måndag 2 maj 2016

En privat affär


Tyskland 1945

Kriget var över. Det hade varit långt och obeskrivligt i dess enormitet och katastrofala gång. För överstelöjtnant Nimrod, som suttit igenom andras personliga lidande på kontor eller i förhållandevis bekväma tält, stora som hus, var detta hans självklara slutsats, han som betraktat kriget från avstånd i egenskap av underrättelseofficer. För honom, till skillnad från stridande soldater, var kriget gigantiskt. Hans fågelperspektiv var svindlande, mer så nu i efterhand, än under de pågående striderna. Överstelöjtnant Chester C. Nimrod, US Army, började inse att hans tid var nu, under efterbörden.
Det var redan sen september och han reste i hällande regn med en eskorterande pluton ur ett pansarskytteförband utmed floden Elbes västra strand, i nordlig riktning. Sedan krigets inledning för honom, hade han som stamanställd officer tillhört arméns underrättelseorgan, först på divisonsnivå, senare direkt underställd general Dwight D. Eisnehower. Han hade blivit kvar i Europa eftersom han representerade en kontinuitet i vilja och attityd hos den amerikanska armén. Nåja, det var i vart fall så Ike hade uttryckt det. Det skulle ligga en befordran till full överste där någonstans, porten till generalsperson.
Under kapellet i framsätet på den lilla Willysjeepen undrade han om så verkligen skulle ske, om han kanske istället bränt sin framtid genom att inte resa hem till Staterna. Han grubblade medan de studsade mellan vattelsamlingarna och övertog långsammare fordon på vägen. Kanske skulle han lämna armén helt och hållet och ta någon av de frestande erbjudanden från privata intressenter man sa låg framlagda för honom där hemma. Han drog sin trench coat närmare sig och korrigerade ånyo hjälmen på huvudet.
Nimrod var en ”Army Man”, en yrkessoldat och inte en av dessa unga hetsporrar inom det nya OSS, som nu president Truman ämnade avveckla. Han utgjorde en av de sista dinusarierna i en snabbt föränderlig situation. Han var välutbildad och erfaren, besatte expertkunskaper, särskilt gällande relationerna till deras allierade, inte minst Röda armén och Sovjetunionen. Han talade god ryska.
I slutändan, tänkte han till sist, skulle den avgörande faktorn för hans befordran vara ett ärende för hans kontakter med den person som onekligen var en framtida president, det vill säga general Eisenhower, snarare än hans vittomspännande yrkesskicklighet. Han kunde inte avgöra om det var bra eller dåligt, i vart fall inte här, i ett sönderskjutet Tyskland, fyllt av människor på flykt. De stod överallt, utmed vägarna – utmed den här förbannade vägen. Det här var dessutom Elbe, gränsen mot ryssarnas territorium på andra sidan, en extra viktig militärt buffert, allt mer väsentlig för var dag som gick. Han hatade det.
En skylt med ett ortsnamn passerade förbi jeepen och de anlände i ännu ett samhälle.
”Vi är framme, Sir”, sa DiChiesa vid ratten, hans sergeant. ”Okay”, svarade Nimrod och kände ett styng av spänning. Den här dagen skulle i alla fall innebära en förändring i tristessen, hoppades han.
De passerade igenom byn i hög fart och direkt därefter nådde de en brittisk militärpolispostering. De hade färdats på brittiskt territorium länge nu, men den här posteringen var ambulerande, den ingick inte i den fasta bevakningen. En brittisk version av den eskort som han själv färdades med, hade samlat sig på vad som åter skulle bli en bensinstation. Mitt bland dem tronade en olivgrön Humber. Nimrod log för sig själv när han klev ur sitt lilla fordon, samtidigt som bakdörren öppnades på stabsfordonet och dess passagerare klev ur.
Brigadier Sir James Kent var en kortväxt gentleman och iförd sin ”Montgomery”, basker och duffel. Han var något av Nimrods motsvarighet i den brittiska armén, fast med titel och erfarenhet först. Sir James var Eton College, han var SOE och ex-commandos. Han var illa sårad i strid och därefter placerad bakom skrivbord i Tyskland, som den underrättelsens nestor han var. De hade känt varandra i nästan två år, de var war buddies och deras vägar hade korsats ofta, allt mer så av ömsom vänskap än av plikt. De litade på varandra och delade även sånt som kanske inte borde passera över nationsgränserna. Det var inga honnör dem emellan utan det var istället handslag och skratt.
”Ers majestät”, skrattade Sir James och klappade sin vän på överarmen. Han var en av de få som visste att C: et i Nimrods hela namn stod för Ceasar, efter fadern, generalens önskan. ”James”, hälsade amerikanen. ”Vad är det frågan om?”
Sir James nickade med huvudet mot sin Humber. ”Hoppa in så berättar jag”.
”Vart skall vi?” frågade Nimrod.
”Vi skall över floden, till ryssarna”.
Nu gick det upp för Nimrod att det endast skulle bli de två, med the brigadier bakom ratten. Han stannade upp, vände sig om och såg på sin tvivlande sergeant. ”DiChiesa, min karbin och ammunition, tack”.
”Men, Sir ...” protesterade DiChiesa, men gjorde som han blivit beordrad. Han räckte över överstens automatkarbin och ammunitionsbälte. Löjtnant Dowding ur pansartrupperna dök upp vid hans sida. ”Sir, jag vet inte om jag kan godkänna detta. Mina order är att ...” Nimrod höjde armen till tystnad.
”Jag ger kontraorder, löjtnant. Jag agerar på en generals önskan, okay?” Han såg uppriktigt på sina två underlydande. ”Det är ingen fara, jag har ett Viktoriakors med mig, för tusan. Vänta här på mig”.
Med detta placerade han sitt förstärkningsvapen i Humberns baksäte, tillsammans med Sir James Sten-kpist och satte sig själv i framsätet. De körde iväg med frågade blickar efter sig i backspegeln.
”Nu, James”, krävde Nimrod. ”Vad i helvete rör det sig om?”


”Vänta”, sa Sir James medan han styrde den tunga bilen på en av britternas flera pontonbroar över Elbe. På motsatta sidan producerade han ur duffelns inre en passersedel för den ryska militärpolisen, som utan åthävor och med smarta honnörer öppnade grindarna in i den ryska världen. Sir James skrynklade tillbaka sedeln där den kom ifrån. Han skrattade medan han ruskade på huvudet. ”Den är utskriven av en överste Jablonskij, underrättelseofficer för 43: e gardesdivisionen. En förfalskning, givetvis”.
”En förfalskning, vad fan menar du?” Nimrod var sällan så här förvirrad.
Humbern satte fart utmed nya vägar. Sir james hade en karta mellan framstolarna och han rådfrågade den med vana ögon. ”James?” påpekade hans amerikanske vän, med skärpa den här gången.
Brigadier Kents ögonkast på honom fick Nimrod att sitta fint
”Chester, vad jag nu skall berätta för dig är mer än klassificerat, förstå du? Just nu är det bara jag på den här sidan av argumentet som känner till det och jag har brutit mot alla reglementen i hans majestäts regelbok. Jag kan skjutas för detta och nu ber jag dig att ansluta dig till mig, med samma risktagande i åtagande”.
För ett ögonblick rasade den rena skräcken genom Nimrods ryggrad. Höll de på att hoppa av till ryssen? Han stirrade på sin vän, som såg märkbart tagen ut av situationen. ”James ... vad snackar du om, vad har du gjort?”
”Det är ingen fara, Chester. Om det här är en bluff, så åker vi bara tillbaka och talar aldrig mer om det ... men om det stämmer, ja, då ....”.
”Vad då?” Nimrod började ilskna till. I hans ögon befann de sig på fiendemark och såvitt han kände till, så tyckte också hans vän, eller borde så i alla fall. Det var inte rätt tillfälle för ordlekar. Sir James nickade mot honom, det var dags att dra undan förlåten.
”Allt börjar den 23 maj i år. Kommer du ihåg?”
Visste gjorde Nimrod det. ”Ja, du skulle höra Heinrich Himmler i Lüneburg”.
Sir James dunkade handflatan i rattkransen. ”Jag åkte till Lüneburg för att förhöra Herr Reichführer-SS, men när jag kom dit var han död som en sill och det var nog lika bra det, med tanke på vad som hände sedan”.
”Aha”, sa Nimrod, nu började det hända saker.
”Vad de allra flesta inte vet, inte ens du, Chester, är att våra grabbar på 34: a CIC i Lüneburg blev tipsade om Himmlers närvaro i deras läger. Han blev utpekad”.
Nimrod var verkligen överraskad. ”Av vem då?”
Från mellan stolarna drog Sir James upp en personakt och räckte den till honom. Nimrod öppnade den och till hans förvåning stirrade ett smutsigt, men leende, rundlagt ansikte mot honom. SS-runorna lyste vita mot den knäppta svarta kragspegeln på hans uniform. Det såg ut som ett porträtt inför glada omständigheter och inte en besegrad ... SS-Obersturmbannführer, en överstelöjtnant i Hitlers djävla SS. Nimrod vände blad och läste:
Forster, Heinrich Robert, född i München 1903.
”Denne Robert Forster krävde att få tala med deras högste chef”, fortsatte Sir James, ”så grabbarna kallade på mig ... men, och det här är viktigt, Chester: officiellt kallades jag dit som förhörsledare till Himmler, inget annat”.
”Okay?” svarade Nimrod. ”Och?”
”Han krävde vidare att få tala med mig ensam, utomhus, i avskildhet. Jag tänkte att det var i sin ordning, vad hade jag att förlora, den stora fisken hade ju tagit sig själv av daga. Så, vi tog en promenad, han och jag”.
Nimrod väntade otåligt på honom. ”Chester”, fortsatte engelsmannen, ”förstå att denne Forster inte lämnade ut sin chef utav hat mot honom, åtminstone inte i första hand, utan för att väcka vår uppmärksamhet”.
”Så nu kommer du att berätta att Hitler i själva verket lever, eller?” orerade Nimrod. ”Hitler lever på Long Island med sin förbannade halvbror i bästa välmåga, bundis med Charles Lindberg”. Sir James ruskade på huvudet och ändrade körriktning till en annan väg. ”Nej, det är bättre än så. Det är det djävligste jag hört, faktiskt”.
När Nimrod inte häcklade längre, tog han ny fart i sin berättelse.
”Vår tyske vän var noga med att ge sig själv akreditation för sin gärning. Han ville att vi skulle vara säkra på att det han berättade var bekräftat. Det är nu du kommer in i sammanhanget, Chester”. Nimrod såg forskande på Sir James, var skulle det här sluta?
”Min vän”, sa Sir James, ”ta det lugnt nu, men den här tyske SS-officeren gav mig Operation Stella Polaris”.
Chester Nimrod spratt till av chocken, som om någon kört elektricitet genom honom. ”Vad?” vrålade han. ”Vad i helvete, det kände inte ens ni britter till, hur i satan ...?”
”Jag vet”, ropade Sir James, ”men nu vet jag också allt om hur Finland förra året sålde det sovjetiska kryptot till er jänkare, så att vi nu alla kan lyssna till Josef Stalin. Jag kan garantera, Chester, att jag inte på något vis har fört informationen vidare till mitt folk. Försök istället tänka klart, min vän. Tänk, Chester”.
Nimrod kände det som om han fått hjärtklappning. Han andades häftigt genom näsborrarna som en ilsken tjur innan han successivt började lugna ner sig. ”Hur fick finnarna kryptot från början?” undrade han medan han stirrade framför sig. ”Av tyskarna?” Sir James ruskade på huvudet. ”Nej, av ryssarna”.
Nimrod såg på Sir James med stora, rödkantade ögon. ”Eller snarare, av en ryss, enligt Forster”, precisserade engelsmannen. ”Han gav mig även ett namn, så att ni amerikaner skulle veta att det är allvar. Han gav mig general Gustav Hammar, er huvudman i Stockholm sedan innan krigét”.
Nimrod kände en svettpärla krypa ner under skjortkragen. Han förstod. ”Den svenske generalen är dubbelspion”, sa han tomt.
”Ja”, svarade Sir James, ”men åter igen, inte till tyskarna, utan till ryssarna, eller snarare den här ’ryssen’. Forster försäkrar att Hammars uppgifter stannat mellan i stort sett två par öron. Det ryska underrättelseetablissemanget vet ingenting, det skall vara en rent privat affär”.
”En privat affär”, repeterade han. ”Så nu är vi på väg för att träffa den här ’ryssen’, eller hur?” Sir James nickade. ”Så är det”, svarade han och stirrade forskande i bilens backspegel. ”Och om jag inte har fel, så är motorcykeln där bakom sammankopplad med vårt möte. Han har följt oss sedan Elbe. Nu vill han oss någonting”.
Den brittiske brigadgeneralen saktade ner till totalt stopp, samtidigt som han vevade ner vindrutan. Motorcykeln kom upp på hans sida. På sadeln satt en rysk soldat i full stridmundering, med den karraktäristiska maskinpistolen över bröstet. Det var en mycket ung man, snarare en pojke som tittade in på dem. De båda officerarna presenterade sina id-handlingar. Ryssen sa något till dem. ”Han vill att vi skall följa honom från och med nu”, förklarade Nimrod.
”Det är också en välsignelse att du talar deras språk, Chester”, sa Sir James och lade åter i ettans växel. Han log mot sin vän, som nickade förtroendefullt tillbaka.


De iakttog baksidan till den ryske soldaten när han körde sin motorcykel en tjugo meter framför dem genom det tyska landskapet. De hade varit tysta ett par minuter när Nimrod vände sig mot sin vän.
”Så, vad hände med den här filuren ... Forster?”
”Jag släppte honom”, svarade Sir James utan att släppa ögonen på ryssen. ”I München, på hans begäran. Han hjälpte oss att upprätta den tyska hjälppolisen där nere. Patton lär ha varit imponerad”.
”Okay”, sa Nimrod.
”Så försvann han”, fortsatte hans brittiske vän, ”precis som han antytt för mig att han skulle göra. Han sa att det kunde vara bråttom, att ryssen förr eller senare kommer att stänga sin del av Tyskland. Han skall befinna sig i Berlin nu, tillbaka till kriminalpolisen, dit han ville hela tiden. Han är på ryssarnas sida, eller nåt sånt”.
”Okay”, repeterade Nimrod. ”Kanske får vi veta det nu?”
Sir James flinade och såg på honom. ”Kanske”.
Den ryske soldaten svängde sin motorcykel in på en mindre väg till höger. Humbern suckade och stönade när de gungade in på det betydligt sämre underlaget. Sir James växlade ner och svor tyst för sig själv. De svängde ytterligare en gång, den här gången snett åt vänster i en klykkorsning. Skogen blev allt tätare, allt blev med ens mörkare omkring dem. De måste var nära nu.
Plötsligt såg de ett ryskt arméfordon parkerad längre fram där skogsvägen breddades till en öppning, kanske en vändplats. Motorcykeln passerade fordonet och så gjorde även de. Till höger, inne bland lövverket, såg Nimrod en ytterligare soldat iaktta dem från några tiotal meter bort. Även han var fullt stridsutrustad, med hjälm och allting. Soldaten gick långsamt ner på knä under den sekund Nimrod såg honom.
De parkerade och när de båda höga officerarna steg ur Humbern, var motorcyklisten som bortblåst, han gick inte att se någonstans, endast hans fortskaffningsmedel stod kvar där han lämnat det. Ett metalliskt ljud bakom dem berättade att en dörr till det ryska fordonet öppnade sig och de vände sig om.
Diskret, men oklanderligt klädd i fälversionen av deras uniform, den klassiska, gråa fältblusen med koppel och pistolhölster, knäppt till halsen. Byxor i mörkare marinblå ton nedstoppade i höga, mycket blanka stövlar och så skärmmössan med mycket rysk, klarblå kulle. Axelklaffarna var ljusgrå med två blå revärer och tre stjärnor i guld, en ensam ovanpå de övriga. Mannen som klev ur den ryska bilen var överstelöjtnant i NKVD, stabsplacering. Medaljerna på vänster brösthalva var få, men talade sitt tydliga språk, Leninorder och Sovjetunionens hjälte, stridkommenderingar snarare än politiska sådana och någon gång under det stora fosterländska kriget hade han innehaft kommissaries rang. Nimrod, som höll reda på sånt, såg på officerens högra brösthalva det spetsiga märket på högkant, med sarg i guld.
Den här gossen kommer kommer ända från Moskva, tänkte han. Han är Lubjanka, Dzerzjinskitorget, en ung man i karriären. Någon ser efter honom där uppe. För det var ju det, att han var så ung. Antingen var han äldre än han såg ut, annars kunde han inte vara mer än trettio, på sin höjd trettiofem. Och han var kort, inte mycket mer än en och sextio över havet, finlemmad, eller senig, med ett spetsigt, smalt, men behagligt ansikte under mössans skärm. Det korta håret var blont, ögonen ljusblå, eller grå.
Han stannade framför dem och Nimrod tänkte att han bör ha baltisk påbrå, eller nåt sånt, när Sir James accepterade ryssens framsträckta hand enligt etikett och rang.
”Brigadier, Sir”, sa han med märkligt god engelska. ”Överste”, svarade Sir James formellt. Samma procedur upprepades med Nimrod, handslaget var litet, men fast, han såg dem rakt i ögonen, utan att tveka. De var beslutsamma, sökande.
”Jag är Nikitin, Fedorov Nikitin. Mycket trevligt att göra er bekantskap, även under så här – hur kall jag säga det? – extrema förutsättningar, men sådan är tiden och värre kommer det att bli”. Nikitin måste ha känt sina gästers osäkerhet, för han tillade: ”Ni behöver inte vara oroliga, mina herrar. Ingen kommer att se oss här och om någon oinbjuden skulle duka upp av en slump, så återvänder han inte, det ser mina gossar till”.
Det var på sättet han uttryckte detta, att folk skulle dö i skogen om de hade otur, han sa det som en naturlig del i en angenäm diskussion. ”Brigadier, vill ni vara så snäll och ge mig er passersedel”, tillade han. Han eldade snabbt upp den med en elegant, amerikansk bensintändare som han producerade från ena byxfickan och mosade ner de brända resterna med stöveln i marken. Han åstadkom en ny sedel och gav den tillbaka. ”Den här täcker er hemresa”, sa han.
Nikitin agerade lugnt, men ändå snabbt. Han var van vid att få som han ville och tycktes oerhört fokuserat på ett världsvant och enkelt vis. ”Herr Forster hälsar till er, Brigadier. Han tackar er åter för ert tillmötesgående och det gör även jag. Det är tack vare detta som vi tre kan träffas här”.
”Så, vad handlar det här om?” frågade Nimrod rakt på sak.
”Vår blivande vänskap”, svarade ryssen utan omsvep.
”Hur kan ni vara så säker på det?” undrade Sir James.
Nikitin log och sträckte på ryggen. ”Därför att ni har inget val, gentlemen. Kriget är slut och vad skall ni göra efter det, om jag får fråga? Ni kommer från civilisationen, den kommer inte att ha så mycket behov av er, tror de. Jag däremot ...” Nikitin gjorde en paus och såg på dem båda efter varandra. ”Jag kommer att ha skeppan full. Min arbetsgivare kommer inte att avvekla någonting efter kriget. Tvärtom, vi kommer att växa inför den nya konflikten”.
”Den nya konflikten?” Sir James sökte ytterligare förklaring.
”Det här kriget var västerlandets svek mot oss, det är enbart första steget i en betydligt mer väsentlig strid. Vi har aldrig varit så motiverade som nu, endast den första draken är fälld”. Nimrod kände obehag inför den unge mannens självklara deklareringar. Vad menade han?
”Menar ni att Sovjetunionen är redo för krig mot oss?” frågade han. Nikitin ruskade på huvudet. ”Nej, inte nu, det är ni alldeles för många och krigshärdade för. Nej, nu blir det en fråga om konsolidering. Vi har absolut inte för avsikt att vare sig ge Östeuropa någon demokrati, eller släppa dem ifrån oss i ett senare läge. Vi håller just nu på med att skapa våra bundsförvanter, vår buffert”.
Sir James och Nimrod såg på varandra, deras tidigare spekulationer och diskussioner stämde, det var som om Nikitin varit med dem hela tiden. ”Har du för avsikt att gå officiellt med detta?” frågade Nimrod.
”Nej”, kontrade Nikitin. ”Det här är strikt mellan oss”.
”Hur menar du?” undrade Sir James.
”Det här är en privat affär”, svarade Nikitin och när han såg att han inte lyckats räta ut frågetecknen i ögonen på sina gäster, så fortsatte han. ”Tillbaka till där jag började. Jag erbjuder er en ny chans, en ny öppning för er framtid. Låt oss bilda ett förbund mellan oss, där informationen flyter fritt. Jag kommer att ge er allt ni behöver veta. Ert problem blir att plantera det hos era respektive arbetsgivare”.
De båda västerlänningarna såg ånyo på varandra. Var han verklig, den här gynnaren? Nikitin nästan skrattade åt dem. ”Jag vill varna er, det blir som att vara Kassandra. Ni måste agera diskret och få kommer att ta er kunskap på allvar. Jag är medveten om det och på sätt och vis blir det nödvändigt av säkerhetsskäl”.
”Hur har du tänkt dig att det skall fungera rent praktiskt?” Nimrods röst var skeptisk.
”Via mellanhänder, givetvis”, svarade Nikitin lika rappt som vanligt. ”Ni behöver inget göra, jag står för nätverket. Det är från mitt håll nästan all information kommer att gå. Ni kommer att bli kontaktade, om ni önskar delta, vill säga”.
Det var första gången han visade åtminstone skalet av tvivel.
”Vem är du?” ville Sir James veta.
”Jag är Nikitin, jag sitter i Lavrentij Berias stab, samtidigt som jag är inofficiell förbindelseofficer med Nikita Chrusjtjov, en medlem i Politbyrån. Ni kan kolla upp dem med era experter, men däremot inte med mig. Inga förfrågningar om mig, är ni snälla. Mitt och mitt folks liv står på spel”.
Skulle tro det, tänkte Nimrod. ”Men vilka garantier har vi att det du ger oss är verkligheten?” frågade han.
Nikitin nickade. ”Bra”, sa han. ”Jag är ingen passiv förmedlare av uppgifter. Från en tid till en annan kommer jag att styra vissa utvecklingar och ni kommer att märka av dem, tro mig. Bekräftelse från mig kommer ni som regel att få innan det sker, det kommer att fungera som mina garantier”.
”Du är nästan fräck i den självsäkerhet, unge man”, sa Sir James i kraften av sin ålder. Auktoritet och rang. Nikitin såg på honom utan uns av tvekan. ”Det kommer att ske”, sa han kort och självklart.
”Ge oss ett exempel”, bad Nimrod. ”Vad säger din kristallkula?”
Nikitin behövde inte tänka. ”Beria och Chrusjtjov, det kommer att stå mellan dem att ta makten när Stalin dör”.
”Så ...” funderade Sir James högt, men blev avbruten av ryssen.
”Jag spelar ut dem mot varandra”, sa han tvärt. ”De är inte redo just nu, dessutom lever ju Stalin, men de har förutsättningarna, särskilt Beria, fast jag föredrar Chrusjtjov. Både kommer dock att innebära en liberalisering av ...”
”Vänta, vänta”, avbröt Nimrod. ”Nu går det snabbt här. Vi talar om politik på hög nivå och det här är bortom våra domäner ...”
”Är det?” avbröt Nikitin i sin tur. ”Jag talar om mitt land, överste, min värld. Ni har lyxen att kunna byta ledare i allmänna val, ni behöver inte planera döden på dem ens när behovet kanske skulle vara där. För mig är det annorlunda”.
Nimrod såg på hans nye ryska vän under en kort stund. ”Håller ni på med att planera mord på Josef Stalin?”
”Inte än”, kom svaret blixtsnabbt. ”Det återstår ännu mycket att göra”.
”Okay”, sa Sir James, som kände obehag av situationen. ”Jag har redan sett och hört vad du kan åstadkomma, jag tvivlar inte”. Han tänkte till för ett ögonblick. ”Dessutom har jag ju inget att riskera, eller hur?”
”Nej”, svarade Nikitin. ”Det har ingen av er”.
”Jag vill bara veta vilka motiv ni har, varför ni gör detta?” Sir James hade ställt sin fråga och för en gångs skull studsade den kortväxte ryssen inte tillbaka svaret. Istället förändrades hans ansiktsuttryck, hans ögon blev stora och han såg mellan dem med något som liknade överraskning.
”Nog för att västerlandet är naivt”, sa han med låg röst. Han tänkte till en smula innan han fortsatte. ”Vi står inför en ny världsomfattande konflikt, kalla det gärna det tredje världskriget. FlElbe av blod kommer att flyta fram. Sovjetunionen kommer att ta så mycket av Europa som de kan, man har för avsikt att stödja kommunisterna i Kina och kommer att lyckas ta makten där, eftersom ni lämnar scenen. Om ni har för avsikt att stanna på den koreanska halvön, räkna med väpnat krig där inom några år. Det kommer att gå snabbt, gentlemen, därför att Stalin är på krigsstigen”.
Nikitin avbröt sin tirad, strök en hand över ansiktet innan han tog fart igen. ”Stalin måste försvinna innan den här trenden avbryts. Samtidigt måste ett alternativ skapas, någonting bättre och det är vad jag jobbar på”.
För att ingen av de två övriga skulle få en chans att yppa något i det skeendet, tog Nikitin ett steg mot dem och såg dem rakt i ögonen med iskall beslutsamhet. ”Och vad gäller mitt motiv, herrskapet, så torde det vara uppenbart, särskilt för er”. Det var ingen fråga, utan han gick omedelbart vidare.
”Vi skall döda kommunismen, vi skall förgöra det röda imperiet innan det förgör oss. Vi skall stöta en träpåle i dess svarta hjärta och döda det”.
Ingen svarade. Överstelöjtnanten vid NKVD, Fedorov Nikitin lade huvudet på sned och såg på dem.
”Har ni förstått?”






Fotnot: Brigadier Sir James Kent organiserade och ledde avdelningen för Tyskland och Centraleuropa på MI6, senare chef för den operativa enheten, därefter hela Secret Service. Överstelöjtnant Chester C. Nimrod blev Sir James: s amerikanske vapendragare i Europa under många år, innan han återvände till Staterna och chefsskap för CIA i början av 1970-talet. Henry Kissinger kallade honom den mest skrämmande, korrekta underrättelseman han någonsin träffat. Båda hade rykte om sig att besitta ytterligare sinnelag för spioneri, att de hade kristallkulor där hemma. Ingen av dem kom att skriva några självbiografier. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar