saken än värre. Den gamle Wachtmeistern var verkligen nervös nu, varpå samma röst ropade igen: ”Det är Oberst Forster”. Zimmer stannade tvärt. Samtidigt med överraskningen rann spänningen av honom. Plötsligt kom något litet springande nerför gångvägen och en liten hund dök upp. Zimmer hade aldrig vetat vilken ras det var på den lille krabaten, den var så skör med en energiskt vibrerande kropp, stora ögon och öron. Dessa betraktade honom nyfiket och så vände hunden tvärt om och sprang tillbaka igen.
”Effie”, ropade polisöversten. ”Effie, lämna kollegorna ifred, hör du”.
Oberst Robert Forster, den legendariske chefen för kriminalpolisen i Östberlin, kom lufsande utmed de parkerade polisbilarna. De övriga kollegorna hälsade glatt på honom, stämningen var som helt förbytt. Kavalleriet hade anlänt, de var räddade undan en svår situation. Han kallades ”Den fete”, eller ”Den gamle”, för Oberst Forster var verkligen fet och väl över de sextio. Som vanligt klädd i sin gamla trench coat över en kostym han låtit sy upp i väst. Effie gjorde ett skutt upp mot sin husse och Forster svepte upp honom i famnen.
”Zimmer, vad är görningen?” sa han kommenderande och skakade underofficerens hand. ”Vad gör ni här, Herr Oberst?” Man kallade Forster ”Herr” och inte ”Kamrat”, för han tillhörde den gamla stammen. ”Jag har varit på tjänsteförättning och har radio i bilen”, svarade översten upplysande. ”Vad har hänt?”
”Översten kan se själv”, svarade Zimmer och visade med handen.
Forster och Effie såg gemensamt in i den parkerade Volgan. ”Uj, uj, uj”, sa han. ”Det var mig då en stor fångst. Vogel och Pudovkin, vid hemliga polisen, respektive. Båda i uniform”. Han funderade ytterligare en stund. ”Har man jagat horor i parken, måntro?” Zimmer ryckte till och såg sig snabbt om så ingen hörde. Forster rätade med ett stön på sig, klappade den lille hunden på huvudet och log mot Zimmer. ”Nej, det tror inte jag heller”, sa han bekräftande.
Den väldige kriminalaren öppnade förardörren till bilen och hävde in den stora krioppshyddan. Innifrån kupén hojtade han: ”Zimmer, notera att jag kan räkna tre skott”. Zimmer skyndade sig med sitt block. ”Ett i pannan på Vogel vid ratten. Kulan har gått rakt igenom och antagligen kan vi finna den i baksätet”. Forster bökade runt lite där inne. ”Vogel, det kräket, hade så tjockt huvud att kulan nog bara fallit ner efter att ha passerat igenom”. Zimmer noterade inte detta.
Forster frustade och fortsatte: ”Vår ryske kamrat har skjutits med två skott. Ett i bröstets överkant och ett i tinningen, antagligen då hans kropp säckat ihop av första skottet”. Plötsligt var han ute igen, röd i ansiktet av ansträngning. Effie hade blod på nosen och slickade sig om munnen. ”Jag tror skytten stått lite längre ut än jag står nu och han har skjutit genom den öppna rutan”.
Zimmer såg med kritisk min på den slickande Effie. ”De talade med varandra?” Forster höjde på ögonbrynen. ”Så kan det vara”, kommenterade han. ”Aha”, sa han plötsligt och pekade på marken. ”Tomhylsa”, fortsatte han. ”9mm, kan vara en Makarov”. Zimmer antecknade. ”Han som larmade oss talade ryska”, sa han.
Forster såg på honom. ”Jaså, det säger du”. Så drog han in luft i lungorna och suckade djupt. ”Dåså, över till allvaret. Jag kontaktar sambandcentralen, jag tar befälet här. Jag tror inte ni skall behöva bry er så mycket om det här från och med nu. Låt mig sköta det.” Zimmer bugade sig faktiskt. ”Tack så mycket, Herr Oberst”.
I det ögonblicket ljöd sirenerna från väster genom natten, från den ett år gamla muren, som skar Berlin i två delar. Poliserna ryckte till och såg på varandra med oro och larm i blickarna. Något var på gång, det skulle bli svårt att upprätthålla nuvarande position, resurser måste omprioriteras. ”Zimmer”, kommenderade Forster. ”Lämna en patrull med mig och återgår med de andra till stationen. Ni kommer att behövas där och det här ...” han gjorde en gest mot bilen. ”... det kommer att ta sin tid, är jag rädd”.
Zimmer gjorde honnör och återvände till sitt befälsfordon medan han röt ut order till sina män. Forster vände sig om från dem och kysste sin lilla hund på huvudet, som glatt slickade sin husse över munnen. Med en pinsamt barnslig röst sa den gamle kriminalräven: ”Nu du, Effie, nu har vi fått ett redigt potentatmord på halsen”.


Ivan Pudovkin, nytillträdd chef för KGB-residentura i Östberlin, kände Kurt Vogel mycket väl. Inte så mycket personligen, som via sina djuplodande akter över honom. Han visste till exempel att bakom Vogels hjältestatus som överlevande från nazisternas förintelse, dolde sig mörka omständigheter. Som ökänd kommunistisk slagskämpe och misstänkt polismördare före kriget, hade han tidigt internerats i ett av de första koncentrationslägren som politisk fånge. Han hade tillbringat mer tid i detta lägersystem än de flesta, men hade inte överlevt på sin list alena.
När britterna till sist befriade honom 1945 i Bergen Belsen hade man i ett ögonblick av tidig förvirring nästan tagit honom för en lägervakt. Vogel var välnärd, stor och skräckinjagande när han mötte sina befriare i en randig jacka för fångar och uniformsbyxor från SS nerstoppade i rejäla kängor. Vogel hade tjänstgjort som Capo, det vill säga ordningsman bland fångarna, under större delen av sin tid i koncentrationslägren. Som etisk german i nazisternas ögon och ytterst pålitlig med både sin ökända brutalitet och antisemitism, hade han blivit ”supercapo”, som fångarna kallade honom, med sanslösa priviligier som resultat. Ingen visste hur många människor överstelöjtnanten vid Stasi, Kurt Vogel, hade slagit ihjäl med sina många utjänta påkar. Ingen ville veta det heller, inte sedan han direkt efter frigörelsen reste sin väg och blev polis hos den nya, socialistiska tyska ordningen i öster.
Pudovkin visste detta och Vogel visste att han visste det. Vogel visste i sin tur att Pudovkin även han hamnat i onåd hos NKVD i början av det stora fosterländska kriget, satts i straffbataljon, slagits som en galen hund vid Stalingrad och överlevt, bara för att tillbringa tio år i Gulag. Han benådades och återinsattes i tjänst efter Stalins död och general Ivan Serovs avancemang till säkerhetsminister i slutet av 1950-talet. De visste allt detta om varandra och därför förtjänade de deras vänskap. De fanns något kusligt mellan dem som stank av lik och föruttnelse och folk höll sig på avstånd utifrån ren skräck.
Bland annat därför hade de suttit den föregående kvällen hos Pudovkin, i hans tjänstebostad på Residenturan, KGB: s inhängnade högkvarter i Karlshorst, Östberlin, och pimplat vodka och diskuterat problemet för hand.
KGB hade en mullvad, det stod klart, för han satt i residenturans arrest. Underrättelserapporter från GRU, den sovjetiska militära underrättelsetjänsten, gjorde gällande att en ”Operation Anadyr”, okänd för Pudovkin, men av största vikt för Warszawapakten, hade infiltrerats. Kärnan i konspirationen skulle finnas i Östberlin, viktiga uppgifter var på väg ut den vägen, kanske över muren samma natt.
Vogel satt i fåtöljen med ett skvimpande glas i handen och stirrade på Pudovkin. Hans ryske kollega stod upp, ivrig som ett barn.
”När kom detta?” frågade Vogel. Pudovkin hejdade sig och återvände i huvudet till rummet. ”Telexet kom vid sjutiden. Vid nio, Moskvatid”, svarade han.
”Från Serov?” fortsatte Vogel kort. Pudovkin såg på honom för ett ögonblick medan han tänkte. ”Nej, general Nikitin, men attesterat av Chrusjtjov”.
Vogel rynkade näsan. ”Varför då?” Pudovkin slog ut med händerna. ”Jourhavande, antar jag. Nikitin är chef för kansliet och Serovs andreman, dessutom Chrusjtjovs man i KGB. Det vet alla”. Vogel var inte glad åt detta och Pudovkin ruskade hopplöst på huvudet. Han log snett för sig själv. Vogel var ett råskinn.
”Så?” fortsatte tysken.
”Kontaktmannen ringde oss för en timme sedan”, sa Pudovkin och såg på sitt armbandsur. ”Han möter oss i Köpenick vid midnatt, om fyrtio minuter ungefär”. Vogel nickade, fortfarande inte nöjd, så Pudovkin kontrade. ”Är ni redo på er front?”. Vogel suckade och nickade. ”Ja, vi har höjt beredskapen, gränstrupperna är varnade”.
Pudovkin hummade sin acceptans i sin tur, men ville ändå försäkra sig om något. ”Du förstår väl att just detta är mellan oss, mig och dig, att det här går utanför operationen inatt?”
Vogel ställde ner glaset på bordet framför sig med en smäll och kom blixtsnabbt på fötter, stor och väldig som han var. ”Naturligt, kamrat, vad tar du mig för?” Han visade med handen att han ämnade passera översten. ”Nå, skall vi ge oss av då?”
De körde ut från residenturan genom en port som mullrande gav vika för dem. Det var ingen lång sträcka och gatorna var inte bara tomma, utan dessutom nästan helt mörklagda på grund av energibrist. Strålkastarna i den bekväma Volgan spelade mellan hus och träd utefter vägen, innan de nådde parken vid Mittelheide efter knappt fem minuter. Vogel satt vid ratten och han styrde bilen in på promenadvägarna bland träden. Det fanns ingen exakt mötespunkt, endast ett besked om kontaktmannens närvaro. De båda officerarna antog att de måste köra tills de fann honom.
Och det gjorde de.
En gestalt i rock och hatt blev synlig på håll i strålkastarskenet, mitt på gångvägen framför dem. Vogel drog ner på hastigheten och närmade sig i krypfart. Mannen framför dem stod i profil, men såg i deras riktning.
”Men vad fan”, utbrast plötsligt Vogel och förde nästan bilen till full stopp. ”Vad är det?” undrade Pudovkin. Vogel började frenetiskt veva ner vindrutan på sin sida. ”Det är fan i mig inte klokt ...”. Nu såg även Pudovkin vad det var som gjorde hans tyske kamrat så upprörd.
”Forster”, vrålade Vogel ut genom den öppna vindrutan. ”Vad i helvete gör du här?” Bilen kom till sitt stillastående. ”Forster?” utbrast Pudovkin förvirrat. Den fete kriminalchefen hade händerna nerkörda i fickorna på sin öppna trench coat. Hatten skuggade hans ansikte, men hans långsamma rörelse i deras riktning talade om ett tungt gravallvar. Vogel var ursinnig, Pudovkin kände allt för väl till hans aversion mot en av de få i Östtyskland som visste lika mycket, eller mer än han om det osm verkligen förde DDR vidare.
”Forster, om du vet någonting, eller ute efter något du har snokat reda på, så ...”
Pudovkin lade sin hand på sin kamrats underarm. Han vädrade något fientligt hos den brede mannen som nu böjde sig framåt och med huvudet på sned såg in på dem. Hans avstånd från bilen var för stort för att vara ämnat för samtal. Forsters ena arm rörde sig.
”Vogel, så där talar man inte till en överordnad, ditt förbannade kommunistarsle”, sa Forster med stadig röst och pistolen i hans hand avlossade första skottet. Kulan träffade Vogel mitt i pannan, Pudovkin sprayades av tyskens blod och hjärnsubstans. Han skrek rakt ut i fasa. Forster förde pistolens mynningen något åt vänster och han sköt ryssen först i bröstet, vilket fick honom att stelna av chocken. Då sköt han honom i sidan av det blottade huvudet. Det var några ögonblicks verk, tre skott, två döda.
Forster sänkte långsamt pistolenhanden och förde den tillbaka i rockfickan. Under en kort stund stod han kvar och drog in den smått kyliga nattlyften i lungorna. Så det var så här det kändes att mörda folk, tänkte han. Han hade aldrig tidigare i sitt liv avlossat något av sina många vapen mot någon människa överhuvudtaget. Det var en av hans många, men också den mest bevakade, hemligheter.
Han vände sig om och började i rask takt promenera i en rak linje genom parken, mellan träden, över välansade gräsmattor. Efter några minuter kunde han se de blänkande vindrutorna i hans gamla Pobeda bland skuggorna. Framför bilen stod hans ryss och väntade med Effie i koppel. Forster drog på munnen en aning, vilket par. Mannen han enbart kände som Sergejevitj, en av Sovjetunionens absolut farligaste män, en sån med en rätt att döda, ett dokument undertecknad av deras gemensamme vän general Nikitin i Moskva och med generalsekreterare Chrusjtjovs förfalskade attesterande, just han passade överste Forsters lilla hund medan husse förrättade sina behov.
Effie var uttråkad av att göra sällskap med en totalt omutbar major i KGB, men on blev som galen när pappa kom lufsande mot dem. Kopplet bytte omedelbart händer, därefter pistolen, en vanlig 9mm Makarov.
”Spasibo, tovarishch Mayor”, sa Forster på sin obefintliga ryska. Major Sergejevitj såg forskande på honom med kalla ögon medan han stoppade undan sin pistol. Forster nickade åt sin makabre vän att det var dags att åka. Ett samtal måste utföras, därefter måste majoren köra till residenturan och med sina obegränsade befogenheter i fickan ta befälet under en kort tid av förvirring, släppa ut deras man ur finkan och kanske avrätta en eller två ytterligare, det var upp till honom. Sedan kunde han lämna över allt kaoset till överste Forster, att försvåra ytterligare. Det fanns människor värda att rädda denna natt och det var bråttom.
Medan ryssen gjorde sitt snabba telefonsamtal till folkpolisens sambandscentral från en offentlig telefon, stod Forster och såg på honom. Med tungan kände han på sin tandprotes på överkäkens vänstra sida. Han suckade. Vilket djävla liv man för, tänkte han. Sergejevitj var förövaren, med kolven till en maskinpistol, för många år sedan.



Fotnot: Operation Anadyr var den sovjetiska arméns topphemliga plan att placera kärnvapenbestyckade robotar på Kuba i syfte att ge Warszawapakten s.k. förstaslagsförmåga mot USA. Operationen misslyckades bl.a. därför att uppgifter läckte ut till amerikanerna om vad som var i görningen, vilket sedan kunde bevisas genom flygfotografering. Detta ledde sedan till Kubakrisen hösten 1962, den farligaste konfrontationen med kärnvapen under det kalla kriget..

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar