måndag 11 december 2017

Sanningens ögonblick


Ju mer jag tänker på USA: s erkännande av Jerusalem som Israels huvudstad, med påföljande flytt av ambassaden dit från Tel Aviv, desto mer ser jag briljansen i detta historiska beslut. Jag är glad över att ha fått uppleva det.

Inga andra i historien än judarna har någonsin betraktat Jerusalem som deras huvudstad. Israel har proklamerat Jerusalem som deras huvudstad sedan 1948, det är 70 år sedan. Omvärlden, särskilt väst, har i sju hela decennier egentligen aldrig haft problem med det konceptet, man har bara saknat ryggrad till att göra slag i saken.

Rädslan för ökad konflikt med en internationell rörelse i den riktningen – jag menar, vi talar om Mellanöstern, med dess historia, på vilket sätt skulle ett erkännande av Israels huvudstad göra någon som helst skillnad? Nej, detta har enbart varit ett åkerspöke för en moraliskt allt mer sönderfallande västvärld att hänga upp sig på.


Att det är president Donald Trump som gör det är bara så mycket bättre. Trumps träffsäkerhet, även i sina mest plumpa ögonblick, är överväldigande. Varför gör han detta, undrar man? Det är inte så mycket uppstudsighet, som så många tror, som det är ett bokslut på en amerikansk agenda som borde ha nått sin komplesion för länge sedan.

USA har varit Israels främste allierade och livlina nästan hela tiden. Det är endast under Barack Obama som det svajat ordentligt och vi ser vad det ledde till. Om det inte vore för Israels egna ståndaktighet, så hade Mellanöstern exploderat i betydligt större grad än det faktiskt gjorde. Den som inbillar sig att IS inte har med detta att göra borde tänka igen och det riktigt hårt.

Helt ärligt, Trumps beslut innebär ingenting i sak. Jerusalem ÄR Israels huvudstad, israelerna har alltid hävdat det och de omgivande fienderna har alltid vetat om det. Några dagars ilska gör varken till eller ifrån by the butchers bill. Muslimerna kommer fortfarande att ha tillträde till sina heliga platser, under förutsättning att de respekterar de nödvändiga säkerhetsåtgärderna.

Knesset står där det står, i Jerusalem, liksom alla departementen. Israel kommer inte att fira detta med en skjutfest, som vissa andra. Himlen kommer inte att falla ner på våra huvuden. Allt kommer att vara business as usual. Det är exakt detta som är det roligaste med Trumps-administrationens beslut.


Det kommer att framställa det i sammanhanget tämligen oväsentliga EU som de stupida hycklare de är. Förenta Nationerna är redan köpt av palestinierna, så de är likvärdigt oviktiga i sammanhanget. Trump har åter igen tagit ett steg längre och ställt alla andra med Svarte Petter i skamvrån, med dumstrut på huvudet.

Han tvingar samtidigt arabvärlden – om det är våld och blod de vill ha (och vi vet väl vad det innebär) – att starta krig över en petitess, uppbackat av FN, EU och antisemiter som Sveriges utrikesminister Margot Wallström. Vad som blåser ut min hjärna är att alla dessa politiker totalt missar tåget så fullständigt. Är det därför de hatar Trump, därför att han tänker bättre än dem?

Trump har pekat på elefanten i rummet och sagt: Det står en elefant i rummet. Det är allt som har hänt och västvärlden fattar det inte, fastkörd i gammal dynga som de är. Det är nu snart 2018, det är inte 1948, 1967 eller 1973, det är en ny gryning som reser sig. För visst är det en fördel i fredssamtal att tala klartext, att vara sanningsenlig, att vara trovärdig.


USA är åter den enda kraft i världen som kan garantera någonting i Mellanöstern. Att inte inse detta är detsamma som att vara politiskt otillräcklig.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar