söndag 28 januari 2018

Tyskland och Elbia


Det finns två Tyskland. Jag åsyftar då inte i första hand på det kalla krigets Väst- och Östtyskland, ej heller föreningen mellan Preussen, Bayern och övriga Tyskland på 1800-talet, även om dessa fenomen har med saken att göra. Nej, jag talar om de två Tyskland som har existerat sedan urminnes tider och vars existens aldrig lämnat det stora landet i Europas mitt ifred.

Jag talar om Tyskland och Elbia, eller Östra Elbia – Ostelbien – som det mera korrekt kallas av tyskarna själva. Elbia utgörs av de tyska områdena öster om floden Elbe, vilket historiskt sträckt sig från Berlin till Riga i Lettland. Tyskland, i det här fallet, är helt enkelt landet väster om Elba, men mera i relation till den gamla, romerska befästa landgränsen i dagens sydvästra Tyskland, kallad Limes.

Limes

Det är så långt tillbaka man måste gå för att förstå dagens Tyskland. De germanska stammarna på den norra europeiska kontinenten, nära relaterade till skandinaverna, drabbades efter Kristi födelse av det mäktiga Rom. Vid det här laget, under 300-talet e.kr, hade Rom sträckts ut till sin yttersta förmåga, både infrastrukturellt och militärt, att expandera och germanerna kom därför att utgöra ett problem.

En fortifikationslinje, likt den i norra England, upprättades, kallad än idag; Limes. Gränsen avskilde dagens sydvästra hörn av Tyskland, även Alsace och Lorraine, från övriga nationen. Området öster om denna linje var aldrig helt fientligt mot Rom. Lokala ledare här insåg fördelarna med att hålla goda relationer västerut, något som gäller än idag. Detta område, läs: Tyskland, avgränsades distinkt i öster av floden Elbe. Landet öster därom var relativt okänt, åtminstone för jordens mitt, d.v.s. Rom.

Elbe

Germanerna som helhet kom att bli mycket starka, trots deras s.k. barbariska härkomst. De skulle rasera det gamla Rom och istället installera det Tysk-Romerska riket, föda upp Karl den store, en frankisk härskare (norra Bayern), som skulle skapa Västeuropa och stadfästa det jag här nu skriver om, landet mellan Limes och Elbe. Han skulle även inspirera en kristen rörelse som skulle leda till den teutoniska riddarorden, riktad österut.

Det är dags för Elbia.

Floden Elbe utgjorde länge gränsen mellan det romerskt/kristna väst och det hedniska öst. Det var ett gränsland per definition. Här levde germaner tillsammans med slaver, balter, eurasier och folk ändå längre österifrån. Snart skulle kristenheten avancera österut. Den teutoniska riddarorden utgjorde grundarna för Elbia, inte minst militärt. Detta Elbia skulle fr.o.m. nu relatera österut. Möjligheterna, men framförallt hoten, kom alltid österifrån. Väster om Elba däremot, i Tyskland, där bands relationerna huvudsakligen västerut.

Karl den store

Germanerna från Tyskland och Elbia startade nu en komplicerad samexistens baserad på misstro. När reformationen anlände kom denna gräns att få ytterligare en betydelse då protestantismen till stora delar skulle bli elbian, medan katolicismen förbli tysk i lika hög grad. Detta är givetvis inte skrivet i sten, utan undantagen är många och man måste ta allt detta med den breda insikten, tänka flera saker samtidigt.

Samtidigt bör man ha vetskapen om att i stora delar av Tyskland anser man fortfarande Berlin som en märkligt avig huvudstad. En tidigare håla i sankmarkerna långt därborta i öster, bort ifrån den blomstrande Rhendalen, där på andra sidan av floden Elbe.


Elbias storhetstid i den tyska historia skulle inledas med det 30: åriga kriget. Detta krig startade religiöst mellan protestanter och katoliker. Det skulle sedan expanderade till ett europeiskt världskrig mellan politiska imperier. Det hör definitivt till saken i detta sammanhang att huvuddelen av alla strider skedde i Elbia. Landet skövlades och våldtogs i decennier och ut av detta Armageddon föddes ett monster. Nyckelordet nu är Junker, den medellösa lågadeln.

Preussen var Elbia på steroider, paranoid, diktatorisk och framför allt militaristisk, junkrarnas hemvist. Medan Tyskland i väster florerade kulturellt och politiskt, började Preussen maka åt sig en allt större position i det germanska riket. Gränsdragningen mellan de två Tyskland blev allt strängare och en sammandrabbning anades. Den kom med Elbias store champion, junkrarnas junker, Otto von Bismarck, i mitten och mot slutet av 1800-talet.

Junkrarnas junker

Det s.k. enandet av Tyskland 1871 bör alltid tas med en stor nypa salt. Det egentliga Tyskland accepterade egentligen aldrig en ny ordning under det reaktionära och dominerande Preussen, läs: Elbia. Tyskarnas sociala och kulturella friheter, inspirerade och förädlade från väst, skulle medvetet undertryckas, tills nästa stora krig kom rasande över dem allihop.

Tyskland, väster om Elbe, skulle få två storhetstider i modern tid. Den första, den mindre, kom omedelbart efter det att Preussen förlorade det första världskriget. Elbia var nu nere på ett knä, tillfälligt utslaget och för en försvinnande kort tid, i det kaos som nu uppträdde, fick Tyskland chansen att uttrycka en annan uppfattning, men det var förgäves.

Adolf med elbianer

Första världskriget ritade om den politiska kartan i hela Europa, med kommunismen i det stukade Ryssland, en blomstrande marknadsekonomi i väster, samt en framväxande fascism i söder. Tyskland blev epicentrum för den politiska kalabaliken och ur den reste sig Elbias nye champion, en no-body vid namn Adolf Hitler och hans nationalsocialistiska arbetarparti.

Hitlers germanska dröm var Elbias. Han kombinerade von Bismarcks folkhem med junkrarnas militarism och rasism. Valstatistiken åren 1928–1933 är solklar på den punkten. Nazisterna dominerade helt öster om Elbe, medan man var svagare väster därom. Svagast var man väster om den gamla romerska Limes. Generellt röstade protestanter på nazisterna och katolikerna på andra partier på höger-vänsterskalan*.

Konrad Adenauer

Med Elbias nya, förödande storförlust i andra världskriget, bröts till synes ryggen på den gamla ordningen på ett mycket ironiskt och talande vis. Skapandet av Väst- respektive Östtyskland, mellan marknadsekonomi och kommunism, följde exakt de tusen år gamla relationen mellan Tyskland och Elbia. Med efterkrigstiden kom också Tysklands (Västtysklands) storhetstid alla kategorier.

Befriad från oket Elbia blomstrade Tyskland som aldrig förr och man blev en ekonomisk stormakt i världen. En gigant i Västeuropa, med tydliga västliga värderingar, med huvudstaden tryggt planterad i Rhendalen, där den tycktes höra hemma. Elbia tycktes samtidigt ödesmättat med sin lott i kommunismens garn. Bakåtsträvande, rigid, militaristiskt och med fokus helt och hållet riktat österut, med blindtarmen Berlin som huvudstad.

Tyskland och Elbia

Så rasade det röda väldet och muren mellan väst och öst föll å så symboliskt mellan Tyskland och Elbia. Under trycket av det gamla von Bismarcks s.k. enande av Tyskland, åtog sig det blomstrande väst sin olycksbroder i öst. Man var långt ifrån eniga om detta – att åter placera huvudstaden i träsklandet? Och därvidlag ligger situationen än idag.

Fortfarande 2018 kostar Elbia Tyskland hundratalet miljarder Euro per år. Sammangåendet har misslyckats och trots all välvilja svarade elbianerna helt enligt traditionen i valet till Bundestag 2017. De s.k. ytterlighetspartierna, med påfallande snarlika ställningspunkter, det socialistiska Die Linke (Vänstern) och det knall-nationalistiska AfD (Alternativ för Tyskland) har tillsammans sina i särklass starkaste fästen i Elbia.

Detta här, beskrivet här ovan, om Tyskland och Elbia, utgör Angela Merkels största huvudvärk. Kommen från Elbia är hennes enda kitt som håller ihop allting för närvarande, det fundamentala tyska arvet från supertunga Konrad Adenauer**, Västtysklands förste förbundskansler 1949–1963. Så, varför har hon då lagt ytterligare pålagor på en redan hårt ansträngd offentlig statsapparat genom att acceptera en formlig folkvandring in i landet?


Var det, som många initierade påstår, den moderna tyska skräckbilden av gränspolis med Polizei tryckt på breda, svarta läderryggar, som inför världsmedia med våld motar bort folk från Mellanöstern och Nordafrika, eller är det elbianen i henne som säger att det alltid finns pengar att hämta, om inte från Berlin, så åtminstone från Bryssel?

Tyskland står centralt i Europa som aldrig förr. Den Europeiska Unionen är intet utan Tyskland. Kommer man att fortsätta se västerut? Många säger att Merkels närmande till Emmanuel Macrons Frankrike, bunden till gamla traditioner, är ett tecken på detta. Andra menar att Merkels och Macrons avståndstagande från Brexit och Trumps USA visar på raka motsatsen, att kampen för västvärldens överlevnad kräver så mycket mer än de tycks vilja förstå.

Och förresten, är det järtecken att den europeiska kommissionens ordförande, i realiteten EU: s premiärminister, heter Juncker i efternamn?





* Militärhistoriskt kan man notera att den tyska krigsmakten efter landets enande 1871 även den har varit kluven. Armen har alltid varit preussisk, d.v.s. Elbia, medan flottan, med bas traditionellt i Kiel, har varit tysk, d.v.s. Väst. Det aktiva motståndet inom armén mot Hitler drevs av tyskar, inte preussare. Claus von Stauffenberg kom från Schwaben i söder, liksom Romel, och han var djupt troende katolik. Amiralen Wilhelm Canaris kom från Dortmund, var katolik och vars egna fascism trots allt rotades hos spanska Franco, med goda relationer med väst. De båda världskrigen utkämpades av Preussen/Elbia huvudsakligen som landkrig. Trots att Storbritannien i båda krigen var en huvudfiende satsades det aldrig tillräckligt på flottan. Man förlorade det avgörande Nordsjön till Royal Navy båda gångerna. 

** Det hör till saken att Konrad Adenauer inte ville rädda Västberlin när kommunisterna stängde gränsen och inringade dem. Han kunde inte se värdet i det. Det var JFK och amerikanerna som genomförde den åtgärden.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar