torsdag 19 april 2018

Stalinismen och den stora terrorn


Jag läser del 2 av professor Stephen Kotkins mastodontverk i tre delar, Stalin: Waiting for Hitler, 1928–1942. Det är den mest välunderbyggda och uttömmande beskrivningen av Stalin någonsin. Jag anträder mitten av bokens 800 sidor och det märks att Kotkin här tar ny sats och exercerar en smula djupandning. Vi har anlänt till den Stora terrorn, 1936–1938. För första gången får vi en enhetlig, realpolitisk beskrivning av denna epok i socialismens historia.

Den stora terrorn kom som en blixt från klar himmel, märkligt nog mitt i en period av relativ stadga i det sovjetiska samhället. Efter de stora utrensningarna av kulaker och svältkatastroferna, med upp till fem miljoner döda, som följd av tvångskollektiviseringen av bönderna, infann sig under första hälften av 1930-talet en period av kraftig tillväxt. Märk dock väl att tillväxten endast kunde mätas i ökat GDP, alls inte i GDP per capita, d.v.s. måttet på människornas tillgång till tillväxten. Sovjetmedborgarna var fortfarande uselt fattiga.


Detta var Stalinismen. Den var en motreaktion mot de tidigare framgångsrika, men ojämna experimenten med den nya ekonomin, NEP. Stalin motsatte sig strängt alla tillbakagångar till någon form av marknadsekonomi, oavsett hur smått och diversifierat. Han hade för avsikt att genomföra socialismen och kommunismen såsom de var tänkta och det till varje pris. När svälten satte in på allvar och kannibalismen drog genom landsbygden, mjuknade många av hans närmaste medarbetare, men aldrig Stalin. Han genomförde sin politik med kraft och vann mycket beundran i sina egna led för detta, hans roll stärktes.

Utanför Sovjetunionen märkte man inte mycket av detta, trots att Kreml lånade både kapital och erhöll nödhjälp från kapitalisterna under denna regim. I väst våndades man å sin sida med den stora depressionen, av vänstern alltid ansedd som kapitalismens kris, när i själva verket var ett foster av politisk inkompetens. Detta hjälpte Stalins anseende betydligt och med ständiga investeringar i inhemsk industri och stora omförflyttningar av befolkning från den eländiga landsbygden in till städerna, så såg det onekligen framgångsrikt ut. Det lönade sig för intelligentsian att förkunna upp till kamp och sjunga internationalen.


Trots detta infann sig den stora terrorn, helt utan anledning, ett fullständigt, jättelikt hjärnspöke. Professor Kotkin trycker på en viktig faktor i sammanhanget. Den stora terrorn går inte att jämföra med någon annan samtida diktators övergrepp, den var helt unik i sitt slag därför att det var absolut kommunistisk i sin funktion. För att översätta den stora terrorn till Nazityskland hade det krävts att Adolf Hitler sänt nästan två miljoner vanliga tyskar, och alls inte enbart judar, till koncentrationsläger. Han skulle ha låtit avrättat merparten av sina lokala gauleiter: s, majoriteten av sina generaler, flera av sina närmaste män, samt Heinrich Himmler, chefen för hemliga polisen.

Den stora terrorn kom sig av tre av varandra helt skilda orsaker, förutom Stalins inneboende paranoia. Först och främst var det Trotskismen, därefter mordet på Sergej Kirov och sedan krigiska händelser i omvärlden. Leon Trotskij var sedan han lämnat Sovjetunionen en ständigt växande hotbild. Inte för att det var så, utan därför att alla i Kreml använde hans existens som ursäkt för alla upptänkliga skäl. Trotskismen var per definition den stora kontrarevolutionen. NKVD höll Trotskij under ständig uppsikt och vid tiden för den stora terrorns inledning levde han i Norge, inbjuden av Arbeiderpartiets förste kommunist, Olav Scheflo. NKVD hade en svag representation i Norge.

Kirov

Mordet på Kirov skedde på kommunistpartiets kansli i Leningrad den 1 december 1934. Mördaren var Leonid Nikolajev, en partimedlem som i sin frustration över utebliven befordran och svartsjuka kände behovet att skjuta någon med sin revolver. NKVD, som hade ett högkvarter i samma byggnad, missade helt denna händelse. Kirov sköts i en nästan tom korridor, det var han och Nikolajev, en i sammanhanget märklig situation. Händelsen chockade alla i kommunistpartiets ledning, kanske framför allt Stalin.

Kirov var allmänt uppskattad och hade varit en av Stalins närmaste vänner. Ledaren grät öppet inför nyheten. Problemet för kommunisterna var att mordet utförts av en partimedlem med en agenda knappast större än hans personliga tragedi. NKVD vände ut och in på mördarens liv och kunde inte finna en konspiration djupare än att Nikolajev misstänkte sin hustru, Milda, för att ha en affär med Kirov. I den första rättegången, varefter Nikolajev avrättades den 29 december, framkom inget annat än överlagt mord. Detta dög naturligtvis inte, utan en andra, postum rättegång ordnades för att beskriva för allmänheten vad som egentligen stod bakom.

Trotskij

Det var Trotskismen, naturligtvis, och Stalin var direkt instrumental i detta avseende. Han styrde den i detalj från Kreml, vilket fött teorin att Stalin själv stod bakom mordet på Kirov. Kotkin har inte funnit några belägg för detta i arkiven, utan att det antagligen är en efterkonstruktion. Kirov hade varit en kritiker till den hårda linjen, egentligen stalinismen. Han hade därför hållit sig kvar i Leningrad, vis av kommunistpartiets inre funktioner i Moskva. Han hade vägrat att ta Stalins plats när en ny funktion för ledaren i Kreml hade planerats.

Trotskismen kom nu att direkt påverka Stalins utrikespolitik. Det var två händelser som dominerade denna. Kinas krig mot Japan sedan 1931 och naturligtvis det spanska inbördeskriget, 1936–1938. Båda dessa väpnade konflikter hade inledningsvis behandlats med stor försiktighet av Stalin, ovillig som han var att stöta sig med andra stormakter. I Kina tvingade han kommunisterna att alliera sig med Chiang Kai-sheks nationalister, något som skulle leda till deras ideologiska splittring efter andra världskriget.

Jezjov

I Spanien ställde sig Stalin först på Frankrikes och Storbritanniens sida. Han vägrade att ge republikanerna, den spanska vänstern, någon reell hjälp, till trots för Tysklands och Italiens hjälp till Frankrike. Trotskismen ändrade nu allt detta. Utanför Sovjetunionen hade trotskismen blivit legitim bland kommunisterna och användes ofta som en slags ideologisk säkerhetsventil när sporadiska nyheter från det stora landet i öster talade ett annat språk än det korrekta. Detta kändes väl till av Moskva och var ett irritationsmoment.

De i den sovjetiska utrikespolitiken som menade att man mera aktivt borde stödja allmän vänsterism i utlandet, mycket till deras egen fördel, kunde nu återkoppla till mordet på Kirov och trotskismens härjningar i de egna leden. Likt en supertanker svängde den nu svårt paranoiske Stalin sitt skepp och i synnerhet i Spanien märktes snart en skillnad. Vapen och militära instruktörer började anlända till landet. Snart skulle röda armén ta över republikanernas krig, med en stor intern motsättning bland internationella socialister som följd. Stalin önskade städa vänstern i väst och snart tvingades Trotskij lämna Europa för Mexiko av den norska socialdemokratiska regeringen.


Nu, mot slutet av 1936, inleddes den ännu hårdare politiken av Stalin. Den implementerades genom list och allmänt taskspel. Kommunisterna förstod sin inre funktion allt för väl och Stalin, som skapat den i grunden, från botten till topp, var dess mästare. Nyttiga idioter från de lokala kontoren började nämna listor på trotskister ute i landet. Partiets personalavdelning, deras HR, under den raketsnabbt växande Nikolaj Jezjov, pekade ut allt fler svaga kort i systemet. Det hela gick mycket snabbt. Man slog först ner på krigsmakten, vars utländska kontakter och kontrarevolutionära potential låg i fokus. Generaler började gripas, skräcken började sprida sig.

Man kan se Grigorij Ordzjonikidzes död som en viktig milstolpe i processen. Ordzjonikidze var motsvarande industriminister och en närmast älskad person bland folket. Han hade haft stor betydelse under den stora industrialiseringen, något han stött helhjärtat, till Stalins stora glädje. Däremot var han, liksom Kirov, en motståndare till de hårda metoderna som stalinismen innebar. Det fanns också ekonomiska motsättningar. Detta var oacceptabelt. Ordzjonikidzes död har använts som skäl till Stalins inblandning med mordet på Kirovs, men då missar man dödens utveckling i den sovjetiska ledningen under mitten av 1930-talet.

Ordzjonikidze

Ordzjonikidze pressades till självmord genom trakasserier från NKVD, vilka kulminerade med gripandet och avrättningen av hans bror. Den 17 februari 1937 anlände han hem till sin rymliga lägenhet i Moskva sent på kvällen, bara för att finna sin hustru gråtande och NKVD i full färd med att genomsöka hans bostad. Ordzjonikidze ringde Stalin, som svarar direkt, och en upphetsad diskussion tog vid dem emellan. Senare på morgonen den 18 februari sköt han sig själv med sin tjänsterevolver. Nyheten om hans död basunerades ut av media som en oerhört tragisk hjärtinfarkt (han hade svagt hjärta).

Samtidigt samlades delegaterna åter i Moskva för kommunistpartiets centralkommittés pågående 17: e kongress (1934–1939). Deras möte försenades med en vecka, under det att medlemmarna besåg en stad under belägring. Till tonerna av sorgemusik för Ordzjonikidze, vars död chockat dem, såg de människor runt dem bli gripna av NKVD – underförstått: den högt aktade Ordzjonikidze, en trotskist? Det kommande mötet blev längre än vanligt, hela tre dagar, under vilka Stalins närmaste män lade fram en skräckbild av förräderiets sovjetunion. Centralkommittén var djupt skakad av skådespelet och det slutliga, digra talet av en sträng Stalin mottogs som en lättnad. Av de 139 närvarande delegaterna skulle 98 inte överleva 1937.

Jagoda

Även NKVD rensades ut. Under 1936 anklagades plötsligt dess ledare, kommissarien för inrikespolitik, Genrich Jagoda, för otrohet mot partiet under möte. Väl medveten om att han i den stunden nått vägs ände, att hans liv var direkt hotat, försökte han försvara sig. Det var hopplöst och han avskedades strax, ett resultat av en kupp av Nikolaj Jezjov, som nu tog hans position. Jagoda greps 1937, anklagad bl.a. för både spioneri och trotskism. Han stod upp i en av de sista stora rättegångarna, den mot de s.k. 21 högermännen och trotskisterna, han fanns naturligtvis skyldig och avrättades medels nackskott kort därefter, bevittnat av Jezjov.

Till skillnad från all annan utrensning stärktes NKVD av att döda sina egna, tack vare Jezjovs skickliga ledning. NKVD blev föredömet, se där vad man kan åstadkomma om man gör sig av med trotskisterna. Nazisternas nästan samtida de långa knivarnas natt var som en en skolutflykt i jämförelse med detta, Himmler som en blek amatör. Detta var terror av den högsta art, det var kommunistisk terror.


Professor Kotkin avskriver resolut all historierevisionism som friar Stalin från direkt inblandning i folkmordet, likväl som det motsatta, att Stalin inte var riktig kommunist. I sökandet efter dokument i de ryska arkiven är i synnerhet dem i anknytning till den stora terrorn täckta med Stalins signum, den stora signaturen med grön penna, över hela papperet. Han har personligen lagt till egna dödslistor, gjort tillägg, igen med sin gröna penna, i marginalen till andra listor. Stalin körde denna utrensning direkt, med sin leende dvärg, Jezjov vid sin sida. Det var han som avbröt den när han tyckte det var nog.

1 550 000 människor drabbades av den stora terrorn, av dem avrättades 680 000. Resten försvann i Gulagarkipelagen. Få var dem som återkom med livet och förståndet i behåll. Den stora terrorn var den politiska korrektheten på steroider, problemet var dock att man aldrig visste vad som var korrekt. Med den stora terrorn i bakhuvudet närmade sig Sovjetunionen det andra världskriget och skulle ha ett stort inflytande över dess gång. Den tjänade Stalin och kommunismen väl.


Utanför Sovjetunionen kände man till rättegångarna och i skuggan av den politiska situationen i världen sågs det som – logiskt. Utrensningarna och de stora siffrorna däremot doldes effektivt genom en naiv media. Den stora terrorn blev inte allmänt känd förrän in på 1970-talet. Sådan var kraften i den sovjetiska trollfabriken.

Leon Trotskij mördades i Mexiko 1940 av NKVD med en ishacka. Nikolaj Jezjov avsattes 1938 och avrättades med nackskott 1942. Logiska slutresultat enligt de marxistiska teorierna.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar