onsdag 30 november 2016

Obamarama


Inför det amerikanska presidentvalet 2008 var världens opinionsbildare helt upptagna med föresatsen att USA stod inför möjligheten att välja sin förste svarte president. Det var enda intresset och man ignorerade helt frågan om vem Barack Obama faktiskt var och vad hans politik i realiteten skulle kunna bli. Och ändå var det så enkelt.

Jag visste inte vem Barack Obama var förrän han dök upp som kandidat i presidentvalet. Det tog mig kanske 10 minuter att sammanfatta hans bakgrund. Han kom från Chicago, han hade utvecklats från att vara s.k. samhällsorganisatör i de svarta förstäderna av den staden, valts till senator etc. Det talade om för mig att Obama var amerikansk vänster, även mycket vänster, antagligen den mest vänstervridne presidenten någonsin.

Amerikansk vänster betyder på svenska ungefär Nya Moderaterna och även om det var vad världen uppenbarligen önskade sig 2008, så var det mer än så – fråga min namne Jagland, han med Nobels Fredspris. Staden Chicago innebär social konstruktion och det innebär korruption, politisk som ekonomisk. Barack Obama var deras prins och det borde ha ringt flera larmklockor, men ingen lyssnade.

Chicago har varit den tyngsta politiska maskinen i det demokratiska partiet sedan den stora depressionen på 1930-talet. Det är den ledande verkstaden för den amerikanska vänsterns s.k. social justice och racial equality, samtidigt som absolut ingenting har gjorts för de svarta i Chicago sedan maskinen kickades igång för 80 år sedan. Staden är fortfarande Murder City, där svarta mördar svarta i drivor, den statistik ingen demokrat i USA vill redovisa.

Det gör Obama till en produkt av FDR, Franklin Delano Roosevelt, vilket han definitivt aldrig har förnekat, snarare tvärt om. Mer än så, den svenskättlade historikern Viktor Davis Hanson har påpekat hur han tidigt reagerade på Obamas sätt att använda uttrycket – typiskt vita människor. Enligt Hanson får man gå tillbaka till Woodrow Wilson för att finna en president med liknande offentlig rasfixering.

Woodrow Wilson, FDR, LBJ - Lyndon Baines Johnson – och Bill Clinton, de stora, dominerande demokratiska presidenterna under 1900-talet, som enträget drog USA vänsterut, närmare Europas politiska hegemoni. Obama är den siste, den mest vänstervridne i den linjen – USA: s Fredrik Reinfeldt, kanske? Hans rop på Change var i själva verket ett eko från forna dagar av kostsam social konstruktivism, statism, rasism. Resultaten helgar medlen. Svarta röster kostar. Obama hade dock inte sina föregångares skicklighet.

Barack Obama 2008 var i verkligheten den stora illusionen, den politiska impotensen personifierad. Han var en påläggskalv, inkastad av maskinen för hans hudfärgs skull, ovan vid reellt politiskt arbete och i behov av teleprompter i alla lägen. Det hade varit en smal sak att förstå detta från början, om man bara velat se det.

Idag vet vi att en stor del av alla de amerikaner som 2016 röstade på Donald Trump, var samma väljare som 2008 och 2012 röstade på Barack Obama. De röstade på honom två gånger och det mest sorgliga med denne mans misslyckande, är att han pissade på dem allihop i kraften av hans enfaldighet.


Barack Obama förmådde inte värna den utveckling mot amerikansk enighet som faktiskt gjorde honom till president vid första tillfället. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar