lördag 16 september 2017

Från det andra till det tredje riket


Det första tyska riket var det Tysk-romerska riket, Heiliges Römisches Reich, som existerade mellan åren 962 och 1806. Riket, som krossades med Napoleonkrigen, kom sig av en önskan hos de olika och många tyska nationer att fortleva i den gamla, kristna-romerska traditionen. Den kom att utgöra kittet som höll de annars mycket splittrade germanska folken tillsammans. Tysk-romerska riket innefattade inte enbart vad vi idag ser som Tyskland, utan även omkringliggande, icke-tyska nationer, såsom Benelux, delar av östra Frankrike. Österrike, Tjeckien och Polen.

Det är viktigt att förstå detta, eftersom det finns en kontinuitet i vad som komma skall.

Det andra tyska riket var enandet av vad som idag är Tyskland sextio år senare. Detta skedde under det dåvarande, dominerande preussiska riket. Om kittet i det första riket hade varit religion, så var detsamma i det andra något annat - välfärdssamhället. Järnkanslern Otto von Bismarck var således inte först, idén om det progressiva välfärdssamhället fanns där redan tidigare. Dessa idéer blev dock ytterst potenta under den allmänt nationalistiska och folkromantiska perioden som rådde vid 1800-talets andra hälft. Kejsarens makt hade reducerats under en liberal och frihetlig era, men politikerna hade istället blivit professionella och sugna på inflytande och makt. De hade börjat kalla sina parlament för ett hus för dyrkan. Von Bismarck var kanske inte först ideologiskt, men han var definitivt först realpolitiskt och han var den mest framgångsrike vid sin tid. Hans verk krossades av det första världskriget.


Det tredje tyska riket känner vi alla till, som den slutliga perversionen under Adolf Hitler. Nazityskland var resultatet av de två föregående rikena, men framför allt ytterst färgad av den efterkrigstid den kom att härska i. Det skulle krävas världshistoriens största och blodigaste, globala krig för att slutligen stoppa vanvettet, utan att därför egentligen gräva ner och glömma sjukan den vältrat sig i. Idag lever vi ånyo i en efterkrigstid, mitt i en kulminerande epok som liknar mer kaos än någonsin. Allt hänger samman och det här exemplet berör Tyskland under perioden mellan det andra och det tredje tyska rikena, från 1870 till 1939.

Det var mycket på en gång. Förutom det enade Tyskland, med kriget som bundsförvant, så skapade Otto von Bismarck (1815–1898) realpolitiken, den pragmatiska med politisk realism före moral och ideologi, och med det, det första, riktiga progressiva välfärdssamhället. Idén om ett modernt samhälle skapat genom sociala reformer hade kommit under 1800-talets mitt, som ett motmedel för vad man såg som kapitalismens oreglerade framfart efter frihetstidens 1700-tal, under den industriella revolutionen. Det var därför även den nya, parlamentaristiska politikens svar på den gamla kungamaktens kontroll av samhällets skeenden.

Järnkanslern använde progressiv välfärd utifrån två skäl: dels som ett lika attraktivt som effektivt kitt i sammanförandet av de tyska staterna under Berlin, dels som ett borgerligt alternativ till de framväxande socialisternas krav på detsamma – igen: realpolitiken. Det lyckades storartat och ingenting kom heller att ändras även efter von Bismarcks avsättning 1890 och därefter snara död. Detta skedde blott tjugofem år innan första världskriget.

Preussen, initiatorn till det moderna Tyskland, var sedan 1700-talet i mycket en latent militärdiktatur. Därför blev den nya, tyska värnplikten en oerhört viktig grund i den preussiska och senare tyska statens välfärdsbygge. Alla progressiva välfärdsnationer av vikt i historien har dragits med välstrukturerade värnpliktssystem. Organisation inför krig har varit en grundpelare till välfärdskonstruktionen. Nationer utan generellt välfärdssamhälle från 1800-talet har huvudsakligen haft yrkesmilitär, som en separat, nödvändig, statlig konstruktion. Ett av de viktigaste tecknen på politisk omvälvning i Västeuropa efter det kalla kriget var just övergången till yrkesmilitär i flera nationer. Konsekvensanalysen är faktiskt allt för övertydligt för att kunna ignoreras.


Första världskriget innebar att de gigantiska, europeiska värnpliktsarméerna, närmast vibrerande likt utsträckta gummiband i startgroparna, förgjorde varandra på slagfälten. Människor dog i miljoner. Första världskriget grusade det andra tyska riket, men ingalunda det progressiva välfärdssamhället. Ett ytterst realpolitiskt socialdemokratiskt parti tog över efter kejsarens abdikation, i vad som kallades Weimarrepubliken. Denna republik har alltid beskrivits som svag, med beslutsångest. Detta är fel. Weimarrepubliken slogs under bältet för sin och det progressiva välfärdssamhällets överlevnad. De allierade sig med högern och medborgarvärnet. Under stundom regerade man en polisstat. Man undergrävde medvetet Versaillesfördragets regler och byggde hemliga försvarsorganisationer med militären. Det finns de ekonomiska historiker som menar att den berömda superinflationen av den tyska Marken under 1920-talet, skapades av den tyska riksbanken. Syftet var att undvika betala skadestånden till segrarstaterna från kriget, samt sätta politiskt fokus på välfärdssamhället.

Nu var detta en tid av politisk kris i Europa. Den förutsatt ledande politiska ideologin, socialismen, hade trasats sönder av kriget. Inget stämde för dem, arbetarrörelsen gjorde inte vad den förväntades, proletariatets stora revolution skedde någon annanstans, med andra medel, och de politiska motståndarna vann mark, med samma medel. I detta vakuum på vänsterkanten bildades därför socialisternas stökige kusin, fascismen, som ett radikalt men också mycket mer realpolitiskt alternativ. På många sätt är den tyska fascismen i det närmaste von Bismarcks med sin kombination av nationalism och den progressiva välfärdssamhällets välsignelse. Socialisterna kan fortfarande inte acceptera detta faktum, eftersom det vore att erkänna att fascismen verkligen är deras odräglige kusin och därför huvudsakligen deras ideologiska problem.


Adolf Hitler skapade det största och mest givmilda progressiva välfärdssamhälle människan någonsin sett. Vägen dit kan ses som försvinnande kort, men så var inte fallet. Det fokus man hittills lagt på propaganda samt, senare vid deras makt, kontrollen över media, måste betraktas som ett utanpåverk på den verkliga orsaken till nationalsocialisternas framgångar. Det talas mycket om en dolkstöt i ryggen. Med den menade Hitler retoriskt de judiska kommunisternas förräderi i det stora krigets slutskede, när man stack en dolk i ryggen på armén och den tyska nationalismen. Därmed skapade man den orättfärdiga freden o.s.v. Vad folket framför allt kände av under krigets sista år var sveket från välfärdssamhället, d.v.s. svälten. Den berörde ingen tysk nationalist i deras retorik, eftersom det skulle avslöja hur den tyska krigsmaskinen åt upp hela folkhushållningen under blockaden, allt för sitt fortsatta krig.

Det finns en stark symbolik i att den f.d. generalstabschefen under kriget, general Erich Ludendorff, konspirerade med nazisterna. Det var i själva verket han som: 1. Fortsatte kriget trots svälten. 2. Skyllde ifrån sig genom att låta regeringen, politikerna, för första gången blanda sig i kriget inför fredssträvandet i slutet av 1918. Man måste komma ihåg att Tyskland de facto var en parlamentarisk, monarkistisk militärdiktatur under kriget och att Ludendorff var chef för denna. Kejsaren var enbart statschef. Ludendorff lade grunden för Weimarrepubliken medan han själv gömde sig i Sverige. Symboliken fortsätter också när samme Ludendorff helt tappar politisk betydelse efter nazisternas kuppförsök i München 1923 och när Hitler sadlar om deras politik från socialistisk revolutionär till socialdemokratisk parlamentarisk.


På grund av historieförvanskning, mycket för att rädda socialismens ansikte, har varningsekona från Tysklands 1920-tal skallat för döva öron. Det var inte dolkstötsteorin, ej heller nazisternas propagandamaskin, inte alls. Folk var inte idioter, men situationen var ju så oerhört förvirrande och Hitlers snille – om det överhuvudtaget existerade – var att han kunde kapitalisera på den. Medan han gapade sitt antisemitiska nonsens på sina möten, belades nazisternas media med censur. Weimarrepubliken hamrade istället ut vad som ansågs politiskt korrekt, d.v.s. politiskt kaos. Det tyska folkhavet, majoriteten, kunde se nödvändigheten för regeringens ultravåld mot kommunisterna i maskopi med högern, men nu gav man sig på nazisterna – som ju stred med friskyttarna på gatorna, mot kommunisterna.

Tyskarna började se orättfärdighet i att regeringen försökte till varje pris tysta nazisterna. Man t.o.m. fängslade deras chefredaktörer, inkl. Josef Goebbels. Var inte ordet fritt i det nya, demokratiska Tyskland? Vad menade de etablerade politiska organen, de konservativa, liberalerna och socialdemokraterna med sin kritik mot nazisterna, som framför allt propagerade för samma sak, progressivitet, välfärd och lag och ordning? Det tyska folket kom i sina undringar mycket nära den huvudsakligen socialdemokratiska Weimarrepublikens verkliga syfte. Nazisterna hade med sina vidlyftiga löften om ett nytt tyskt folkhem gått om socialdemokraternas egna paroller om exakt samma sak. I skiftet mellan 1920- och 30-talet, när nazisterna växte sig som störst parlamentariskt, utgjorde de ett förödande hot mot just socialdemokraterna. Kommunisterna hade tryckts undan bit för bit, men nazisterna hamtade väljare från alla läger. Till sist orkade inte de konservativa längre och gav den politiska vänstern ett alibi till våra dagar för högerns svek mot demokratin.


Dock, det var socialdemokratins, och därmed den etablerade medians, ovilja att ta den ideologiska kampen med nazisterna under så lång tid som lade grunden för Hitlers framgång. Den samlade högern kunde alltid ha flaggat med socialistkortet för både socialdemokrater och nationalsocialister, men de var brutna till underkastelse av Weimarrepublikens verkningslösa överlevnadsstrategi. (Känns det månne igen idag?)

Vad Hitler framför allt kunde åstadkomma – och detta hade han förstått ända sedan barnsben – var att anknyta till den nationaltyska själen, den som existerat i mer än tusen år. Detta var i princip hans ledande geni. Symbolspråket var hans, han hade tecknat det, och det var tydligt, med de romerska standaren framför SA: s stormtrupper, de utsträckta, romerska handhälsningarna, den tyska örnen. Hakkorset, solkorset – korset – i betydelsen evighet. Hitler var skolad katolik som barn och precis som Josef Stalin – en f.d. prästlärling – var hans påstådda ateism väl grundad i en fundamental förståelse för religiös retorik och strukturbyggnad. Detta var inget annat än politisk religion.


Central i nationalsocialisternas politik stod folkhemmet, den progressiva välfärdspolitiken. Antisemitismen, rasismen, föraktet mot det främmande och det som var avart i det normala, utgjorde det tydligaste och mest radikala greppet i denna politik. Kom ihåg, vi talar om en tid då progressivitet och välfärdspolitik frodades i hela västvärlden. Sverige hade världens största rashygieniska institut på Uppsala universitet. Eutanasi, d.v.s. dödshjälp till utvecklingsstörda och mentalt sjuka var absolut i ropet. I USA talade Margaret Sanger sig varm för allmän abort av svarta barn, själva grunden för fascistorganisationen Planned Parenthood. Detta var en tid av allmänna planer för folkmord, vilket Hermann Göring framgångsrikt brukade till sitt försvar under sin första dag i svarandeboxen i Nürnberg efter andra världskriget.

Nazisterna skapade världshistoriens största progressiva välfärdssamhälle, där staten subventionerade vanligt folks semestrar med kryssningsfartyg och hotell vid havet. Där de rikas skatter ökades alarm artat och de mindre bemedlade erhöll stora lättnader och arbete åt alla. Där stora barnfamiljer kunde leva på bidrag. Där värnplikt inte innebar att större ekonomiskt tapp för soldaterna. Bakom kulisserna bestod Hitler löfte till det tyska folket att vid nästa krig skulle de aldrig gå lottlösa, aldrig. Det progressiva välfärdssamhället och enbart det säkrade nazisternas väg till makten och Nazitysklands obönhörliga resa till andra världskriget. Allt annat är enbart socialistisk historierevisionism.


Det var verkligen ett tredje rike och det skulle vara det hittills bästa, det skulle vara lika länge som de två första tillsammans, i tusen år.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar