lördag 12 november 2016

Den nakne presidenten


Det är snart endast två månader kvar av president Barack Obama tid i Vita huset. Det blir en sorti som knappast smakar för honom. Tanken var ju att han skulle lämna över sitt ämbete i trygga händer, han t.o.m. förutsatte det. Nu blev det inte så och chocken är uppenbar. Fundamentet till hans sedan länge lagda plan har i ett slag förvandlats till ett högst rangligt korthus. Det här är viktigt, för det är hans arv som president – hans legacy – som hänger på gärdesgården. Han, som USA: s förste svarte president, den kanske mest radikalt progressiva presidenterna i den amerikanska historien, hur skall eftervärlden tolka honom? Plötsligt ser det inte längre så bra ut.

Det var ju enkelt så länge det varade, det var t.o.m. coolt tyckte många. Att stävja politiken genom att i tid och otid använda sig av Executive Order, d.v.s. den maktbefogenhet presidenten har att kringgå kongressen vid signering av lagar. Obama har använt den funktionen mer än någon tidigare amerikansk president. Han har följdaktige och med rätta blivit mycket kritiserad för detta. Han har blivit kallad för både envåldshärskare och för kejserlig. Hans gärning är inte helt förenlig med den amerikanska konstitutionens normer. Det har ändå fungerat eftersom det politiska motståndet, republikanerna i kongressen, enkelt mutats i processen. Dessutom har media tittat åt ett annat håll. Den tyngsta, publika kritiken har uteblivit.

Dock, problemet med exekutiva orders är att de har en flip side. De förutsätter att man har kontroll på tronföljden. Den exekutiva orderns svaghet är också dess föredragna styrka, d.v.s. skillnaden till en normal lag, som går genom kongressen, är att en efterföljande president kan annulera den lika snabbt som den en gång skrevs och inte heller denna gång kan kongressen göra något åt det. Obama hade full kontroll över detta sitt arvegods, ända  tills natten till den 9 november 2016. President Donald J Trump har lovat att riva upp Obamas exekutiva orders med början från dag ett och med det har han lagt handen på spolningsfunktionen till president Obamas goda minne.


Så var det inte alls tänkt att det skulle bli och den arrogans som hela tiden utgjort garnityren till Obamas maktutövning gjorde honom uppenbarligen immun mot sådana visioner inför framtiden. Han har oförtrutet fläskat på med sitt radikala maktmissbruk utan eftertanke, men med Trump i Vita huset väntar nu efterräkningens tid. Även hans tyngre reformer ligger i fatet, som t.e.x. The Affordable Care Act, mera känd som ObamaCare, den största amerikanska hälsovårdsreformen sedan president Lyndon B Johnsons MediCare på 1960-talet.

Det är nu inte bara det att den var en dålig reform, ja, rent av en riktigt dålig och kontraproduktiv reform, som renderat de amerikanska medborgarna betydligt dyrare sjukvård, med sämre tillgång till läkarvård än någonsin tidigare. Det visar sig nu att detta fiasko tydligen ingick i konstruktionen av ObamaCare. Det var inte hälsovårdsreformen som var målet, inte egentligen, utan man önskade krascha det befintliga finansieringssystemet för att därmed tvingas, av nödtvång, att nationalisera hela det amerikanska hälsovårdssystemet, det mest omfattande och i särklass dyraste i världen. Det var ingenting annat än en konspiration till samhällssabotage i megaformat och nu snart kommer det ut i öppen dager, för alla att se.

De som inbillat sig att valsegern 2016 var slutet på Cirkus Trump, tänk efter igen. Det har faktiskt inte ens börjat än. Nu är det ju även så att det inte stannar där. Här kommer mera siffror:


Varför var det nödvändigt för president Obama att pressa igenom belåning av USA med dubbelt så mycket kapital än den skuld han ärvde efter de förutvarande administrationerna? Den gamla statsskulden från 2008 var ca 8 biljoner dollar. Räkningen till det amerikanska folket som Obama lämnar efter sig 2017 blir på drygt 20 biljoner dollar – $20 000 000 000 000. Det innebär en mer än fördubbling av statsskulden, på åtta år. En grotesk summa. Sanningen är att Barack Obama har lånat upp mer kapital än samtliga övriga presidenter tillsammans. Det här är hans största arvegods och givetvis, det tål absolut inte dagens ljus, inte för en sekund ens.

Det är inte militären. Barack Obama har påtagligt minskat den amerikanska krigsmaktens storlek. Dess direkta inblandning i Mellanöstern har starkt reducerats, det tänkta syftet med hans erhållna Nobelska fredspris i förtid, kan tänka. Istället har han radikalt ökat användandet av s.k. drönare, d.v.s. krig på avstånd och han har kraftigt ökat försäljningen av vapen internationellt. Resultatet av detta är knappast en minskad krigsrisk för USA, men jag återkommer till det.

Istället räcker det med att titta på fenomenet klimatförändring för att väsentliga delar av penningbehovet kan förklaras. Det här var nog tänkt att bli den stora fjädern i hatten för Obama. Som president öppnade han dammluckorna till den klimatskrämda omvärlden. Äntligen en amerikansk president som förstod problemet. Det blev ett enormt internationellt uppsving för Obama-administrationen. Den amerikanska energipolitiken lades om. Man avslutade stora energiprojekt inom den traditionella fossilbaserade tekniken i USA, med ökad arbetslöshet som resultat. Massiva mängder kapital pumpades istället in i gigantiska solcellskraftverk och fält med vindsnurror i de amerikanska ökenlandskapen. Samtidigt började USA kompensera det uppkomna energiunderskottet med köp av fossila bränslen från t.ex. Sydamerika, bl.a. Brasilien och Venezuela.


Det innebar att USA åter blev beroende av utländska bränsleleverantörer, efter en aktiv policy i många år att göra sig fri från arabiskt beroende. Samtidigt visade sig naturligtvis solceller och vindsnurror fullkomligt otillräckliga för effektiv energiproduktion. Flertalet av de många s.k. gröna företag och underleverantörer som skapades med statssubventioner från den federala staten har gått omkull, inte så sällan under skandalomsusade omständigheter, med förmånstagare långt uppe i Obama-administrationen. Andra stora aktörer i detta sammanhang är t.ex. den internationelle miljardären George Soros, verklighetens Ernst Stavro Blofeld och stor sponsor av Hillary Clintons presidentkampanj 2016.

Nästan alltid i dessa sammanhang, vare sig det var klimatförändringar eller vapenleveranser, så spelade makarna Clinton en huvudroll med sin konspiration för Pay for Play. Bill Clinton, den gudabenådade presidenten från det glada 1990-talet, reste land och rike kring för deras utvecklingsfond och höll tal. Hans pris för ett 20 minuter långt tal ökade från tiotusentals kronor per besökare till hundratusentals dollar i det ögonblick Hillary Clinton blev utrikesminister under Obama. På så vis fick man, förutom pengar, klara indikationer utifrån om vilka som kunde underlätta överenskommelser i känsliga ämnen. Genom Wikileaks har Barack Obama kunnat knytas närmare detta spel. Det återstår att se om han haft pengar att tjäna på det. Clinton Foundation har dragit in uppåt två miljarder dollar på detta vis, åtminstone 300 miljoner i Hillarys egen ficka.

Vapenaffärerna står centralt i Barack Obamas utrikes- och säkerhetspolitik. På ytan har han sökt tjäna syftet med sitt oheliga Nobelpris och i allmän oppinion världen över beskrivs han som en frisk vind, eller rent av som en fredsivrare. Det är ganska typiskt för det spel som gällt under hans period som president. Vapenaffärerna, de största USA har företagit på mycket lång tid, stör denna bild och öppnar en dörr in i de underliggande aspirationerna för Obama-administrationen. Tillsammans med den försåtliga drönartaktiken har det funnits en dold agenda att förse olika väpnade grupper i Mellanöstern med vapen och assistans, via nationer som Saudiarabien och Qatar. Obama-administrationen har därmed aktivt medverkat i att fördjupa och komplicera konflikten i Syrien. Utdelningen kommer inte direkt, den är långsiktig, varför det är svårt att se skogen för alla träden. Den förhoppningsvisa utvecklingen krävde därför en smidig transaktion av presidentmakten till Hillary Clinton.


Från första dagen i Vita huset har Obama haft en plan att omfördela maktbalansen i världen. Hans bakgrund i Afrika och Indonesien har fått honom att tänka i gammaldags kolonialism, där västvärlden utgör en utsugare av den fattiga världen. Hans internationella politik har haft två syften. Dels aktivt stödja alternativa maktcentran i världen, mest utmärkande den muslimska delen. Detta har skett med omfattande handelsavtal och släppande av embargon, som kärnkraftsavtalet med Iran. Den andra delen har handlat om undergrävande av den västerländska ekonomin, där naturligt USA stått centralt som supermakt. EU har ju lyckats rätt bra på egen hand att sänka sina medlemmars ekonomier och TTIP, Transatlantic Trade and Investment Partnership, har sin roll i sammanhanget.

Denna politik, att pumpa in pengar och vapen i Mellanöstern, har lett till expansion av den latenta konflikten, vilket i sin tur initierat delar av flyktingkatastrofen i västvärlden. Det är större än så. Det är ingen slump att flyktingsituationen exploderade under Obama-administrationen, både i Europa och i USA. Latinamerika har haft sitt eget fokus. Argumentet att den underutvecklade världen nu anlänt till västvärlden och att det bara är att acceptera, det rimmar illa i skenet av att det till stora delar är artificiellt skapat genom antingen våld, eller genom ekonomiska påtryckningsmedel. Målet är, som alltid, omfördelning av resurser. Om inte berget kommer till Moses, så får Moses komma till berget.

Tillsammans med klimatförändringarna utgör detta grunden till en global politik i syfte att centralisera makten i världen, förslagsvis genom Förenta Nationerna. Om Hillary Clinton vunnit presidentvalet 2016 hade denna process fått fortsätta, antagligen med vissa justeringar. Vad som kunnat ske var ett osunt skifte i favorisering från Iran till Saudiarabien, med en kraftigt ökande krigsrisk i en proportion aldrig tidigare skådat i regionen, i förlängningen kanske med kärnvapen. Viljan att köra denna politik var så stark att följderna knappast kontemplerades. Ryssland har därför kommit in och stört som en outsider i detta sammanhang. Det tycks inte ha funnits någon struktur hos Obama-administrationen rörande Kreml. Vladimir Putin verkade mest som ett irritationsmoment. Ryssarnas inblandning i Mellanöstern har blivit ett problem som såg ut att kunna eskalera snabbt med Clinton i Vita huset och igen, ökad krigsrisk.


Det har blivit krig även i USA. Man hade ju trott att landets förste svarte president skulle arbeta för en fortsatt och kanske djupare förståelse mellan olika etniciteter. Barack Obama har dessutom, av en överentusiastisk media, kallats för en helare. Nu är inte Obama en Nelson Mandela och hans inrikesagenda har inte varit ämnad åt den riktningen. Tvärtom, som den tidigare samhällsorganisatören från Chicago han är, satsade han på den sedvanliga demokratiska rasideologin. Varför hela, när man tjänar så många röster på att söndra. Motsättningarna i USA har ökat drastiskt under Obama, i samma takt som arbetslösheten aldrig egentligen gått ner. De svarta är fortfarande det amerikanska samhällets absoluta Jumbo. I hemstaden Chicago har aldrig så många av dem mördats, av andra svarta, som nu 2016. Media har givetvis inte lyft fram problemet, inte annat än som ett verktyg i det eviga mantrat om vapenlagarna. Barack Obamas svek mot de svarta tål definitivt inte öppen dager.

Till syvende och sist kan man endast dra slutsatsen att Barack Obama kommer att få sitt arv stämplat på ett sätt som skrämmer honom under hans sista dagar i Vita huset. Det han lyckats med håller inte samman och det han misslyckats med återstår fortfarande att upptäcka för en merpart av världens mediekonsumenter. Från våren 2017 startar den historiska utvärderingen och det dröjer nog en stund innan de slutliga domarna faller, men det råder ingen tvivel om utgången:



Barack Obama – den sämste amerikanske presidenten någonsin.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar