söndag 31 juli 2016

Slaget om västvärlden


I den sista, självande timman startades så kriget mot skitsnacket. Det kickades igång med en frontalattack av Donald J. Trump i juni förra året i.o.m. med hans deklaration att han ställde upp för val till president i USA, hösten 2016. Attacken var så listig och hänsynslös att han fullständigt manövrerade ut det republikanska partiet och storartat besegrade nästan 20 övriga kandidater. Andra offensiven i kampen om västvärlden blev Brexit i Europa, då britterna uttryckte ett rungande nej till fortsatt medlemskap i den Europeiska unionen.

Dessa båda händelser är signifika, dels därför att USA och Storbritannien är västvärldens två största champions, från Magna Charta 1215, via American Declaration of Independence 1776 till idag, dels därför att de fullständigt missförståtts av den politiska eliten utmed hela västvärlden. Politiskt medvetna som annars alltid pekat långfinger mot såväl det amerikanska etablissemanget som eliten i Bryssel, kastar sig nu rakt i famnen på sina tidigare motståndare, från socialister, via liberaler till konservativa och ylar om rena ofredandet och våldtäkten på deras intellektualism.

Vi vet alla att det postmoderna självföraktet i västvärlden har nått sin kulmen, om inte annat känner vi det instinktivt därför att vi är barn av upplysningen, den industriella revolutionen, den främsta samhällsutvecklingen mänskligheten någonsin skapat. Vi vet att USA fastnat i sin politiskt avarta progressivitet, att amerikanska konservativa gör dunkla överenskommelser med liberalerna i Washington DC över huvudet på folk, mellan att betala för dyra sociala program eller fortsatt militär expansion. Vi vet detta med all säkerhet och ändå blir alla hysteriska när Donald Trump synar bluffen och sommaren 2016 går till förnyad attack, nu mot amerikansk historias mest korrupta presidentkandidat någonsin, Hillary Rodham Clinton.



Vi vet att den Europeiska unionen blivit ett överstatligt monster, att demokratin i den ruttna kroppen är ett skämt och att allt styrs av en liten grupp megapolitiker som arbetar 24/7 med svänga utvecklingen till deras fördel och sedan sopa undan spåren efter sig. Vi känner till ineffaktiviteten, det magnifika slöseriet, restriktionerna och regelsystemen som successivt förstör unionens gemensamma tillväxttakt. Vi vet allt detta och ändå ylar nu t.o.m. EU-kritiker på vargen tillsammans med de naiva EU-ivrarna. Brexit måste vara fel, trots att allt mer talar om motsatsen för britterna. Det är som om hela västvärlden ruskats om i sina grundvalar, inte utav hotet utifrån, inte från bombkrevader och skriken från lemlästade människor som ackompanjerar det som nu sker.

Nej, jorden skälver från ett uppvaknande inför västvärldens långa törnrosasömn med drömmar om en självförnekelse som hotar att implodera allt det som vi håller kärt. Det är en satanisk bluff som får vår samtid att till sist ifrågasätta fundamenten vi står på – friheten, demokratin, rättstaten, de mänskliga rättigheterna. Vi ser det som sker med öppna ögon men förvägras åtgärder från politisk elit i våra parlament och kommunhus, hos vår samlade massmedia och oppinionsbildning, våra utbildningsinstitutioner. Eliten försöker med desinformation och rena lögnerna få oss med på stora samhällsförändringar som kommer att få repressalier för kommande generationer. Vad vi ser är progressivitetens slutstation. Nu försöker man nästa projekt att knyta upp oss i ett förnyat grepp. Är det inte ett enormt tåg av flyktingar som förväntas bäras av ett redan fallerat välfärdssystem, så är det miljarder på miljarder för att ställa tillrätta världens hela klimat.

Den politiska vänstern sviker sina gamla ideal i försök att skapa en ny underklass när den gamla tog slut, feminister sviker kvinnorna, liberaler kan plötsligt svälja ökad statsmakt och större skatteuttag, konservativa tvekar inför lag och rätt, samhällets skydd skrumpnar. Ingen tycks längre kunna dra sig till minnes vad värderingar är, eller borde vara. Lögnen är chic, kriminalitet är progressivitet då den skapar tankegods och arbete.


Det har nu nått sin spets, det finns inga större lögner att ta till längre, så hela den västerländska intellektualismen har fått panik. Idag har de kommande generationerna en så dålig självtillit att de anses behöva skyddas från verkligheten. Att säga sanningar är att kränka, ifrågasättande är rasism, åsikter skall mätas och vägas enligt genderperspektiv. Ord och uttryck märks som tabu. Människor hotas, misshanlas och mördas på öppen gata, men negerbollen minsann, den är den stora huvudvärken. Det går inte att komma undan, massmedia berättar lögner dagligdags, lögner enkla att överbevisa, men det spelar ingen roll eftersom sanningen är tabubelagd och dessutom rasistisk. Idag finns det oppinionsbildare och politiker som vill göra det kriminellt att ifrågasätta det påstådda klimathotet, samtidigt som man envist förnekar terrorhotet som den radikala islamismen utgör mot allt vi borde stå upp för.

Vi ser detta och förväntas svälja det och betala notan i månadens slut, som de upplysta, jämlika människor vi är. Inte så längre. Västvärlden har fått en champion, en närmast osannolik sådan i Donald Trump. När han blir president för USA, det främsta av västerländska länder, kommer han att börja veva tillbaka ridån och vädra ut byket. Det kommer att bli tufft, ja, rent av traumatiskt, att återta möjligheten att tala fritt igen, att skriva kritiskt, att undervisa den förbannade sanningen oavsett hur vi tolkar den. Missförstånden, oviljan kommer att finnas kvar länge till, men postmodernismens förlamande tid är snart över.

De förvirrade i spegelvärlden kallar givetvis detta fascism. Det är en lögn givetvis i relationen till den verkliga maktfullkomligheten i Washington DC och i Bryssel. Det är faktiskt ett ovärdigt misstag, men får ha överseende med blindheten inför det vekliga hotet. Trump må uttrycka sig som Kenny Bania ur Seinfeld och likna Mussolini på podiet, men han har ingeting med fascisterna i den politiska periferin, Putin, Le Pen, eller Åkesson att göra, dessa är skapelser av den europeiska traditionen. Trump är amerikan först och främst, han har arbetat i affärslivet hela sitt liv, han har växt upp och lever ett framträdande liv på Manhattan, New York, Amerikas mest politiskt korrekta plats. Man kan givetvis förneka det i den tid vi nu lever i, men amerikanerna känner Trump och de är inte rädda för honom.


Kriget mot skitsnacket är inte vackert, den egna taktiken måste i många avseenden tas från motståndaren, likt man vrider vapnet ur skurkens hand. Man lägger inte att helt parti under sig på ett år och tar sig an den största politiska maskinen i världen, det amerikanska Demokratiska partiet, nästan hela USA: smediekår, oppinionsbildare på Hollywoodnivå, intresseorganisationer, fackförbund och nu även hela Vita huset med alla dess maktbefogheter, inklusive FBI och IRS, utan att klampa på tår, det är liksom inte möjligt. Målet är att segra, till varje pris. Kalla det gärna populism, men det är vad den stora lögnen har gjort det till.


Det är dags att vinna tillbaka västvärlden, att syna ränkspridarna i sömmarna, avslöja kejsaren naken och jaga allt på dörren. Det är demokrati och frihet vi slåss för, så det är inte mer än rätt att stå upp mot dem, det är ju ända bara skitsnack de har att komma med.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar