fredag 2 juni 2017

Dagarna med Trump


Efter ett halvår i amerikanernas tjänst ser det mycket bra ut för Donald Trump. De gillar sin president skarpt och det faktiska motståndet på gatan minskar. Vänsterns aktiva och hatfyllda strategi, definititvt inräknat Mainstream Media, MSM, har varit direkt kontraproduktivt i det avseendet. Amerikanerna sluter sina vagnar kring deras president Trump.

Han har på det stora hela stått upp för sina vallöften på ett sätt få, eller ingen annan i hans ställning har gjort tidigare och sånt betalar sig. Väljarna har fått valuta för pengarna. Det sprids givetvis fake news om motsatsen, men i dagsläget är det enbart frågan om ObamaCare där hans intentioner har skadats. Det är inte hans fel i förstone, inte annat än att han underskattade motståndet hos GOP On the Hill, republikanerna i kongressen.

Det resultatet blev inte roligt, en mycket urvattnad kompromiss. Trump valde att prioritera partifreden före sin egen agenda. Det var ett strategiskt beslut som lyckades i hans fall, eftersom han visste att amerikanerna kan se skillnaden mellan deras Trump och representanthusets talman Paul Ryan, som redan har skägget väl fastvuxet i brevlådan.


Motståndet hos republikanerna i kongressen är allvarligt, likaså de fortsatt Obama-trogna elementen i Trumps egna statsapparat, inkluderat Deep State, alltså den inofficiella underrättelseapparaten bakom scenen. Trumps motmedel, förutom sin maktposition, är åter igen det amerikanska folket och hans omissligt säkra näsa för nyanserna i det förhållandet.

För den utomstående är det svårt att köpa Trump. Han ertappas ofta med olämpliga uttalanden och än värre, med att motsäga sig själv. Detta skadar honom inte dock, utan istället verkar det nästan vara en del i hans strategi, även om jag personligen inte tror att det var planerat så. Amerikanerna har definitivt inget problem med det, för dem får Trump gärna ljuga – dock inte mot dem – han är ändå inte i samma division som hans motståndare. Ont måste med ont fördrivas.

Trump styr sin skuta med säker hand. Det kan se skakigt ut, men det är svårt att avgöra eftersom media inte är att lita på i fallet Trump. I skrivandets stund har Trump-administrationen förklarat den politiska delen av den amerikanska vänstern som besegrad och nu koncentrerar man sig på just media. De är verkligen hans fiende, de har i praktiken blivit till DNC/Obama/Hillary/Soros sista bastion, en roll ingen media borde ha. Sedan när blev det medias roll i en rättsstat, i en republik, att så söka undergräva den demokratiskt valde presidentens position efter så kort tid, att det absolut kan – och bör – tolkas som samhällsomstörtande? Med vilken rätt tar sig dessa privata företag, för det är vad de är i detta sammanhang, den rätten?


Nu rullas det upp, dock fortfarande bakom det existerande mediebruset, den korrupta och lagvidriga roll DNC/Obama/Hillary haft, med stöd av mycket kapital från George Soros & Co. Det är en kapplöpning med tiden. DNC har redan fallit, hopplöst intrasslade i deras egen, kletiga, våldsglorifierande socialism, totalt i motvals gentemot det amerikanska folket. Hillary, tillsammans med John Podesta, blir allt mer insyltade i de affärer med Ryssland som de så desperat har försökt att reflektera över på Trump – och det är bara början. Obama tar sitt alternativa presidentskap, likt ett hologram ur kommediserien Red Dwarf, till internationella höjder i sitt desperata försök att rädda sitt arv – och allt mer så, hans eget skinn.

Flera dem här nämnda hör hemma i fängelse. Brottsrubriceringarna varierar från bestickning, via överlagt mord, till sabotage och förberedelse till statskupp. Det som förutom rättsystemets otillräcklighet fortfarande hindrar detta, är just mediebruset, som likt en förförisk slöja effektivt täcker det ruttna byket. Vid sidan av Trumps tuffa agenda, vad kan han göra för att avvärja de återkommande attackerna mot honom? Om media ger vika och nya styrelser och redaktionsledningar tar vid, för att återta förtroende hos de amerikanska konsumenterna, och därmed nå finansiell likviditet, ty Trump-hatet kostar pengar, ja, då blir det game, set and match.

Trumps agenda tuffar samtidigt vidare. Hans framgångar har varit många under det första halvåret vid rodret. Mycket har inte rapporterats till omvärlden, av ovan nämnda skäl. Det har varit nedskärningar i den federala budgeten, så pass att även med ökade försvarsanslag, så är det en nettobesparing. Det är givetvis helt otillräckligt i relation till Obamas statsskuld, men ändå en trendstart. Mycket viktigare är då hans arbetsmarknadspolitik, som kraftfullt har svängt jobbsiffrorna i USA, det kanske viktigaste av vallöften. Marknaden har förtroende för Trump, no question about it.


Många fortsätter att se detta som en protektionistisk politik, stick i stäv med marknadsliberala ideal. I sak är det givetvis så, men man skall då betänka att Trump startat i en situation där hans föregångare som president skrivit bort USA: s marknadsbalans med yttervärlden genom globala, fördelningspolitiska handelsavtal. Vad Trump idag gör är en återställning till fair trade på lika villkor, en klart marknadsliberal ståndpunkt. Om man därmed fortsätter att hävda att detta kommer att gynna världens största ekonomi – och så kommer det givetvis i att bli i t.ex. relation till det politiskt bakåtsträvande Europa – ja, då upprätthåller man snarare en Keynesiansk åsikt.

Åter igen; medias bild av Trump.

Trump har skickligt lagt om kursen för amerikansk utrikespolitik med både käpp och morot. Det senaste, hårt kritiserade, vapenavtalet med Sauidiarabien måste sättas i sitt rätta sammanhang. Dels ärvde Trump en mycket farlig situation i Mellanöstern, där det kärnvapenpockande Iran, tillsammans med Syrien och Ryssland, strider för en kraftfull maktposition, även kallat ett kalifat. I syfte att balansera detta, fortsätter således Trump den illavarslande traditionen att handla med Saudi. Men den här gången åker han dit och ger klart besked om att arabvärlden, den muslimska världen, måste ta ansvar för sitt uppenbara problem, terrorismen. Denna farsot går utanpå och emellan den ovanstående konflikten. Trump har nått respekt för denna ståndpunkt i arabvärlden.


Respekten kommer sig också av två amerikanska bombattacker i Mellanöstern, en i Syrien och en, mycket större, i Afghanistan. Attackerna var distinkta och mycket uppmärksammade och de fyllde sitt syfte. USA är inte längre att leka med. Terrorstater och rabiata diktaturer, som Saudi, Iran, Syrien, Turkiet och även Ryssland, svarar mycket bättre på en hök än en duva. Bombattackerna skedde även i samband med att Kinas president Xi Jinpings inofficella besök på Trumps egna mark i Florida. Enbart denna gest var en tydlig signal om vilja till förtroende och respekt till en mäktig kinesisk ledare. Och sällan har väl just respekten mellan Kina och USA varit större än idag, vilket borgar gott för de kommande monetära förhandlingarna dem emellan. I detta ligger även hanteringen av det växande problemet Nordkorea, där Kina spelar en avgörande nyckelroll.

Om läsaren inte tidigare upptäckt dessa Trumpska framgångar, så hänvisar författaren med fast hand åter till – media, alltid media.

Nästa stora politisk utmaning i USA kommer 2018 med mellanperiodsvalen till bl.a. kongressen. DNC har knappast hämtat sig tills dess, såsom de ser ut idag. Det blir ånyo seger för GOP. Frågan är bara om fler Trumpister kommer in, så att det interna motståndet inom partiet minskar. Trump största fiende är Trump själv, men det är min övertygelse att om han får behålla hälsan så sopar han banan med vem annan hans motståndare kan komma upp med till presidentvalet 2020. Det blir åtta år med Trump.


Undertecknad har lärt sig uppskatta Trump. Han har många brister och fel, precis som de flesta av oss. Han är mer mänsklig än vad som kanske är nyttigt i en avdankad, postmodern värld. Han kommer att förändra mycket och det är viktigt. Det vi står inför är CHANGE i dess rätta betydelse. För mig kommer kommer han alltid att vara verktyget, det enda tillgängliga, för att nå den nödvändiga återhämtningen av västerländsk ideologi, om frihet, demokratiska val and the rule of law.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar