måndag 25 juli 2016

En Trumpetstöt för reson


Det är presidentval i USA, har någon missat det? I Sverige står som vanligt analyserna och debatterna stilla såsom ärgade fast i ett hörn, utan förmåga att ta sig loss. Media och opinionsbildning är rörande ense, oavsett partitillhörighet, om att USA är dåligt och presidentvalet ännu sämre. Dessa företeelser stämmer inte övererens med den svenska berättelsen om den goda staten, om det gemensammas och det normalas överhöghet. 2016 är det om möjligt ännu värre, då en miljardär, Donald J. Trump, faktiskt kan bli USA: s president, en man med överkammad flint och ett manegeri som liknar Mussolinis. Det är bara för mycket, så analyserna och debatten i Sverige stänger ner ytterligare ett snäpp. Det svenska mediedrevet har aldrig varit så slutet, åsiktskorridoren aldrig så trång. USA är värre än någonsin, det är ett hot större än någonting annat i vår samtid.

Därför har det gått debatten i Sverige helt förbi att amerikansk politik står inför sin största förändring på hundra år. Vad kanske den enskilde svenske mediekonsumenten tycker sig skönja ur verkligheten, försvinner i ett inkompetent och ovilligt mediebrus – cirkulera, här finns ingenting att se. USA står inför ett nytt trepartisystem, för även om den tredje kandidaten Gary Johnson inte kommer att lyckas hela vägen, så kan nu libertarianerna börja bygga på någonting till nästa val 2020. Republikanerna är idag helt förändrat, något som var helt otänkbart för knappt ett halvår sedan. På deras stora partikonvent, RNC, nu senast i Cleveland, stod en homosexuell republikan vid talarpodiet och sa att han var just det, homosexuell. Det har gått Sverige helt förbi att det republikanska partiets etablissemang är knäckt, möjligen sörjer man det, märkligt nog. Samtidigt, demokraterna, som dominerat amerikansk politik och opinionsbildning sedan Franklin Roosevelt, är sänkta. Svensk analys förnekar stoiskt att efter 80 år av katastrofal politik, som åter förslavat de svarta, som förstört världens stösta ekonomi i grunden och utgjort den verklige krigsmakaren i amerikansk politik i modern tid, så har nu demokraterna stora problem med Crooked Hillary och går mot ett katastrofval.

Förändringen beror på en enda man – Donald J. Trump. Det var han som startade processen i fjol, Bernie Sanders hakade sedan på och därefter kom libertarianerna och Gary Johnson, men Trump var först. Klarar man inte av att se det – ja, då har man inte med amerikansk politik att göra.


Hur kommer det sig då att trots Trumps yviga manerismer och laddade språk, så samlas amerikanska folket, så även hispanics och svarta, omkring honom? Orsaken, bortsett från den uppenbara populismen, är att amerikanerna känner sin Trump sedan 30-40 år tillbaka. Här har vi en uppenbart kompetent och lyckad man som levt hela sitt liv på Manhattan. Han har inte bara varit professionellt framgångsrik, utan även socialt mycket erkänd. Han har en lång och generös filantropi bakom sig. Att en sådan person kunnat fungera så väl i New York, USA: s mest politiskt korrekta plats, och samtidigt vara - vad är det nu man säger? - kvinnohatare, våldtäktsman, rasist, homofob, är fullständigt omöjligt, helt otänkbart. Han hade varit bannlyst från Manhattan och New York för länge sedan. Därför kan Trump säga: Bygg en mur mot Mexiko och alla vet exakt vad han menar, att han menar utrikespolitik, inte rasism. Han kan säga: Stoppa muslimerna, och alla vet att han menar säkerhetspolitik och islamisterna, inte rasism. Trump är inte detsamma som Jimmy Åkesson. Trumps historia går i rakt motsatt riktning från Åkesson. Trump är amerikan, Åkesson europé, om nu någon missat det. USA har en mycket svag erfarenhet av inhemsk nazism och fascism, det är politiska strömningar som hör Europa till.

Donald Trumps stora acceptanstal i slutet av RNC i Cleveland har aldrig analyserats i den svenska, obefintliga debatten. Hur många i Sverige överhuvudtaget såg det? I en mycket viktig passage i talet tog han upp den fruktansvärda skjutningen på en nattklubb i Orlando, Florida. Han sa till åhörarna att offren var HBTQ-människor och fick en mindre applåd som svar. Han upprepade då att HBTQ förtjänar samhällets beskydd och signalen var klar, applåden ökade i markant i styrka. Efter en längre paus, när han såg ut över folkhavet, liksom stirrade dem i ögonen, så fortsatte han: Som republikan är jag stolt över att ni applåderade efter det jag just sa, och taket lyfte i nya applådåskor och jubel.

Något stort och nytt är på gång i det stora landet i väster och det går svensken helt förbi. Det blir så när media inte gör sitt jobb, utan sviker sitt uppdrag. Att hålla allmänheten i mörker är en paradgren i dagens Sverige och delas lika mellan media och det politiska etablissemanget. Det liknar mycket den amerikanska Obama-administrationens ovilja att erkänna att man har inte bara ett terroristproblem, utan även ett rasistproblem med en svart president i Vita huset – cirkulera, här finns ingenting att se. Obama var Sveriges guldpojke, hans uppenbara fall ner i den politiska skräphögen förnekas helt och hållet i den svenska debatten. Hans påstådda efterträdare, Hillary Clinton är en katastrof, den mest korrupte och kriminellt lastade presidentkandidaten någonsin, men det är hon Sverige föredrar, framför en Trump man aldrig ens ger sig själva en chans att lära känna. Och det är vi, svenskarna, som kallar amerikanerna för galna?



Likheten mellan Trumpismen och det europeiska Brexit har dock analyserats av de svenske, men omoget så och utirfrån märkliga ståndpunkter. Det finns i dag en rörande politisk och massmedial enighet i Sverige om att Brexit, britternas utbrytning ur EU, är en dålig sak och vips har EU aldrig varit så populärt bland en av Europas mest EU-skeptiska befolkning alla kategorier. Kända och mindre kända debattörer, som länge pekat på EU: s demokratiproblem känner nu indignation inför britternas uppror. Aldrig har väl tron på att kunna förändra EU innifrån – hur nu det skall gå till? – varit så stark som nu. Översatt till Trumpism gör det möjligt att skönja det onda. Sveriges fisförnäma hållning till omvärlden håller på att gå i kras i takt med att en nyvaken och förvirrad debatt om svenska värderingar tar sin början i landet. Västvärlden står inför en avgörande förändring och svensken stirrar sig i naveln efter en lösning – kanske finner hon ingenting och måste till sist lyfta blicken.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar