torsdag 20 april 2017

Postmodernismens kulmen


Tidigare vicepresidenten Joe Biden gjorde ett uttalande framför kameror där han sökte en rimligare ton gentemot president Donald Trump. Som så ofta i hans fall försa han sig. Han sa att Trump nog inte riktigt trodde att han skulle vinna presidentvalet, att han nu arbetar med att skapa sin regering med minimum av förberedelser och att vi alla borde ge honom en chans. Han gick vidare med att jämföra med Hillary Clinton, som redan nio månader innan valet hade planerat hela transaktionen från Barack Obamas administration in i minsta detalj. Man får anta att Joe biden vet vad han talar om, eftersom han ju var med där det hände.

Det var ju aldrig tänkt att gå som det gjorde, natten till den 9 november 2016. Demokraterna var betydligt mindre, eller snarare inte alls, förberedda på att lämna Vita huset, än vad Trump någonsin var osäker på att vinna. Problemet i USA idag är definitivt inte att Trump är illa förberedd, han gör ett enastående arbete med sin administration, mer så än de flesta under de första dagarna – in office. Problemet är att demokraterna, med Barack Obama fortfarande i spetsen, har en direkt ovilja att lämna ifrån sig makten. Begreppet dålig förlorare har fått sig en helt ny dimension och det spelas ut som en veritabel förberedelse till statskupp.


Uppgifter som kommit ut allt eftersom, visar att Barack Obama redan innan presidentvalet insåg, när han fattade att hans tidigare nemesis, Hillary Clinton, var en katastrof i görningen, att segern inte alls var så självskriven som man tidigare antagit. Han började planera för en alternativ transaktion av makten till Trump. Mötet i Vita huset innan inaugurationen, mellan Obama och Trump, var precis så obekvämt som de båda männen signalerade att den var. Det hjärtliga handslaget efter Trumps inaugurationstal, det tydligt uttalade – well done – från Obama, var endast spel för gallerierna. Allt som skett efter valet och Trumps tillträde, demonstrationerna, upploppen på gatorna, den civila olydnaden bland den federala statens nomenklatura, det utblommade hatet från media, allt är mer eller mindre orkestrerat för att underminera Trump. Man har aldrig sett på maken tidigare.

Nu går det tyvärr djupare än så. Det visar sig nu i svallvågorna av avlyssningsskandalerna kring Trumps makttillträde, hur hårt ansatt hans administration är från fortsatt Obama-lojala underrättelseorgan, att det rekryterats ett globalt motstånd mot Trump. EU: s orimligt obstinata hållning gentemot inte enbart det brittiska Brexit, utan kanske framför allt mot just USA: s president, är enbart fernissan till ett djupare, institutionellt motstånd mot den radikala förändring Trumps seger inneburit.


Vi kan vända på steken och gå tillbaka till 2009 och Barack Obamas tillträde som president. På sin tid var detta en minst lika radikal förändring, så pass att den t.o.m. kallades för just – Change. Inte många förstod det då, men få amerikanska presidenter har inneburit så stora globala förändringar i ideologi och attityd som Barack Obama. För västvärldens samlade vänster, från miljöaktivister, via feminister, till multikulturister blev det en högst oanad, men lika välkommen jackpot. USA är världens största trendsättare, nationens största exportprodukt är populärkultur i alla dess befattningar. När presidenten i Vita huset blev en socialist rämnade fördämningarna och en helt ny tid tog vid. Jag brukar kalla den postmodernismens kulmen.

Den som någonsin undrat över hur Sveriges senaste borgerliga regering, den under Nya Moderaterna och Fredrick Reinfeldt, var så uttalat pro-Obama, när samma Obama förde en ekonomisk politik för USA som gick helt stick i stäv med deras egna för Sverige, eller varför det blev så nödvändigt att gå från flyktingpolitik till folkvandring, bör ta en titt över Europa. Vår världsdel blev – Suckers for Obama. Flyktingvåg, global uppvärmning, neo-feminismen, åsiktskorridorer och intollerans mot avvikande åsikter, eller enbart fakta. Se där, några av de arvegods Obama-administrationen möjliggjorde från världens mäktigaste politiska trendstation – The White House, Washington DC, he U.S of A.


I USA har man det något bättre förspänt, man har enskilda exempel, som media och universitetens åsiktsförfall. I Europa har vi EU, som när de stöter på riktigt motstånd via Brexit agerar som bortskämda s.k. snöflingor på amerikanska univeristets-campus. Man har invaggats i en verklighetsuppfattning som bara måste vara sann – och  om den inte är det så, så kämpar vi för den ändå och kallar motståndarna för klimatförnekare, kvinnohatare och rasister, samt gärna instiftar lagstiftning att det är på det viset också. Det finns numera något som kan kallas för fin fascism, när den stora lögnen måste försvaras till varje pris. När lögnen blir chic – postmodernismens kulmen.

Ty det går dock djupare än så. Vilket intresse ligger det i att mer än fördubbla USA: s statsskuld till otroliga 20 billioner dollar? Hur kommer det sig att samtliga åtgärder för att hämma den globala uppvärmningen innebär ökad statlig styrning och reglering på global nivå? Varför är det så nödvändigt i Europa att utmana välfärdssamhället, som man så vurmar för, med att överlasta det med en modern folkvandring? Varför var det viktigt att gå Iran till mötes med kärnvapenmöjligheter, att avsätta Muammar al-Gaddafi i Libyen och ge vapen till Islamiska staten? Är det någon fler än undertecknad som kan se ett mönster här, kanske spåret av en slags självförstörande agenda, resulterande i överstatlighet och – ja, vad då?


Socialism är inte enbart politik och samhällssystem, det är framförallt en set up. Det har aldrig varit ett problem för socialister att driva händelseutveckling framför sig, skapa förutsättningarna för den egna politiken. Det är därför Obama aldrig hjälpte de svarta i USA under sina åtta år vid makten och det är därför man i Sverige tror sig kunna byta ut den gamla arbetarklassen, som blev medelklass, med en helt ny, invandrad. Om allting är genderproblem och rasism, så måste vi göra något åt det, eller hur? Det är därför det är så chic att ljuga. På global nivå har den bittra medvetenheten hos den samlade vänstern insett att världens fattigdom är på väg ner, genom kapitalism, så vad göra för att ändå få rätt?

En av de viktigaste delarna i Obamas politik var omfördelningen av världens rikedom. Han har den gamla åsikten att den underutvecklade världen fortfarande är offer för kolonialismen, att det härskar ett nollsummespel där världens fattiga är så därför att västvärlden är rikt. Det är normalt i hans fall, han är socialist. Som förste amerikansk president gav han sig ut för att rätta detta. Så, han ökade radikalt den amerikanska upplåningen, mycket för att motivera den alldeles nödvändiga globala uppvärmningen. Han lät driva på de stora handelsavtalen med EU, som dränderade USA: s industrier och låste in Europa i deras bubbla av underskott, regleringar och utgifter. Sedan drog han USA ut ur Irak, skänkte kapital, ofta i reda kontanter, till Iran och gav vapen till IS. Därefter undergrävde han det totala sammanbrotten av Libyen och Syrien.


Obama kunde göra detta, han var ju USA: s president för jösse namn. Och Europa applåderade honom, fanatiskt, samtidigt som flyktingkatastrofen blev ett faktum, den från eller via Syrien och Libyen. Västvärldens ekonomi, någon? Välfärdssamhället? Det har varit en början till den globala omfördelningen av resurser vi har sett på sistone, d.v.s. postmodernismens kulmen.


Det är vad president Donald Trump har att veva tillbaka och det är därför vi bör hata och motarbeta honom – with a vengeance.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar