tisdag 12 juli 2016

Obamaland


Chicago är USA: s tredje största stad efter New York och Los Angeles, med 2.7 miljoner invånare. Chicago har bland landets hårdaste vapenlagar. 2015 mördades 490 människor i Chicago, 2 988 föll offer för skjutningar. Efter halva 2016 avverkat har mordfrekvensen i Chicago ökat med 72 procent, skjutningarna med 88 procent. Värstascenariot för 2016 är idag 700 mord. Under 2015 utgjorde svarta Chicagobor 75 procent av mordoffren och 71 procent av förövarna. Trenden för 2016 är i bästa fall densamma, annars troligtvis eskalerande.

Statistiken visar en stark uppåtgående trend för våldsbrott i Chicago, efter en nedgång sedan 1990-talet fram till 2014. Brottsstatiken i övrigt visar en fortsatt nedgång. Siffrorna är en svår pinsamhet för Chicagos borgmästare Rahm Emanuel, men också för president Barack Obama, eftersom de går stick i stäv med deras ras- och vapenpolitik. De väljer att undergräva de svartas överrepresentation i statistiken och tenderar skylla på vapenlagarna i USA. 2015 beslagtog Chicagopolisen över 6 000 handeldvapen, i stort sett samtliga olagliga. Rahm Emanuel är f.ö. president Obamas tidigare stabschef i Vita huset. Han fick sin position som belöning när han lämnade Washington DC 2010.

Rahm Emanuel


Hur kan man säga det, att Emanuel fick sin borgmästarpost som belöning, är inte det en demokratiskt vald position? Givetvis är den det, men Mayor of Chicago är också ett av det Demokratiska partiets verkliga maktcentran i USA och har varit så sedan 1930-talet. Chicago är också Barack Obamas hemvist, det var här han startade sin politiska karriär under slutet av 1980-talet, en karriär som nästan helt skett i skymundan fram till presidentvalet 2008. Orsaken till att varken han eller borgmästaren vill tala klarspråk om det svarta våldets Chicago är att de då skulle sätta fokus på stadens verkliga problem. Chicago har nämligen en politisk maskin – The Chicago Machine.

Bakgrunden är klassisk Chicago. Staden har haft en starkt segregerad etnisk sammansättning sedan 1800-talets slut, mer så än i andra stora städer i USA. Skiljelinjerna har traditionellt gått mellan i första hand italienare och irländare. Under inledningen av 1900-talet fortplantade sig denna motsättning i politiken och maktkamperna i Chicago och Cooks County, USA: s näst befolkningsrika kommun efter Los Angeles County och som har Chicago som huvudort, blev mycket häktiska. Med förbudstidens 1920-tal exploderade den organiserade brottsligheten typiskt nog i Chicago. Gangsterkriget följde de etniska gränsdragningarna och stadens politik blev till USA: s mest korrupta, likaså dess poliskår.


Med 1930-talet och den ekonomiska depressionen flyttade tiotusentals svarta norrut från den amerikanska södern. De sökte sig bort från jordbruket till storstädernas industrier i jakt på bättre levnadsstandard. Snabbt blev de svarta en ny, stor befolkningsgrupp i Chicago och politikerna tvingades förhålla sig till detta nya faktum. De svarta blev den viktigaste valmansgruppen i Chicago och Illinois under andra världskriget, då många vita män var i uniform och rustningsindustrin blomstrade i området. Den politiska makten däremot, den stannade i de vitas händer.

Den politiska utvecklingen i Chicago gick hand i hand med det stora skiftet i det Demokratiska partiets ideologi under samma tidperiod. Chicago var ett starkt demokratiskt fäste och kampen stod nästan uteslutande mellan olika demokratiska kandidater. Vid den här tiden, under 1900-talets första hälft, skedde det ett skifte från söder till norr i partiet. Från att sedan 1800-talet varit ett utpräglat Southern Party, särskilt utmärkande under inbördeskriget, blev nu målet att vinna i norr och då särskilt i de stora urbana områdena. Under Franklin Roosevelts presidentskap styrde demokraterna över till de svarta, som fram till dess röstat nästan uteslutande republikanskt, d.v.s. på partiet som befriade dem från slaveriet. Man använde depressionen för detta syfte och de svarta erbjöds sociala välfärdsprogram både från Washington och från det lokala stadsfullmäktige, som i Chicago.


Processen var helt avgörande för demokraternas framtid och Chicago blev en av de starkaste politiska maskinerna. Den skulle också innebära en kraftig kollision med det fortsatt demokratiska södern, vilket skulle utmynna i krisvalet 1968, då demokraterna splittrades och republikanen Richard Nixon vann valet. Med detta kulminerade också den motsatta processen hos republikanerna och man kom att byta plats politiskt på den amerikanska kartan. Idag är det ingen som kan se annat än att amerikanska södern är konservativt och republikanskt, vilket har lett till att många även tror att den traditionella rasismen i södern är republikansk. Win-win för demokraterna.

För Chicagos del innebar det att man blev centrum för det svarta, demokratiska USA med början under 1960-talet och de sociala förändringarnas tidevarv. Den tidigare republikanska medborgarrättsrörelsen togs över av demokraterna. Martin Luther Kings far var republikan och själv ville han ogärna tala om sin politiska tillhörighet. Vietnamkriget passade som en svart hand i en svart handske i detta sammanhang. USA radikaliserades och demokraterna använde denna nya identitet utan skrupler. Under det kalla kriget kunde man upprätthålla ett eskalerande skattetryck i symbios med konservativa politiska krafter genom att kvitta sociala program mot större försvarsutgifter. President Lyndon Johnsons reformer Great Society och War on Powerty blev viktiga verktyg i den lokala politiken, inte minst i Chicago. Den pågår fortfarande utan att ha gjort så mycket skillnad för de svarta. De är fortfarande utsatta för fattigdom, de toppar ännu kriminalitetsstatistiken och de dödar varandra fortfarande lika urskillningslöst, men röstar på demokraterna, det gör de.

Samhällsorganisatören

Under 1960-talet och som resultat av skiftet i deras politiska fokus, införde det Demokratiska partiet en ny funktion i dess lokala organisationer, de s.k. samhällsorganisatörerna – Community Organizers. Dessa var unga, avlönade partifunktionärer direkt från universiteten som kom att fungera som koordinatorer mellan fotfolket på gatan, via stadsdelsnämnderna och upp till borgmästaren. Chicago blev centrum för denna strategi och har styrts på så vis sedan dess. Att just Chicago fått denna rolll är snarare normalt då samhällsorganisatörerna hämtat sin inspiration från den organiserade brottslighetens Chicago och maffians förmåga under 1920- och 30-talen att dominera de mindre bemedlade medborgarna – kalla det gärna Robin Hood-faktorn*.

Barack Obama kom till Chicago för att slutföra sina studier. Någon framträdande juriststudent var han inte, producerade lite, eller inga rapporter i ämnet, över lag är hans studier av någon anledning höljda i dunkel. Däremot undervisade han i Community Organizing. Han studerade Saul Alinsky (1909-1972), samhällsorganisatörernas fader, som arbetade med detta för maffian på 1930-talet och sedan blev kriminolog (!)**. Obamas karriär startade i Chicago som samhällsorganisatör och via ett politiskt närmast obskyrt leverne blev han snart senator, 1997 i Illinois, 2005 i Washington DC och därefter president 2008. Allt skedde under borgmästare Richard M. Daleys långtida ledarskap (1989-2011), son till legendariske Chicagoborgmästaren och King-maker (JFK) Richard J. Daley (1955-1976).


Det ligger inte i Barack Obamas intresse att försöka förklara varför de svarta fortfarande är fattiga, trots fem decennier av socialt stöd i form av organisation och bidrag. Inte heller varför deras ghetton ännu existerar, varför svarta män överger sina kvinnor och barn, varför de begår så många brott och varför svarta mördar varandra. Nej, det skulle kräva att han och det Demokratiska partiet måste förklara varför de så fatalt misslyckats med sin förda politik under så lång tid och i så fall är risken stor att deras kritiker tar ärendet ännu längre och börjar tala om deras strategi för att behålla makten. Det är också helt i linje med grundteserna kring Community Organizing, s.k. Pure Alinsky: Den egna ståndpunkten, eller makten, är det viktiga, inte moral, rätt eller fel. Bemöt aldrig motståndets rättfärdiga kritik, gå alltid till omedelbar motattack, helst med motståndets svagheter, eller åtminstone uppfattade svagheter – om inte annat gör dem till svagheter.

Därför bemöter Obama aldrig motargumenten, aldrig gentemot kongressen och defenitivt aldrig i media. Istället går han till motattack och styr det offentliga samtalet, med medias hjälp, över till rasism, vapenlagar, den globala uppvärmningen, allt för att slippa ta upp sakfrågan. Det faktum att han är svart hjälper honom, precis som han lärt sig sedan länge tillbaka. Offerkoftan är ofta skön. Därför vill han heller inte diskutera islamistisk terrorism, han vägrar att ens titullera den, än mindre erkänna den som utifrån kommande. Nej, Obama vill ha det till Home Grown Terror och han kämpar hårt för att så snabbt som möjligt styra över det till rasism, vapenlagar, ja, även global uppvärmning. Sedan Black Lives Matter, BLM, och Black Panthers startade sin blodiga offensiv nu i juli 2016, har talet om islamistisk terrorism helt avstannat. BLM har haft flertalet möten med president Obama, deras ledning är nära knuten till stadsledningen i Baltimore, Maryland, ett annat demokratiskt styrt urbant centrum med överväldigande kriminalstatistik och dödstal bland svarta***.

Deray McKesson. BLM, grips i Baton Rouge

Demokratiska partiet sitter trångt inför presidentvalet 2016. Det existerar inte mycket argument för dem. Med åtta år av misslyckad politik från Barack Obama och en Hillary Clinton som kanske den sämsta tänkbara kandidaten i partiets historia, med åtskilliga öppna målmöjligheter för oppositionen och så Donald Trump, en kandidat ingen trott varit möjlig, som inte rättar sig efter några politiska manus och som t.o.m. republikanerna är rädda för, så ser det inte bra ut. Samtidigt säger man att för första gången har Chicagomaskinen och Saul Alinsky nått den nationella politiken. Aldrig har två politiker med liknande radikala bakgrund som Obama och Clinton samarbetat för att behålla positionen i Vita huset. Valrörelsen 2016 kommer att bli den smutsigaste någonsin, skulden kommer att läggas på Trump, vars tuffa taktik faktiskt är riktigt effektiv mot demokraternas trick.

Risken är dessutom överhängande att presidentkampanjen 2016 även kommer att bli den blodigaste och att i Chicago kan de förbereda sig på en mordstatistik på mer 700 mord detta år, med större svart andel än någonsin tidigare. Media kommer inte att bry sig, för vad var det hon sa, Hillary Clinton, i Benghazigate – What difference does it make?




* Under kravallerna i Stockholmsförorten Husby i maj 2013 dök en organisation vid namn Megafonen upp. De titulerade sig som samhällsorganisatörer, kanske enligt inspiration från amerikanskt håll. Har inte hört det ordet i den betydelsen vid annat tillfälle i Sverige.

** Hillary Clinton, som är betydligt äldre än Barack Obama, kände Saul Alinsky personligen och hyllade honom i sina memoarer. Hon hyllar även Margaret Sanger (1879-1966), sjuksköterskan, författaren, sexologen, födelsekontrollaktivisten, som skapade Planned Paranthood Federation of America, en av Demokratiska partiets många stödorganisationer. Margaret Sanger var också rasist och förespråkade skärpt kontroll av ”negrernas reproduktion”. Tvångsaborter och sterilisering stod på hennes agenda. Inget av detta har föranlett Hillary Clinton att vare sig kommentera eller förneka sin passion för Sanger.

*** Det har ju visat sig våldsbenägna grupper, allt från Anti Trump till BLM, betalat och bussat demonstranter till olika evenemang. Vid förfrågan har demonstranter, annars helt utan anknytning till frågan de agiterar för, fått minimilön, alltså 15 USD per timme i ersättning för sitt besvär. DeRay McKesson, en av grundarna till BLM, greps av polis i Baton Rouge, Louisiana, den 9 juli. Han är officiellt anställd av Baltimore City och har en lön på mer än 150 000 USD per år.


Menar jag då att Barack Obama står bakom dödsskjutningar av polis i Dallas? Nej, det gör jag absolut inte, men det går heller inte att kontrollera självmordsbenägna fanatiker när man väl sätter igång mobben. Våld föder våld. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar